28.4.09

situations

Gavin Degraw.
Det känns lite som när jag var fjorton år och kände mig så stor. Så stor och vuxen och lilla osäkra jag var så säker på att jag kunde ha hela världen på mina ynkliga axlar.
Gavin Degraw. Det var honom jag brukade lyssna på då. Då jag var så naiv att det nästan är pinsamt.
Det var när jag lyssnade på honom som jag trodde att det svarta försvann, om jag bara blundade tillräkligt hårt. Eller om jag bad tillräkligt snällt. Men lilla naiva fjortonåriga jag, kom alltid fram till att det inte är så det fungerar.
Gavin Degraw. Han som sjunger om Chariot och jag minns hur jag önskar att jag vore hon.
Hon som någon bryr sig om, hon som någon skriver en låt till. Hon som aldrig är osynlig eller ensam och hon som alltid har honom. Gavin Degraw.
Jag önskade alltid att jag var någon, jag önskade alltid att jag skulle synas och att människor skulle se förbi mitt tysta ansikte och mitt hårda skal som de format. Jag ville så gärna att folk skulle märka mig och se att jag var också en av dem och jag skulle också tycka om lite mänsklig kärlek och lite trevliga blickar ibland.
Gavin Degraw. Jag brukade ha honom på repeat på min 124 mb mp3-spelare.
Jag gick nästan osynliga steg och min värld uppfylldes av en ung mans klara röst i öronen.

Jag var fjorton år och jag var förstörd.
Men nu, snart fyra år senare, känner jag mig starkare och lyckligare än på så, så, så många år.
Jag känner mig fullkomligt komplett och jag älskar mitt liv. Jag älskar mina underbara vänner och min absolut fantastiska pojkvän. Jag vet inte var jag skulle vara utan honom, eller mina finaste, finaste vänner.
Jag älskar er alla.

Jag kommer inte på något mer att skriva atm.

Ha underbara drömmar och sov fint.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar