Du knackar tyst på min dörr, öppnar den långsamt och jag ser ditt rufsiga hår sticka in först av allt. Det är så fint att jag vill pilla på det jämt och ständigt, fast det vågar jag inte.
Du kommer in, katten stryker sig mot dina ben (du är så omtyckt här). Jag ligger under ett berg av täcke och kuddar. Jag ser nog ganska sliten och trött ut. Jag ler när du kommer närmare mig.
"Hur illa är det?"
- Det värsta är över. Nu försöker jag bara börja leva igen.
Du sitter på kanten. Du ser på min hand, sedan på mina läppar, sedan i mina ögon, och ner på handen igen.
Du drar fram godis ur din väska, mina favoritbitar. Jag blir så överlycklig att jag gömmer mitt ansikte i täcket och ser på dig med glansiga ögon.
Jag blir alldeles till mig. Som om du inte vore nog liksom.
Du kan inte låta bli att fläta dina fingertoppar med mina. Du ser på mig och jag ser en lätt rodnad på dina fina kinder. Jag vågar inte säga något. Jag har egentligen tusen saker att säga, men inget kommer fram. Ingenting.
Katten hoppar upp i ditt knä, men du bär snällt ner honom på täcket och lägger dig mot mig, kramar mig, riktigt omfamnar mig. Du pussar mina ögonlock, mina tinningar, mina kinder. Du lägger din panna mot min. Jag viskar "hej, finaste."
Du ligger på täcket och jag under, du lägger dig raklång och tittar upp i taket.
"Du vet om att du har en röd fläck där va?"
- Ja, det är från när jag försökte öppna en konservburk med krossade tomater och det råkade skvätta överallt. Lite pinsamt, men jag är för kort för att nå upp.
Vi ligger och pratar länge. Det hinner bli skymning. Jag hinner tänka att du är här, med mig, när jag ligger och försöker bli frisk, på en fredagkväll när du hade kunnat göra precis vad som helst förutom det här. Ändå är du här, med mig. Och katten. Så jag säger med låg röst "Tack. För att du är här med mig. Jag blev så glad när du ringde innan. Bara..tack liksom."
Du säger ingenting tillbaka. Du bara ler stort, jag ser dina tänder sticka fram bakom de där fantastiska läpparna och mitt hjärta bultar hårthårt inuti bröstkorgen.
Sedan lägger du dig näranära mig och har näsan mot min hud och andas tungt. Jag vill aldrig att du flyttar dig igen. Jag blundar, försöker andas normalt, låtsas som att allt är helt normalt inuti mig just nu.
Men jag vet hur dåligt det går. Hur jag nästan skakar av pirr. Du kysser mig långsamt, försiktigt på min hals. Jag känner dina varma läppar mot mig. Du håller kvar den länge, längre än jag tror. Sedan ligger du kvar med huvudet. Viskar hemligheter till mig.
Vi somnar. Vi ligger tätt tätt med kropparna och håller händerna löst. Mitt i natten vaknar jag av ljud från köket. Jag ser upp, förvirrad. Katten? Du.
"Jag kokar lite te. Det är bra för sjuklingar har jag hört!" Du fnissar.
- Åh. Tack. Vad fint av dig.
Du kommer med te och kakor och sätter dig i sängen med mig.
Vi pratar resten av natten. När ljuset börjar komma igen somnar vi om. Du ligger bakom mig, skedar min kära kropp. Jag vet det nu. Jag är så himla kär i dig.
Jag drömmer att jag säger det till dig, flera gånger om, och du reagerar olika varje gång jag drömmer om det. När vi vaknar är klockan nio på morgonen. Katten ligger mellan oss och spinner.
Jag vaknar lite innan dig. Drar mina fingrar genom ditt hår. Ser på dig när du sover så tätt bredvid mig.
När du vaknar upp ger jag dig en näspuss. Sedan lägger jag handen mot din kind, och säger "jag är så kär i dig". Livrädd för reaktionen mina drömmar förutspått ser du lyckligt förvånad ut.
Du ser ner, skrattar så alla dina tänder syns. Jag stelnar till lite. Blir rädd.
Sedan ser du upp på mig, rakt in i mina ögon, in i min själ. Du säger
"Du skulle bara veta. Hur otroligt kär jag är, i dig."
