16.5.10

are we human

Ibland önskar jag att jag vore omänsklig. Så att jag vore okrossbar, känslolös. Inte kall, men bara inte hade förmågan att få en smäll i ansiktet av känslor som svämmar över inuti mig.

Det är så mycket som händer just nu. Vad ska man säga, för mycket? Jag vet inte. Mycket helt enkelt.

Jag glömmer bort saker jag måste göra och prioriterar knappt min hälsa. Lever i stunden trots att jag inte alltid vill och försöker att göra det bästa av mig själv, trots att det inte går så bra vilket som. Jag är varken bra eller dålig. Bara är.
Vill slänga allting i mitt rum och packa ner det allra viktigaste i min svarta väska och sedan bara ge mig iväg. Flytta till ett dunkelt litet rum någonstans eller ett vindsrum och försvinna från världens kritiska ögon för en stund. Varför ska jag grillas när jag knappt vill synas?

Jag vill göra mig av allt i mitt liv som på något sätt får mig att må något annat än bra. Jag har lyckats ganska bra, men har fortfarande små fragment som jag inte kan röra, för då faller hela mitt liv i bitar, och på så vis har jag fått lära mig att jag inte kan leva ett perfekt liv, utan att det måste göra ont (som fan) ibland, och att man måste gråta sönder sig (så att man blir svullen runt ögonen och ögonen är rödsprängda) för att få utlopp av allting. Måste släppa ut det på något vis, och därför är det som det är. Skitsvårt. Jobbigt. Skit rent ut sagt. Och ibland alldeles underbart.

Vad säger man?
Efter regn kommer solsken.
För att må bra måste man ibland må dåligt.
osv.

Vad vill jag få ut av att skriva detta? Absolut ingenting. Eller egentligen precis allting.
Jag skrev häromdagen i min statusuppdatering att jag vill finna en mening med livet.
Men egentligen finns det ju där hela tiden.

Meningen med livet är att älska, hata, gråta, såra, bli sårad, kämpa, vila, skratta, skrika, sova, le, kramas, puttas, kyssas, brottas, att vara dödstrött men inte dö, att gråta utan att få slut på tårar, springa utan att sluta andas, simma utan att börja andas, uppleva sanden mellan tårarna, ljudet av regnet mot fönstret, en katt som spinner mot en ben, en person viska hur mycket de tycker om en och som samtidigt drar fingrarna genom ditt hår, att uppleva ett dödsfall och tro att man aldrig kommer att kunna stå på sina bara ben igen men sedan komma på att livet måste fortsätta och att det var den tiden för den personen och att genom att den dog så kommer man uppskatta livet ännu mer hädanefter, att få uppleva att föda sitt eget barn eller adoptera ett föräldrarlöst och ge det barnet det bästa livet du absolut kan ge det, att känna att du inte vill gå upp en morgon för att ingenting fungerar och allting är bara emot dig just nu men ändå orka gå upp och gå in till köket och se att någon du älskar har lämnat en fin lapp till dig på matbordet eller kanske på kylskåpet. Och så vidare. Vad är meningen med livet om inte allt detta? Och ännu mer?

Jag måste alltid fortsätta leva mitt liv, mina dagar, mina timmar, och fortsätta kämpa och tänka att det kommer att bli bra. Jag kommer aldrig att sluta drömma för mina drömmar har tagit mig dit jag är idag. Jag kommer aldrig att sluta älska, för utan kärlek är man ingenting. Jag kommer aldrig att vara snyggast, snällast, dummast eller smartast, men jag är vem jag är och det trivs jag med. Jag har några extra kilon som sitter på några platser på min kropp, mitt hår brukar leva sitt eget liv för det mesta och oftast pratar jag för mycket. Men jag är ganska nöjd med mig själv ändå. För hur många av mig finns det egentligen? Det finns ingen likadan som jag, kanske liknande men aldrig på pricken likadan. Och det är ändå ganska fint. Även om jag alltid önskat att jag hade en syster och jag bara har bröder, så har jag upptäckt att jag har min syster, till och med flera systrar som jag fått på annat sätt. Och det är ganska magiskt. Jag vill att ni ska veta att jag älskar er så otroligt mycket. Jag vet att ni vet vem ni är och därför skippar jag att skriva era namn. Jag älskar er, och tack för att ni står ut med mitt gnäll, mitt prat och ibland mitt gråt. Tack för att ni står ut med mitt eviga prat om mina drömmar och om hur magiskt mitt liv kommer att bli någon gång. Ni är faktiskt de som får mig att alltid komma ihåg att mitt liv är magiskt precis här och nu och att det bara kommer att bli bättre med tiden. Även om jag har några dåliga dagar, och det är väldigt viktigt att komma ihåg.

Och trots att jag just denna minuten inte mår som bäst så mår jag ändå bra. Jag har min hälsa och mina fina människor omkring mig och jag kan klappa på några fina katter ett tag till iallafall. Det gör ju mig glad.
Text och tankar är en bra mix. Det kan få mig att må bättre iallafall.
Eviga optimisten har talat igen. Och med det lämnar jag er för nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar