Months and months later

Det har kliat i fingrarna i månader nu. Tiden brinner medan jag väntar på att de rätta orden ska komma fram. Jag vill ha dem i sinnet för att skriva ned dem och spara dem i orimliga tidsepoker. Men inser att det inte är så enkelt och i mig pulserar längtan av att dela med mig av precis alla känslor som dunkar i min bröstkorg.

Först tänker jag att jag hatar varenda jävla film, varenda bok, text, bild, vad som helst som ska försöka beskriva hur kärlek är eller fungerar. Jag kräks över förväntningarna de alla skapar. Jag känner så för att jag precis är den typen av människa som kommer falla för det. Går i en livslång exstatisk längtan efter Kärleken. Så pass att när den är där, närvarande och varm i mitt liv så ser jag inte den för den möter inte mina påhittade förväntningar.
Jag är fortfarande i totalt älskande tillstånd med Honom med stort H. Fortfarande är det en våldsam, aggressiv och lycklig storm inuti mig. Men den tär på mig. Jag ger det allt, allt av mig ger jag. Jag kan inte begränsa det och det skrämmer mig. Hur tusan ska man göra det på bäst vis? Finns det något slags recept? Jag gråter ner hans kramar och ber om det omöjliga. Jag älskar honom så att han blir min luft, jag hänger mig totalt till honom och hans närvaro i mitt liv. Jag glömmer bort mig själv nästan. Kan man ens det? Vad vet jag. Allt jag vet är att jag vill uppleva livet med honom, vill vakna med honom, vill somna, bada, gråta, prata, resa, promenera, rita, äta, skrika. Allt, med honom.
Tror ni att han känner så för mig? Tror ni att han kan känna allt detta, detta virvelvindsliknande stadie, i honom, som i mig? Ge mig orden, löftet. Ge mig något. För snart imploderar jag.