23.2.14

I love you but I am afraid.

Han andas mot mitt hår.
Jag försöker slappna av, somna, känna hans armar mot min kropp, känna hans andetag.
Det tror jag är den bästa sömnen.
När han rör sig, rör jag mig.
När han tar ett andetag, gör jag också det. Jag vill förbli synkroniserad med honom.
Och så startar nattankarna:

Jag vet att han älskar mig.
Han sa det. Han sa de orden, liksom viskade fram dem när jag grät mot hans nyckelben.
Varför grät jag? För att jag älskar honom.
Varför gråter jag för att jag älskar honom? För att jag är rädd. För att det är det absolut bästa som finns och samtidigt det läskigaste.
Varför är jag rädd för att älska honom? För att jag är rädd att han inte ska älska mig.
Men han älskar ju mig. Ja men jag visste inte! Jag lägger mitt hjärta i någons händer och litar på att han inte ska kasta det i marken. Krossa det. Mig.

Och nu ligger vi här. Nakna hud mot hud. Han sover, jag känner fortfarande hans tunga andetag mot min hjässa.
Och jag måste försöka sova, somna med honom runt min kropp.

Vi älskar varandra.
Herregud.


6 kommentarer:

  1. Älskar dina texter, du skriver så himla bra! kraam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! Roligt att du hittat hit! Kram.

      Radera
  2. Så himla vackert!
    http://loveandotherdisasters.blogg.se

    SvaraRadera
  3. Så himla fina texter! Får man publicera en text och tipsa om din blogg? :) Kram

    SvaraRadera
  4. Hej Emma! Självklart får du det! Vad roligt. Om du använder en text får du gärna länka hit, men det verkade du redan ha i åtanke! Kram!

    SvaraRadera