Skriver av mig

Ibland hatar jag att gråta. Över vad som helst egentligen. Jag hatar den tunga kvävande känslan i halsen som sätter sig där, och tvingar fram tårar i mina ögon. Jag hatar att jag kan vara så extremt känslosam, fast än att jag vet att det inte är på riktigt, det jag tittar på, eller det jag läser.

Idag grät jag åtta gånger under en film. Det är nog rekord. Inte för att jag satt och räknade när jag grät. Eller jo, i detta fall gjorde jag det. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag kände mig så otroligt känslosamt töntig när jag gjorde det att jag tänkte att jag lika bra kunde fortsätta och faktiskt räkna hur många gånger jag gråter.

Jag grät och tårarna rann ner för mina kinder och Robert låg i mitt knä och slickade bort tårarna från mina kinder med sin sträva tunga. Han låg och spann försiktigt i mitt knä, och jag älskade honom redan från första gånger jag lade ögonen på honom. Han tittade på mig med stora ögon och sniffade på mitt ansikte. Slickade mig på kinderna frenetiskt och lade sig i en bekväm ställning igen och somnade om. Jag älskade honom, jag brydde mig inte ens om att jag hade katthår överallt på min klänning eller att min säng är fylld av katthår. Det gjorde liksom ingenting då.

Efter filmens slut var jag så uppfylld av känslor att jag var tvungen att få ut dem. Så jag började med att skriva ett väldigt långt SMS till Honom. Om precis hur jag kände. Och det kändes skönt. Skönt som fan. Tack för att du finns förresten, om du läser det här någon gång. Tacktacktack.

Jag ser med spänning om mitt liv denna vår. Jag hoppas att mina drömmas besannas och att jag får vara lite lycklig. Jag behöver få vara det. Jag måste få andas lite frisk luft och jag måste få le och vara med människor jag tycker om. Det måste liksom vara bra.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag tappade tråden lite. Är i behov av fint sällskap. Behöver prata av mig och äta en ostmacka. Typ.

Jaja, det här blev skit. Fred ut.