24.2.09

en kléen tack

När jag jordat mina döda
och de stilla årens vida
lugna ödslighet mig hunnit,

när min lefnads sista röda
trånads oro har försvunnit
och de klara dagar glida,
skimrande som hvita skyar
öfver djupa silfvervatten –
undergifvet vill jag då förbida natten.

Tusenden af drömmens bleka
ljusgestalter tankfullt skrida
fram ur sömnens svala boning,
leende, bland dem, du sörjda
evigt älskade mig räcker
dödens svalka och försoning

1 kommentar:

  1. Tack för att du berättade om den här dikten, och din fina berättelse om hur du själv upptäckte den.

    SvaraRadera