anonymt

Nej du fattar inte säger jag.
Du fattar inte vilken storm min hjärna konstant befinner sig i, hur jag aldrig kan bestämma mig för något eller hur varje beslut jag ska ta måste ses ur varje perspektiv för att inte bli ett permanent ärr.
Hur jävla sargad jag är och hur mitt inre kraschar hela tiden.
Jag kan inte hantera saker bra (eller rätt) för att få saker att bli bättre.
Det bara går sönder.
Söndersöndersönder och hur mycket jag än försöker, hur många djupa andetag jag än tar, så gör det ont.
Ont som jävla fan och min lilla bubbla, min värld, MITT JAG k r a s c h a r , i bitar i små små bitar som strösocker och som om allt bara vore så enkelt. Så enkelt. Nej du fattar inte

Och jag går ut ur rummet.

Du tror att du vet

Så jag ligger på golvet under samma tak som jag har legat under så många gånger förr och en oroande känsla går igenom mitt system. Jag blundar, försöker somna. Får bara upp olika scenarion om hur det skulle se ut om du kom in i rummet just precis nu och hur du skulle reagera om du såg att det var jag som låg där, under täcket.

Du kommer inte in och jag hinner somna och vakna och somna igen. Men jag vaknar bara upp hela tiden, för varje knak i den gamla lägenheten tror jag är du. Jag tror att det är du som smugit in, du som kommer att komma fram, sätta dig på knä vid min sida och stryka handen över min profil. Känna dina fingrar mot min hud igen.

Jag drömmer att du kommer in. Ser mig ligga där och du ler för dig själv. Ditt hjärta slår dubbelt och du tassar fram, långsamt tar du ohörbara steg till mig. Du bekräftar att du inte ser i syne, jag ligger där, precis alldeles vid dina fötter. Du lägger dig ned bredvid mig och drar täcket runt våra kroppar och din hand letar efter min i mörkret och jag känner dina andetag i nacken och jag vaknar av att dina läppar nuddar vid min hud.  Jag hinner implodera, dö tusen gånger om på en millisekund när jag förstår att det är du.

Och du stryker mitt hår, andas min hud igen och du viskar att du har saknat mig. Att du är en dum jävla idiot som inte kan se vem som är fin här i världen och inte, och att du bara vill att jag och du ska bli något som man kan tänka på och få fjärilar i magen av.

Jag svarar att jag inte kan få fjärilar i magen av dig. Jag får typ flodhästar och hela mitt system rubbas och jag vill förklara tusen saker till men du hejdar mig med dina läppar som jag har saknat så mycket mot mina, när du kysser luften och livet ur mig.

Vi ligger bredvid varandra och vi sover inte för det här är så överväldigande att sömn inte ens är ett alternativ och vi hör hur statsfåglarna börjar sjunga sina melodier igen, hör hur bilarna börjar köra och hur världen kommer till liv. Solens bleka strålar börjar snart lysa in över oss och vi ligger bara och lyssnar på varandras andetag. Tittar på varandra. Viskar formuleringar vi annars inte kan säga och jag tänker att jag inte förstår hur vi någonsin kunde vara ifrån varandra. Att allt i min kropp gör ont när han inte är här. Jag tänker högt för du svarar att det känns som tusen nålar i bröstkorgen, att någon punkterar ditt hjärta när vi inte är i samma säng på natten, när vi inte håller varandras händer och när våra hjärtan inte tillhör varandra. Jag gråter nästan av dina ord och du kysser mina brännheta kinder och säger att jag brinner. Jag viskar att jag brinner för att du ligger här. Din hand rör mitt ansikte och jag brinner för att livet nästan kväver mig med all lycka och att den här natten och dagen och våra liv aldrig får ta slut, för vi hör ihop. Du och jag. Vi. Vi vi vi vi vi vi vi. Du kramar mig så hårt att vi blir till en. Du viskar i mitt öra: Jagälskardigsåhimlamycketmenjagärädd.


Men jag vaknar på morgonen och du är inte där och fåglarna sjunger på sina melodier och solens bleka strålar lyser på mig, men du finns inte i närheten. Dina ord sitter fast i min hjärna, även om du aldrig sagt dem. Jag kan fortfarande känna dina händer mot min kropp och minnas formen på dina läppar som om du låg framför mig, men du är inte här för duälskarmiginteochduärinterädd.

Det finns inget du, inget jag

Jag har en konstant längtan efter havet. Efter saltvatten i mitt hår. Efter blöta stenar som är för hala för att gå på. Jag saknar den mörkblåa färgen som sträcker sig så långt ögat kan nå. Efter tång som smeker ens fötter nedifrån mörkret. Jag har en längtan efter en särskild doft som finns vid havet. En sälta blandat med frisk luft. Jag blir så nära till gråt när jag tänker på det. Det finns så mycket längtan till så mycket. Jag känner mig begränsad och instängd. Hur mycket kan man göra, bör man göra, för att må så bra man kan? Kanske borde jag gå ner till sjön oftare och intala mig att det är havet. Att det finns en sälta i vinden som jag bara inte känner av på grund av någon banal anledning. Något så enkelt att det blir komplext.

She drives a vegetable car

Jag skrev om dig och i mina fingrar stack det. Efter din beröring, efter att få beröra dig.

Och ändå, långt in i hjärtat, där fanns en oro som inte släcktes, oavsett hur många kyssar dina läppar gav.

Jag levde för att få andas dig, inte ens hundra dagar och det gick sönder (kanske var det för det bästa). Men jag levde för att få se dig, vakna upp bredvid dig. Sakna dig. Och nu. Tomhet, apati. Din frånvaro.

Längtan efter något bra. Hållbart, älskvärt.

tystnad

Idag, ikväll. Blev en väldigt intressant kväll. Mmh.

En bekantskap

Som om tiden stått still
Ingenting förändrats, förutom våra åldrar
(och kanske även vi)
Vi pratar, diskuterar, analyserar
klagar lite.
Vi dricker te, kopp efter kopp
talar om förbigångna tider
som aldrig någonsin kommer tillbaka

Kanske önskar jag att
för alltid stanna (just precis här)
Kanske önskar jag att
för alltid hållas hårt (i dina händer)

En vilsen själ förenats med en annan
Vi, vänner som ämnats för varandra
Vi ser på varandra med stora trötta ögon
Du med ljusa, jag med mörka

Jag omfamnar dig, släpper inte taget
Vägrar vägrar släppa taget

Du viskar VET DU
och sedan säger du starka ord

Och mitt hjärta stannar, slår igen
nu dubbelt så hårt och jag svarar dig
och nu tvingar jag mina ögon torra

Nu börjar jag bli hel igen.
Just precis nu.

Att inte-veta.

Jag snubblar på gatstenarna idag. Ser mig inte för. Står som en staty vid rödljuset och inväntar sekunderna till gröna gubben lyser mig i ögonen.

Jag snubblar på gatstenarna idag. Går förbi skyltfönster efter skyltfönster och ser ingen i ögonen. Har ett mål. Låter mina fötter leda vägen framåt och jag ler inte.

Jag snubblar på gatstenarna idag. För att jag har ett brustet hjärta. För att min värld fallit ihop, gått sönder, taket har rasat in och jag kan inte andas.

Jag kan inte andas och jag snubblar över varenda jävla sten och jag har tusen liter gråt inuti mig som vägrar komma ut. Jag har ett brustet hjärta för att den som hållit ihop det är borta. 

Jag går sönder och jag tänker att nu ska jag för alltid vara ensam, för det slår allting annat just nu. Ingen kan komma åt en om man är ensam. Ingen inget alls.

Jag snubblar på gatstenarna idag. För att jag är en liten jävla obetydlig människa som går med ett söndrigt hjärta och ingen ser och ingen ska se det för ingen får se det för det är mitt hjärta och den enda som ska se det är du, för det är du som gjort det så, och därför är du den enda som kan pussla ihop mig igen. Fixa mig. 

Visst?

Kyss mig.
Du får tårar att rinna. En dynamik.
Åh bara låt det komma av sig självt.

En sorg är förbi, nu finns bara lycka.
En kvävande ångest, vackert flätad runt hjärtat
konstant påminnande om hur känslor kan ta över liv.

Jag lämnar ut mig fullständigt, låter mig omfamnas
av din värme.
Dina vackra händer. Guldhåret som lockar sig
på outforskade platser.

Ditt hjärta som slår så hårt, genom dina lager av kläder
in genom mina kläder
under min hud
Dina slag blandas med mina. Det bildas rytmer.
En melodi.


Jag förlorar fullkomligt kontroll av allting som andas vettighet.
Låter mina impulser leda min krokiga väg.

Blundar
och låter mig färdas bort



Bortom ljuset, bortom verklighet.
Låter mig andas in en fantasi

Som gör mig odödlig,
levande,
älskandes.

.

Livet.

Självklarheter

Det var ett enkelt, självklart faktum. Hon älskade honom. Han älskade henne. Det var bara så det var.
De var oemotståndliga. Alla såg det och alla sa det, för jämnan.
Då är det klart att man bygger upp någon slags förväntning på att saker aldrig kommer att ta slut.
Att det man är nu, kommer vara för alltid. Man kommer aldrig splittras i miljoner små bitar, man kommer inte gråta sig till sömns varje natt i vad som känns som evigheter, man kommer inte behöva hitta någon ny att älska.


Och verkligheten.

Hon grät. Snyftade sig igenom månad efter månad. Hon sov nästan ingenting, levde i en slags fantasi om att allting kommer att bli bra, när som helst igen. Allt skulle bli som vanligt igen. Han skulle omfamna henne om kvällarna, bli sur på henne när hon aldrig slutade envisas om att hon hade rätt, han skulle väcka henne med frukost på sängen på hennes födelsedag och han kommer att alltid hålla hennes hjärta, och hon hans.

De förlorade varandra på det mest vidrigaste sätt det finns.
En av dem tappade kärleken, den andra revs i bitar.

#4

Till: frank.j@gmail.com

Kopia: 

Ämne: Re:Re:Re: för fin

Åh gud jag klarar inte av att vara kvar här. Inte när du går på samma kullerstenar som jag och när jag ser dig sitta vid kajen. Jag klarar inte av att se dig lysa i solen så nära mig.

Det är löjligt att det är mitt i natten och jag inte kan sova för att du är här igen. 

Det är löjligt att du kan få mig att bli snurrig, illamående, glad och livrädd.

Det är löjligt att jag inte kan prata med dig utan att vilja dö inombords.

Jag vet att du vill träffa mig. Jag vet att du vill ge mig något. Men jag kan inte. Jag kan inte för att ärligt talat kommer jag vilja springa in i din famn, aldrig flytta mig därifrån, andas dig för alltid. Alltid. 

Fan. Jag måste försvinna härifrån. Bort från dig. Från alla känslor.

#3

Till: frank.j@gmail.com
Kopia:
Ämne: Re:Re: för fin

Jag tittar på bilder på dig och ser din potential. Ser lysten i dina ögon.

Du borde ta något mot den där infektionen, för jag kommer förstöra dig.

Ibland känner jag din doft, som om du vore här, precis bredvid mig. 

Och det gör så förbannat jävla ont. Du förstår inte, eller så kanske du gör precis det.

När du åkte gick jag sönder. Jag trodde inte att jag skulle det, men fan, det gjorde jag. Hur jävla idiotiskt det än är, så grät jag mig igenom dagarna. Önskade dig tillbaka igen. Ville inget i hela världen än att du skulle hålla om mig på natten och viska små hemligheter i mina öron, som ingen annan vet om. 

Och om två dagar är du här igen. Som om tiden flugit förbi och du aldrig varit borta.

Kanske var det det bästa att du åkte. Så att min hjärna kunde börja fungera igen. Så att jag kunde förstå hur fel vi var för varandra. Det hade jag aldrig kunnat se annars. Vi är inte rätt för varandra. Det står inte i stjärnorna att vi ska vara. 

Mitt hjärta slår fortfarande lika förbannat hårt när jag ser ditt namn.Jag har fortfarande fjärilar i magen av att bara tänka på dig. Men det är fel. Fel.

Jag kommer inte kunna träffa dig. Det kommer inte gå.

#2

Till: olivia.reveur@yahoo.ca

Kopia:
Ämne: Re: För fin

Varför kan du inte förstå mig?

Det är vacker hur du höjer mig till skyarna, men det är inte så livet funkar.

Mitt hjärta slår så hårt för dig, just på grund av allt du skriver. För att du är så intressant och älskvärd bara av dina enkla nöjen.

För att jag vill hålla dina händer när du gråter över något du sett eller läst. Jag vill andas din doft på morgonen. Jag längtar efter det och jag skäms inte över det.

Jag ger blanka fan i hur olika vi är, för det är det som gör det vi har så himla vackert. Jag vill inte ha en dubblett med bröst. Jag vill bara, hela tiden, varje dag, ha dig. Bara dig. Du har infekterat min hjärna med din röst, med din blick. Jag längtar tillbaka till dina röda mjuka läppar och jag är glad för det. Jag bryr mig inte vilka möjligheter jag har i framtiden, för jag lever nu. Och nu finns du. Just nu.

Jag vill inte ha det på något annat vis, det här är precis så jag vill att det ska vara, även om hela min kropp värker efter dig.

Jag kommer hem om fem dagar, men det vet du nog redan. Jag har en sak till dig.

#1

Till: frank.j@gmail.com
Kopia:
Ämne: För fin

Jag förstår att du inte förstår det här. Det är inte så konstigt.
Jag förstår att du blir sur på mig. Och egentligen förväntar jag mig inget annat.
Du behöver inte förstå, bara acceptera.

Du är för fin för mig. Därför:
När du ler, ler världen tillbaka. Du är den där fotbollsstjärnan från en halvseriös high school-film som hyllas under läktarens ljus, sittandes på axlarna av människorna som avgudar dig.
Och så ler du, med det där skinande vackra leendet, med de vackra raka vita tänderna och dina perfekt formade läppar. Och alla älskar dig.

Du har haft en sådan där barnen-i-bullerbyn-uppväxt (jag klandrar inte dig för det, snarare tvärtom), så du är alldeles för naiv nu. Du kan inte se världen med klaröppna ögon, för när det blir lite lite för jobbigt, stänger du dem. Du kan liksom inte förstå. Vill inte det. Kanske är det bra? Jag vet inte.

Alltså du förstår inte, jag stör mig så mycket på det.
Du har det så bra. Involvera inte dig med mig!
Jag kommer bara ligga som en mörk skugga över dina känslor och det kommer göra ont.
Jag kommer bara skada dig. Jag är salten i dina sår och jag kan inte älska som du gör.
Varför undrar du? Jo, jag ska berätta varför.

För att jag är en bräcklig, naiv, sårbar och skev människa. För att jag bryr mig för mycket om precis allt. För att jag lever genom att drömma. För att jag, är så fruktansvärt krävande att vara med. Jag bara drömmer, skriver om saker ingen annan tänker på och älskar allt man inte borde i livet.
För att jag inte får världen att le mot mig, när jag ler mot den, för att ingen bär mig på sina axlar och inga ljus lyser ner mot mig och min blotta existens.

Det bara är så. Jag föddes så och jag kommer dö så. Jag kommer aldrig nå din nivå av livskärlek för jag är så nöjd med det lilla jag har.
Jag är nöjd med min kamera, med mina pennor och skrivböcker. Jag är nöjd med att sitta timtal på ett café och tänka på allt jag vill och hur jag ska få det. Men du, du kan erövra världen.
Du bara kan det, och du borde det! Jag vill att du ska det. Och jag vill inte vara i vägen för dig. Jag kommer att vara det. Det vet du nog också. Du förtjänar att älska någon som är på din nivå.

Jag älskar mina drömmar och mitt billiga vin. Du måste släppa mig så att du kan utvecklas och bli erövraren och uppnå dina fantastiska möjligheter till ett sådant liv.

Jag, gör inte det. 

En form av kärlek i en form av ord

Kärleken lever i mina ådror
väntar på att få komma till användning
blandas med någon annans
kärlekslängtan

Jag ser det som omöjligt
att leva utan kärlek

Jag ser det som omöjligt
att leva kärlekslöst

Längtar efter de tre orden
längtar efter en blick
längtar efter Dig.

Så hitta mig, nu
hitta mig nu och
älska förevigt.