Hans röst lät egen, något jag kände att jag ville uppleva. Jag hade en vag bild av hans ansikte, och på något vis kände jag mig lite nervös.
Vad skulle han tycka om mig? Kommer han tolka mitt utseende som att jag var söt? Kanske ful? Så hemskt svårt.
Jag visste inte vad han skulle tycka om mig och det skrämde väl mig.
På stationen dunkade det av nattljud och fulla människor och det pratades i mun på varandra. Någon skrek och det ekade över hela perrongen.
Jag såg till att undvika de skarpa blickarna några män gav mig. Jag visste precis vad som pågick i deras skallar. Jag visste vad de tyckte om att jag stod där, alldeles uppiffad i en svängig vacker kjol och polerade skor. Jag visste mycket väl. Men jag ignorerade tankarna som började röras upp i huvudet. Jag gick på de smutsvita stenarna på marken ett par meter bort och lät min blick vila på en ful abstrakt affisch framför mig. Jag kände nervositeten i hela kroppen.
När han frågade mig om jag ville mötas upp visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Det kom väldigt plötsligt och jag blev lite ställd. Men jag svarade ja, dummare än så tänkte jag minsann inte vara. Jag blev ju glad. Såklart. Det pirrade till och mitt hjärta slog till hårt.
Jag ställde mig på tunnelbanan som efter en lång väntan gnisslade till något fruktansvärt och stannade framför mig. Jag satte mig vid fönstret eftersom jag alltid gjorde så, i vanliga fall så njuter jag av att se världen åka förbi medan jag sitter och ser ut på den.
Men just i det här fallet skulle det egentigen inte göra någon betydligt skillnad, då hela resan skulle vara under jord.
Jag rättade till min krage i reflektionen i fönstret och såg sedan ner på det smutsiga golvet mina fötter vilade på. Jag längtade tills jag skulle gå av och gå rakt in i hans famn.
När jag till slut steg av hade jag ont i magen av förväntan, samtidigt rördes det upp en fruktansvärd rädsla av att göra bort mig, visa att jag inte var något att ha och att han skulle, skrattandes, vifta bort mina vackra tankar och drömmar om kyssar och annat med honom. Så blev inte riktigt fallet visade det sig, men när man är rädd för det okända, även om det kan vara något bra, får man för sig de mest absurda scenarion, så även här.
Så han stod lutad mot en stenvägg och ju längre ned jag kom för trapporna, desto mer såg jag. Jag såg det som en lek, ju längre ned jag tog mig, desto mer skulle hans kropp synas.
Han omfamnade mig försiktigt men varmt och jag märkte hur han tog ett tyst långt andetag när hans näsa var mot min axel. När vi inte längre stod ihopflätade, ledde han vägen upp för en otroligt lång trappa och sedan ut i vårnatten som just denna natt råkade vara iskall. Han rullade kvickt ihop en ciggarett och lade den i min hand. Jag satte den halvt förvånad mellan läpparna och lät honom tända den medan han såg rakt in i mina ögon. Jag nickade halvt medan jag tog ett första bloss som ett tack, istället för att vänta ut röken ur mina lungor.
Lägenheten låg på en kulle och han hade ställt upp portens dörr med en spade han hittat i trapphuset. Han sade med låg röst att man egentligen aldrig fick låta dörren stå öppen sådär, men att det var värt risken, den här gången. Sedan log han så stort det gick.
Jag log varmt tillbaka.
I lägenheten låg till min stora förvåning två andra unga män som snarkade tyst i soffan och i sängen. Det fanns ingenstans att sitta förutom på golvet, så vi gjorde precis det. Först innan han satte sig ned, satte han på musik. Musik han visste att jag tyckte om. Jag hade haft en lång dag så till slut lade jag mig av ren trötthet i fosterställning på det iskalla golvet och såg på honom.
Jag sjöng med musiken så tyst det bara gick och han granskade mig allvarligt. Han viskade efter en stund vad jag gör, och jag sa att jag visksjunger. Då lutade han sig fram lite mot mig och viskade tillbaka "får jag komma närmare och lyssna?" Jag nickade och log åt honom när han tyst som musen närmade sig mig och lade sig i samma ställning mittemot mig. Nu låg vi nästipp mot nästipp och jag blundade och log medan jag mimade vidare, och jag försökte att få mitt hjärta att lugna ned sig innan det slutade med en infarkt. Åh denna fina förbannade unga man.
Hans läppar var så nära mina och han var knäpptyst. Jag slutade viska, slutade sjunga. Vi låg knäpptysta ansikte mot ansikte.
Jag såg på hans ansiktsstruktur i mörkret. Jag följde näsbenet med blicken och vilade den sedan på amorbågen som formade mitten på hans överläpp. Jag såg på hans ögonform och hur hårfästet i pannan var. Det sistnämda var svårt att se eftersom det fanns en betydlig mängd krulligt hår liggandes i vägen. På hans kinder syntes en början på nytt skägg som trätt fram. Han sa fortfarande ingenting. Rörde sig inte. Jag hörde bara tysta andetag komma ur honom.
Någon gång under det ögonblicket blev hans läppar oemotståndiga, så jag viskade att jag ville kyssa honom. (Jag brukar inte vara så modig, men allt har sin tid, inte sant?) Några intensiva minuter av kyssande ägde rum. Vi somnade ihopslingrade i varandras famnar.
Runt sju på morgonen väckte han mig. Solen hade dragit sig upp och gjorde sitt bästa i att värma den nya morgonen. Jag hade frusit hela tiden vi hade legat på golvet. Även fast hans famn var fantastisk att ha runt sig, värmde den inte något särskilt. Jag hade legat rakt på trägolv så min rygg gjorde ont och jag hade, trots allt, inte sovit så mycket (vem hade kunnat det, i den situationen??).
Vi lämnade de två unga männen fortfarande sovandes i lägenheten, och smög ut därifrån. Vi gick långsamt bredvid varande, ner för kullen och för den nästan oändliga trappan tills vi nådde stationen. Något i hans kroppspråk var förändrat men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.
När vi stod och väntade på tåget, vände han sig plötsligt om och sa: "jag måste bara förtydliga en sak. Jag är inte ute efter ett förhållande."
Min värld stod plötsligt stilla. Jag hade inte tackat nej till att bli hans, men jag hade heller inga tankar på det. Jag lever för mycket i nuet för att låta sådant där ge mig förhoppningar och krossa mig när de inte inträffar. Jag såg förvirrat (och säkert med en förvånad blick) på honom och undrade vad han menade. Han ville, precis som han sa, förtydliga att han inte var ute efter det, och han ville påpeka det så att jag inte skulle få falska förhoppningar. Jag bara såg på honom. Chockad och road, på en och samma gång.
Chockad: för att han uppenbarligen verkar dra slutsatsen att när en vacker ung dam delar intensiva kyssar med honom, betyder visst det även att man gått med på att dela liv med varandra tills man blir brunt bröd.
Road: för att han uppenbarligen verkar vara tillräckligt självgod för att på allvar tro på ovanstående.
Så jag skakade på huvudet och sa "jag vill inte göra dig besviken, men jag hade inte direkt tänkt något särskilt på det". Jag tillät mig att låta så trevlig och väluppfostrad det bara gick, särskilt eftersom situationen som uppstod bara blev så absurd. Jag hade egentligen mer lust att räcka fingret och be honom dra dit solen inte lyser, men en väluppfostrad ung kvinna är alltid en väluppfostrad ung kvinna.
Han tog tåget, jag tog ett annat, han gav mig en varm lång kram och såg rakt in i min själ, innan han vände sig om och steg på tåget. Det var tillräckligt för mig att förstå varför han antagit att jag hade velat att han skulle bli min. För att jag inte skulle vara den första.
Det var sista gången jag såg honom. Sedan bröt kriget ut och han blev utskickad i strid, alldeles för ung och alldeles för vacker. Han kom aldrig hem igen, och jag blev magrare och magrare och trodde jag skulle svälta ihjäl. Min räddning blev böcker. Och en ståtlig ung man, som blev min, och jag hans. Men det är en historia för nästa gång.
