Han ligger tätt bakom mig och sover. Jag känner hans lätta andetag mot min nakna nacke och själv ligger jag här med öppna ögon och försöker, gör allt jag kan för att övertala mitt inre att somna. Jag orkar inte, orkar inte vara vaken mer. Vill somna, försvinna bort och glömma kriget i min hjärna.
Hans arm ligger runt om min kropp och hans fingrar är lätt flätade med mina.
Mina tårar rinner och jag blinkar frenetiskt för att försöka få bort dem. Det går inte, självklart går det inte, och allt är ju ditt fel. Jag är så arg på dig för att du inte lämnar mitt hjärta ifred. Jag vill inte ha med dig att göra resten av mitt liv och ändå är du där.
Så påtaglig att jag mår illa, att jag ligger vid en man jag tycker om och gråter för att du krossar mitt inre, mitt sårbara jag som du så många andra gånger redan krossat, om och om igen. Jag är så arg på dig. Vill aldrig ha dig igen, vill aldrig ägna en tanke åt dig igen och ändå. Ändå är det du som äger tankarna i mitt huvud. Jag hatar dig just nu. Hatar.
Så jag torkar bort tårarna, biter mig lite i läppen, vänder mig om och andas in doften av honom, blundar hårt och smakar på hans hud med mina läppar. Får en lätt lätt reaktion och han kramar mig så hårt så hårt, som om han visste att det var det jag behöver. Han kramar mig och hans armar är om mig och jag känner mig skyddad, skyddad från en värld och från känslor som kan ta mentalt död på en. Men just nu, i denna stund, finns han och bara han. Inget du, inget dem, knappt något jag. Bara han.
Och jag gråter inte längre, är inte längre vaken och känner mig inte längre krossad.
Ha ett bra liv. Jävla du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar