Bob sjunger I can't leave her behind. Jag sitter med fönstret öppet på glänt. De stora hörlurarna täcker hela mina öron och det enda jag hör förutom musiken är mina andetag innanför min kropp.
Jag tänker på hans händer på min kropp tidigare under kvällen. Hur känslan av hans erotiska tillstånd hade fått mig att vilja kräkas rakt ut. Att jag bara velat ställa mig upp och gått ut ur rummet. Aldrig känna hans andetag mot min hals. Aldrig hört hur han viskat fina ord i mitt öra. För de blev bara till hemska tankar. Tankar som kryper sig in under min hud och inte låter mig vara.
Saker han säger som får mig att vilja ändra på hela mitt liv. Säga upp alla mina bekantskaper och bara försvinna. Försvinna dit ingen vet vem jag är.
Han påverkar mig. Därför avskyr jag hans närhet, hans ord, hans blick. För att både jag och han vet att jag blir påverkad. Jag hamnar i något psykadeliskt tillstånd där det bara är han och jag i världen. Just då, i det ögonblicket.
Jag öppnar fönstret lite till. Kliar mig frenetiskt på halsen där han haft hans läppar.
Jag vill glömma, sluta tänka. Sluta känna vad jag känner, inte bara för honom, utan även allt han gör mot mig.
Jag byter musiken till annat. Till slut stänger jag av den. Varför lyssna på musik när jag inte kan höra den av alla mina tankar.
Det är redan ljust ute. Klockan är sent, eller kanske väldigt tidigt. Jag känner att jag längtar efter saker jag annars bara tar för givet. Små små saker som får mig att känna mig trygg. Mammas ring som hon gav mig. Min analoga kamera. En skrivbok och en penna. Något som jag kan avreagera mig på. Kanske någon att slå på.
Jag tvinnar en bit av mitt hår runt mitt finger. Låter det lösas upp av sig själv och upprepar samma sak, om och om igen. Jag blir rädd för mig själv. Vad har jag gjort av mig. Varför gör jag såhär mot mig själv.
Jag tittar bort mot sängen. Han ligger på magen, halvt vriden med kroppen och har ansiktet intryckt i en av kuddarna. Jag ser tydligt hans ryggmuskler och det börjar sticka i mina fingrar, min kreativitet går igång och jag vill plötsligt rita av honom. Precis så som han ligger.
Egentligen vågar jag inte ens tänka tanken att gå i närheten av honom. Känna honom i närheten av min egen kropp igen. Vågar inte tänka tanken att han skulle lägga sin hand på min mage. Dra fingrarna lätt över min avklädda kropp igen. Jag vågar inte. Men jag vill så gärna. Vad är det med mig.
Jag lägger fötterna lätt och tyst på golvet, tassar så försiktigt jag kan över golvet. Jag vill nå min väska. Jag vill plocka ut mitt block och en penna. Jag måste få avreagera mig. I detta fallet måste jag.
Han rör sig inte ur fläcken på en lång tid. Jag märker att det blir ljusare under tiden jag ritar och skuggorna ändrar sig efter klockan. Detta irriterar mig.
Till slut ger jag upp. Jag sätter mig på sängkanten och tittar ner i golvet. Jag har inte känt mig såhär förvirrad på länge. På mycket länge.
Efter vad som kunnat vara en evighet men som jag gissar på ett fåtal minuter, vänder han sig med ansiktet vänt mot min sida. Han viskar något. Det är dödstyst i rummet. Jag hör fåglarna kvittra utomhus då och då.
Han viskade så tyst men ändå så högt. Vad han sa vill jag inte minnas. Jag önskar fortfarande att jag inte låtsats om att höra. Att jag hade gått därifrån tills jag varit mer säker på hur jag vill hantera detta. Hur jag ska hantera honom.
Jag gör som han säger. Lägger mig långsamt i sängen igen. Han kramar om mig hårt och hans varma kropp känns så främmande men på något märkligt vis så otroligt igenkännande. Han mot mig. Vi.
Han drar tåcket över mig och lägger armen runt min midja. Viskar att jag är så fin.
Att hans kropp är för lång för att ligga bredvid någon som min, men att det inte gör något. Jag känner hans fot långsamt smeka min.
Det kändes som år, hundra tusentals år som vägrade ta slut. Som att klockan envisades med mig och drog ut på sekunderna. Att tiden plötsligt bara stod stilla.
Han finns kvar i min tillvaro hela tiden. Men jag låter mig inte förföras av hans blickar, och jag undviker honom så gott jag kan. Men det gör så ont, för jag vill inte. Jag vill kunna prata med honom. Säga hur allt känns. Hur förvirrad jag är. Hur han får mig att känna. Hur rädd han gör mig.
Och hur rädd jag fortfarande är. För honom och för oss. För dynamiken som finns där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar