Jag bor i en dröm

Jag bor i en dröm. Jag bor i min dröm. Jag bor i en vit dröm, med mörka trägolv.
Mina väggar, lister, dörrar och fönster är vita. Mitt golv är mörkbrunt och mina bokhyllor likaså. Allting som finns i min dröm är köpt på marknader, ibland är de lite nötta och ibland är de i nyskick. Jag bor mitt i en vacker stad där jag känner bagaren och där mannen i tidningskiosken kan mitt namn.
Genom mitt vardagsrum kommer man ut till min minimala franska balkong. De svarta, vackert böjda formerna i räcket får mig att vilja måla. Varje gång jag går ut dit börjar det sticka lite i mina fingertoppar. Inspirationen flödar och jag kan inte hjälpa att springa och köpa en ny duk av den gamla mannen vid hörnet av huset där jag bor. Jag måste få göra av med lite fantasi, måste få göra av med lite färg och med lite drömmar. Ner på min duk ska allting gå, det finns ingenting bättre än känslan man får av det.

I mitt kök står porslin i olika mönster, och koppar så stora att jag inte behöver fylla på dem flera gånger, det räcker med en gång.
Där finns tavlor som jag köpt på loppmarknader, av okända och säkert döda människor, som även de en gång bestämt sig för att sätta sig ner och göra sig av med lite kreativitet och fantasier.
I mina skåp finns burkar i alla storlekar och former. I dem finns allt från skorpor till kaffe, torkad frukt till minnessaker.
I mitt vardagsrum finns bokhyllor i alla olika sorters storlekar. Eftersom allt jag köpt är begagnat, har jag inte kunnat låta bli att göra det lite med mening, jag vill aldrig ha perfektion, jag vill ha personlighet. Jag köper dock bara mörkbruna hyllor. Jag har en liten grej för det.
I mina hyllor finns böcker. Böcker i hundratal. Och ovanpå hyllorna som inte når upp till taket, står ännu fler böcker. Böcker om kärlek och tragik, självbiografier om människor med hemska öden. Kokböcker, diktsamlingar, ordböcker och listan går bara vidare därifrån.
I samma rum finns även en stor och mysig soffa, den är i mörkblå färg och kuddarna är så stora att man kan ligga hopkurad i soffan och ändå bara ta upp en plats. I andra sidan rummet finns en fåtölj i samma färg och material. Bredvid den står en antik golvlampa och ett litet avlastningsbord. På avlastningsbordet ligger böcker.
I mitt sovrum har jag en stor, varm och inbjudande säng. Den omfamnar mig på morgonen när jag måste gå upp, ber diskret om en timme till med min nakna kropp.
Där har jag stora varma täcken för iskalla höstdagar, mjuka kuddar som ger en perfektion av avslappning. I mitt rum har jag även en dörr till min garderob. Där står alla mina skor, kappor och klänningar. Där finns även alldeles för många skokartonger med hemligheter som jag aldrig har tid att packa upp.

Men det finaste jag har i min vackra dröm, det är mitt piano. Ett vackert och ståtligt piano i svartbrun färg, som jag fick ärva av en familjemedlem som gick bort. Jag sitter ofta på den hårda pallen vid pianot och önskar att jag kunde spela mer än de få enkla låtar som jag tvingat mig själv att kunna spela. Det kändes hopplöst att ha pianot ståendes där och samlandes damm. Hopplöst innan jag träffade honom.

Han är mannen jag alltid drömt om men aldrig i mina vildaste drömmar kunnat tänka mig skulle hitta mig. Han som jag så ofta ritat upp i huvudet men som jag aldrig förväntade mig en dag skulle stiga in igenom min mörka ytterdörr.
Han vars fingrar som glider så vackert över tangenterna på mitt piano så att hela mitt hem fylls av underbar musik. Han som får det att se så enkelt ut.
Jag har ofta tänkt på varför man har inspelad musik, när levande musik är så otroligt mycket bättre. En tanke som aldrig skulle ha slagit mig annars.

Det blir liksom magiskt att se honom spela. Ofta har jag satt mig på golvet bredvid mitt piano och studerat honom när han spelat. Hur han böjer sin vackra nacke och hur hans nackkotor långsamt börjar träda fram. Hur han långsamt stänger ögonlocken för att totalt låta sig uppslukas av musiken. Musiken som han själv skapar, med sina egna händer.
Jag sitter och kan inte sluta le, när jag ser att han försiktigt prövar sig på ett leende när han upptäcker att han kommit på ett nytt sätt att spela en låt.
Eller hur han febrilt blåser bort sin lugg från ögat.
Ibland har jag ställt mig bakom honom och kysst hans nacke när han spelat något mjuk för mig. Ibland står jag och håller bak hans lugg så att han kan få andas medan han spelar, istället för att blåsa bort all luft han har i lungorna.
Ibland har jag haft mina händer, fast på hans axlar, och känt hur hans armar jobbar för att få mitt gamla piano att leva. Det är läskigt när han inte är här. När det känns som att pianot inte lever om inte han sitter framför det och får det att andas och spela musik.

Jag kan inte hålla räkningen på hur många nätter vi har suttit uppe och pratat om allt och ingenting. Då vi har gjort slut på vårt favorit-te, och hur många gånger jag behövt fylla på kannan om och om igen.
Då vi har suttit och bläddrat i konstböcker och diskuterat en enkel tavla som har så mycket tankar och känslor bakom den att vi ibland inte kan låta bli att blinka bort tårar från ögonen, för att vi sörjer att världen inte kan se. Inte kan se det hårda arbetet som legat bakom en enkel målning. Då världen inte kan se vad konst faktiskt är.
Jag har suttit bakom honom när han suttit på golvet och bläddrat i en tjock bok. Jag har dragit mina fingrar lätt mot hans nacke, känt hur han ryser till. Jag har fortsatt ner för hans rygg och sedan upp igen. Känt hur han reagerar på min beröring.
Jag har satt mig på knä bakom honom och lagt min kind mot hans nacke. Försökt höra hur han läser för sig själv och försökt komma på vad som händer inuti hans huvud just då.
Vi har legat hela helger i min säng och skrattat, älskat och sovit.
Jag kan aldrig beskriva i ord hur otroligt lycklig jag är med honom.

En dag försvann han plötsligt. Han hörde inte av sig på en vecka och efter fem dagar lade jag mig över min säng och började gråta. För då var jag säker på att jag aldrig skulle få se honom igen, och bara tanken eller känslan av det fick mig bara att vika mig av smärta i hjärtat. Jag grät i tre dagar till. Då han, en regnig dag plötslig stod vid min dörr och knackade tyst.
Jag såg fruktansvärd ut och jag hade knappt sovit under de senaste dagarna. Jag tassade fram till min dörr och öppnade den långsamt. Han stod där i en skrynklig blöt skjorta, ett par kostymbyxor och ett bälte spänt runt om hans midja. Hans hår var rufsigt som vanligt, och det var taggigt i topparna av regnet.
Han tittade allvarligt på mig. Jag släppte in honom och han fortsatte bara att titta på mig. Hans blick skar igenom allt hemskt jag hade tänkt i flera dagar, och när han böjde sig ner för att kyssa bort mina tårar, började jag bara att gråta igen.
Han fortsatte att kyssa bort de envisa tårar som fanns kvar tills han läppar smakade salt. Sedan sa han med en tyst röst att det regnade i mitt ansikte. Jag log halvt mot honom och gick till mitt rum för att byta om till något annat.
Han ställde undan en tidning på mitt bord i vardagsrummet och följde långsamt efter mig.
Jag kunde höra hans lätta steg bakom mig.
Jag drog av mig min klänning och mina vita trosor lyste i den nedstämda belysningen i mitt sovrum. Jag kände av hans närvaro hela tiden och jag kände hans varma blick i nacken under hela tiden. Han stod lutad mot dörrkarmen och när jag höll på att sätta på mig en ny klänning, gick han snabbt fram emot mig och stoppade mig. Hans blöta kropp höll om min varma. Jag vände mig om emot honom, enbart klädd i ett par tunna trosor och han kysste mig så passionerat att jag skulle ha kunnat falla ihop i hans famn, bara sådär.
När vi legat i sängen i två timmar, satte han sig upp och drog med mig till vardagsrummet.
Han sa att han ville visa varför han varit frånvarande på senaste tid.
Hans taniga armar verkade som de starkaste armarna i världen, då han bar upp mig och satte mig på pianot. Mitt tunna nattlinne fladdrade till när jag satte mig på det.
Han satte sig på pallen efter att han kysst mig och satte direkt sin koncentration på tangenterna framför sig. Han böjde ner huvudet när han började spela och melodin var så vacker att jag själv inte kunde låta bli att blunda. Jag log under tiden han spelade och ville bara veta vem det var som skapat denna fantastiska låt, så att jag kunde köpa hans skiva och aldrig sluta lyssna på den.
När han var färdig ställde han sig upp och lutade sig så tätt intill mig han kunde. Han stod lutad mot pianot och hade armarna runt min midja, och viskade i mitt öra, vad tyckte du?
Jag sa att jag aldrig trodde att jag skulle kunna bli förälskad i musik, men även nu har jag fått bevisat motsatsen.
Han log och pussade mig på ögonlocken, mungiporna och näsan. Han log så stort han bara kunde och sa sedan att han suttit och skapat en låt. En låt som var till mig, bara mig. Den hette till och med mitt namn.