Jag älskar inte för att älska

Du pekar med ett spänt finger riktat framför dig.

En sak ska du ha jävligt klart för dig, och det är att detta inte är ett spel för mig. Jag valde inte detta liv, att ha det så här, för att spela med högre risk eller spela för mer känslor. Jag lever så här för att det inte finns något annat sätt, för att jag inte har ett val. Att känna såhär är totalt förlamande för det mesta. Jag vet inte hur man stänger av och andas lite. Det är helt inte ens relevant för övrigt. Jag behöver känna såhär, jag behöver känna att jag lever när vi är nära, att din luft blir min luft. Om att älska dig är det bästa som hänt mig är en jävla förolämpning och lögn. Det är inte det bästa, det är inte varför jag lever. Jag har ett liv fullt av intryck och minnen, drömmar och tankar som inte har med dig att göra. Du är inte vad jag lever för.

Du andas.

Med det sagt ska jag understryka hur viktig du är för mig, hur jag utvecklas och känner att jag vinner så mycket i livet på att ha dig i det. Att du får mig att skratta mer än förr, tänka djupare än jag någonsin gjort och vill utvecklas i alla drömmar jag strävar efter att få uppleva. Allt hjälper du med. Du är viktigare än vad jag förstått att viktigt kan kännas. Titta inte så där förstört på mig. Du är viktig för mig. Vet du hur få människor som är viktiga för mig?

Du tittar strängt och läpparna är smala och spända. Dina ögon ler inte som de brukar göra.

Försök förstå (försöker du) att livet är så här, precis på detta sätt. Allting spelar roll alltid. Jag behöver säga detta lika mycket som jag säger att jag älskar dig. Du är min älskling. Min kärlek och mitt bråkmoln. Det är inte farligt. Det skulle kunna vara farligt om vi inte sa detta också, mittemellan älsklingsorden.
Jag tänker inte säga till dig att försöka älska mig efter att ha sagt detta dock. Jag vill mest lägga fram orden som behövs för att du ska fatta varför jag aldrig igen vill att du ska tro att du kan ta mig för givet. Förstår du? Aldrig ska du ta mig för givet för då sticker jag. Jag sticker från min kärlek till dig och din till mig. Fuck you very much.

Och du lägger dig med en bestämd duns och släcker lampan. Vi försöker sova. Försöker tänka tyst. Försöker att fortsätta älska. Försöker.

Let's never get lost again

Jag drömmer om den nyvakna solens strålar som lyser in och sprider ljuset i rummet. Rummet som vi delar på, som vi inrett tillsammans, bestämt färg i och gemensamt valt kuddar till. Som vi spenderat sjuka helger i, bråkat i, älskat i. Rummet som blir som hjärtat, det mest centrala. Där inne lever jag oavsett hur jag egentligen mår. Det som jag konstant längtar efter, en trygghet. Att veta att du finns där, bokstavligen vid min sida. Att jag kan vakna när jag inte borde vara vaken, då världen sover, och ändå höra dig. Röra lätt vid din hud, bekräfta att du finns där.
Jag har inte tänkt på det på länge, det där rummet. Inte förrän idag då ett samtal väckte mig ur min dagdröm på bussen och samtalet sa att sängen är nedmonterad nu.
Att det är i bitar nu. Jag tackar artigt och lägger på. Undrar hur allt ska gå till med mitt liv egentligen. Det är som en diffus dimma i mitt huvud som liksom bländar. Jag kan inte se förbi det, kanske för att det inte är meningen att man ska kunna det. Men det driver mig till vansinne, denna vansinniga längtan efter ett Vi. Efter det där rummet som är vårt. Jag tänker på att det känns som att jag dragit nitlotter jämt. Att jag varit den som plockat bitar av mitt krossade jag från någon annans golv. Att jag är den som önskat och hoppats och älskat så det tjutit i öronen på mig, och ändå fått packa ihop och tacka för mig. Varit den som vridit och ändrat och korrigerat och skämts för vem jag är. För vad jag tycker och känner. Som alltid fått höra det där förgiftade "...men". Som bara velat tillfredsställa och bli omtyckt.
Nu är det min tur att få säga men:
Sängen är nedmonterad. Datumet är satt. Jag flyttar i november till större ytor, till ny mark. Nya människor som jag ska möta och nya butiker att besöka. Det är mina ytor. Mitt namn kommer stå på den där dörren. Varje dag kommer jag längta efter honom och hans närvaro, och även om rummet med det stora R ännu inte finns så kommer jag tänka på det när jag skapar min trygga zon i mitt nya rum. Jag kommer tänka på dig och skapa med dig i åtanke.
Du är för långt bort hela tiden och jag vet att det är självvalt. Men ett hjärta måste få sakna, längta. Jag älskar dig helhjärtat, med allt jag har. För första gången skäms jag inte för det. Jag vill inte korrigera mig någonstans, inte i ett enda litet hörn i mig vill jag gömma från dig. Du vet, och jag vet, att när det är rätt, så är det också lätt. På något vis blir det ju så.
Låt november komma, låt mig känna på hur det kanske kommer kännas att få dela mitt rum. Låt mig få fantisera och njuta, låt mig för drömma om din konstanta närvaro där istället för den tillfälliga. Jag vill längta. Mitt hjärta slår hårdare av att få utveckla tankebanor som känns hemliga.
Jag låter Rummet få bli synonymt för livet som fortfarande inte är här men som kommer. Hur utvecklande och ljuvligt det kommer att vara att få dela min tid med någon som tittar på mig som att jag kanske vore magisk. Frida Kahlo kunde sina ord. Jag ska ha dem i åtanke när jag tänker på dig. För det är vad jag gör hela tiden, tänker på dig. Tänker på oss och allt vi har att se fram emot. Inuti och utanför Rummet.

När fantasin är verkligheten

Jag har aldrig tänkt att jag är särskilt älskvärd. Det har aldrig funnits något magiskt över mig, jag är bara vanlig. Tråkig. Ler när det är lämpligt, pratar när man ska och har hemligheter som är inneboende. Jag vet inte hur man är speciell. Ibland har jag hört att jag är lite störig, men i övrigt finns det ingen som skulle ge mig särskilt mycket uppmärksamhet för att visa hur speciell jag är. Jag och speciell gifter oss inte väl.
Jag tänker att människor som är älskvärda gör stora saker för världen. Bär den på sina axlar kanske. Att de tar hand om sin näste och alltid nickar och ler. Att de vågar mer än andra och att de alltid går att lita på. Ingenting av det känner jag att jag står bakom. Så när du såg mig i ögonen och log på det vis som bara du gör, när du sa att du är kär i mig, så visste jag nog inte ut eller in. Antagligen eftersom du förtjänar så mycket bättre. Något som inte går att mäta med annat. Inte en beige fläck. Inte jag.

Jag tänker att jag kan få dig att skratta när du behöver och vi kan nog ha intressanta samtal om det mesta. Jag kommer kunna krama dig när du är ledsen och jag kommer lyssna när du vill att jag ska det. Jag kommer älska dig i tystnaden som finns i mig men jag kommer aldrig våga uttrycka den, för det är inte så jag fungerar. När man är beige, alltså, när man inte är så mycket för världen, så gör man inte mycket väsen av sig. Men du envisas med att uttrycka dig känslofyllt mot mig och jag är ledsen, men jag förstår inte det.

Kanske är jag en fantasi som uppstått i dig. Kanske är det du ser, mitt jag, bara ett skal och att det du är kär i bara är något som finns inuti ditt huvud. Som du projicerar ut på mig. Kanske suddar du lite i mina linjer, korrigerar för dig själv. I din tystnad skapar du en dröm som du försöker uppleva i verkligheten. Jag är inte rädd, säger du, jag är inte rädd för dig. Varför skulle du vara det? Tänker jag. Det finns inget att vara rädd för, inte en gnutta av mig är skrämmande. Jag är genomskinlig, min hud är något som försvinner när jag står bland andra. Jag finns egentligen inte alls. Så känns det alltid. Som att jag är på låtsas.

Men jag släpper inte in dig, du får inte komma in. Det finns ju inget att komma in i och se. Min blick är tom och mina ord frånvarande. Jag ser att du försöker le mot mig som tidigare men det är inte på samma sätt. Jag är låst inuti ett skal som jag inte vill ha. Den tråkiga, beigea, den som inte ler om jag inte behöver och som inte tycker om något särskilt, mig är du inte längre kär i fast du verkligen försöker övertyga dig om att du är det, för du vill så gärna att bilden av mig som du skapat ska vara på riktigt. Men den är inte det.
Och när löven till slut börjar dö och falla till marken har även din sista gnutta av kärlek för mig försvunnit ur ditt system. Du lämnar mig med gråten i halsen och jag. Jag kan inte ge dig något tillbaka. Jag förstod dig aldrig till att börja med. Trodde inte på dina ord. Jag dränerade dig på all värme du hade att ge. Jag gav dig ingenting tillbaka. Sorgen är total fast jag inte vet hur jag ska uttrycka den, hur ska man våga känna något?
Nu står jag ensam igen, på vägen som leder mig vidare i mitt liv. Fortfarande inte speciell, fortfarande beige. Utan dig.

Tiden som brinner upp

Jag hade börjat glömma bort detaljerna som gjorde din helhet, de som jag tänkte på när vi var ifrån varandra och som gjorde dig till precis du. Likt en höstens dimma började de långsamt försvinna ur mitt system. Jag ska inte ljuga, det var en längtan efter att känna deras frånvaro. Mitt hjärta orkade inte minnas mer.
När du sedan hörde av dig kändes det som en dolk rakt igenom allt som var jag. Jag kunde inte andas i vad jag trodde var en evighet. Läste meningen om och om igen. Tiden kanske inte var inne men jag bestämde ändå att den var det och vi träffades. Stjärnfallen som brinner upp i rymden kan inte ens jämföras med elden som brann i mig när jag såg dig. Lika tydlig som du varit i mig tidigare blev du nu igen och du var vackrare än någonsin. Jag trodde jag skulle gå itu, implodera och kanske aldrig kunna leva igen. Men visst lever man vidare, även efter de svåra dagar man möter. Jag hade aldrig förstått de som gråter när de igen möter den som hållit ens hjärta i deras händer för en stund av ens liv. De gråter även efter allting har fått ett slut. Men jag skämdes över min egen oförståelse, för lika fort som den tanken funnits i mig, ersattes den av en fråga som undrade motsatsen. Hur kan man göra annat än gråta? Hur kan man le igen?

Det vackra är att det är precis det som livet ger en. Glädje och skratt igen. Även kärlek återvänder till ens liv igen, om inte av vänner eller närstående, istället i form av en ny partner. En ny kärlek och nya känslor och detaljer att minnas. Skillnaden är att det är en annan. En annan vacker, en annan kär.

Nu möts vi i dagliga sammanhang och kramarna vi ger är utan dess like och jag bara fortsätter andas in din doft. Jag saknar dig samtidigt som jag längtar efter den vänskap vi nu gått med på att ha, jag längtar efter att den ska påbörjas, så att jag kan fläta nya minnen och upplevelser med dig, som är utanför ramarna av vad mitt hjärta känner. Jag är livrädd, annat hade varit en lögn att påtå, jag har aldrig gjort så här förr. Det är fruktansvärt att försöka balansera på tunna linor. Att inte falla i fel rum eller tankar. Det har inte hänt än, det är för självklart att inget av det förflutna är vår nutid. Du är en ny nutid nu. Jag saknar din person, inte din kärlek. Jag saknar dina tankar och ord, inte dina känslor. Jag saknar vännen jag hade i dig, inte partnern. Tacksamt är det då att vi väljer bort det som skadade oss och istället ger oss in i en ny värld där vår vänskap, våra ord och tankar och våra jag, blir grunden för vår nystartade vänskap.

Farväl

Det tär så i en. Att älska alltså. Du har varit luften jag andats och lusten för livet att leva. Jag har tänkt på dig när hjärnan behövt ro och känt på dig när kroppen suktat efter mer närhet.
Mitt första farväl är till de blå ögonen som lyst starkare än solen och sett på mig med lika mycket värme, till fräknarna som täcker dina läppar, din nacke och resten av alla vackra delar av din kropp. När du med en viskande röst berättat att livet är vackert med mig vid din sida. Även det är nu ett farväl. När livet brottats med mig och tårarna inte upphört, när du hållit om mig  med ett varmt leende och sagt att det kommer ju bli bra. Ett farväl till dig är för alla gånger du gått på kända och okända gator med mig och diskuterat livet och allt utanför det. När du avslöjat hemligheter till mig och varje gång du brottat ner mig och sedan kysst mig hårt i nacken.
Ett andra farväl är till alla gånger du bråkat med mig om onödiga saker och fått mig att må fruktansvärt dåligt över att jag inte kan leva upp till dina omänskliga förväntningar. För varje gång du förminskat mig genom att påpeka saker för mig jag redan vet eller kasta mina intressen i ansiktet på mig och kallat dem hjärndöda. Även det är mitt farväl till dig. Varje gång jag delat hemliga tankar och du skrattat, varje gång jag inte fått gensvar på saker som är viktiga för mig. Varje gång jag uttryckt min kärlek och fått tystnad tillbaka. Allt det är ett enkelt farväl nu.
Mitt tredje farväl är för alla resor vi gjort ihop, på ensliga vägar i skogen eller där man blickar ut över Alvaret och du kysst mig när jag blundat i solens strålar som värmt mig. För alla ord som uttryckts i en stuga som heter Anna. Det är ett farväl nu. För båtturerna vi gjort till öar ingen någonsin besöker förutom vi. För hemligheterna vi skapat där. Farväl farväl. Till promenaderna vi tagit på platser som ingen karta känner till eller till fisken som dog när du fiskade upp den och jag började gråta. Tänk att vi dödade den. Farväl till den också. Farväl till låtarna vi dansat till på våra ensamma fester och till alla vinglas vi skålat tillsammans. Till alla tillställningar vi delat.
Mitt sista farväl är till klumpen i magen som växte sig så stor att jag inte kunde andas längre. Till de ord som yttrades i total agoni. Ett farväl till mitt hela hjärta som gick i bitar och till alla tårar som blandades in i tyger av olika slag. Till de kramar som aldrig ville släppa taget och till lugnet i stormen som ändå till slut infunnit sig. Mitt sista farväl är riktat till vårt förhållande som inte finns längre men som har funnits och som har känts på alla sätt och som gjort ont och som gjort gott och som gjort mig till mig och dig till dig. För alla äventyr vi aldrig upplevde och för alla upplevelser vi kommer missa.

Stormen i hjärtat

Den stormiga kärleken som känts i dagar, i månader, i år, den där magiska svepande känslan i kroppen som gör att man aldrig vill sova, aldrig vill tvätta av kyssarna på kroppen, aldrig kan koncentrera sig på annat för det enda som är relevant, det enda levande är den särskilda person som stulit mitt hjärta. Stulit det på det mest vackra sätt och på ett sätt som man aldrig vill ska ta slut.
Men kärleken tar slut, den gör det på ett smärtsamt, vackert, oerhört påtagligt sätt och den gör det med full kraft. Man lämnas kvar i fragmenten av sina egna minnen och känslorna som alldeles nyss varit där. Man älskar ju fortfarande. Men sinnet och kroppen vill något annat. Livet är för starkt och för drivande för att det ska fastna när det slutar kännas bra. Jag älskar honom så oerhört mycket. Jag vill se honom vara den lyckligaste av människor, jag vill se honom skratta från hjärtat. Och det är oerhört smärtsamt att jag inte kan vara den personen. Och lika sorgligt och svidande är det att han inte kan vara den i mitt liv som gör mig lyckligast i världen. Varje dag känns det vidrigt att vakna upp och veta att detta är min sanning. Mitt liv just nu är ett ledset hjärta med en brinnande vilja att bli hel och kunna gå vidare.
Kärleken är det vackraste som finns i livet och lika vacker är den när den börjar och tar slut. Jag måste bara orka överleva det.

Stay with me

Jag lyssnar på glada kärlekslåtar och ledsna sådana också, men ingenstans hittar jag något jag kan knyta an i. Överallt skriks det om allt det fina, glädjen och lyckan är total. Nu är det varmt ute, det är varmt i era bröstkorgar, men i min har det varit iskallt. Mörkt och ovälkommet.. Orden fattas i mig, ilskan har tagit över. Det är som en mörk våg som förintar mitt inre, jag kväs av mitt eget andetag. Vad ska jag ta mig till är världen känns frånvarande, för långt bort för att greppa tag i och be om någon slags hjälp? Mina tankar är som tunga stenar som vägrar lossna  från sinnet. Jag är, som vanligt, gråtmåsen. Sorgen förföljer mig vart jag än går. Hur mycket lycka jag än lyckas plantera, kommer ogräset och äter på mitt inre igen. Jag vet inte hur man orkar mer, jag vet inte hur det ska gå med allt. Kärleken finns kvar. Vardagslivets pärlor gnistrar i solen och jag omges av värmande gester och händelser dagligen. Ändå lurar ångesten i bakgrunden. Den släpper mig inte fri. Och jag är frustrerad, mer än någonsin bävar jag inför mitt eget känsloregister. Vad händer egentligen med en människa när det enda som möter den är den ofattbara olyckan?

Tell me a story

Jag kan inte rå för känslorna jag känner eller tankarna jag har. Någonstans i det hemliga och råa inser jag att jag inte vill eller kan hjälpa det för det är sådan sanningen är. Sanningen är svart ibland, passar inte ihop med modellen jag skapat som jag kallar för liv. Jag rår inte för det, jag rår inte för känslorna för dig.
De spelar på fantasier och förhoppningar som inte egentligen är verkligheten. Jag vet det. Jag vet att det aldrig kommer ske, det som roterar runt i huvudet. Det kommer inte ske för att det inte är sanningen, om det skulle ske hade det varit gråare, mer rostigt om kanterna. Det hade visat en människas agerande i känslostormiga situationer, inte visat en drömmares version av verkligheten.
Och det är okej.

Det är okej att förstå att du inte är det jag tänker att du är. Du är du, i renaste form är du bara du. Jag försöker skala av alla drömmiga lager som jag klistrat på dig, så nära huden som möjligt har jag gett dig ett annat skal. Det gör ont att försöka dra bort dem för jag vet att det är att dementera mina egna tankar, egna uppfattningar och fantasier. Jag tycker nämligen om dem väldigt mycket. Dig också.

I grunden tror jag det handlar om att försöka realistiskt skapa ett tankemönster som gör att jag inte skulle ta några tafatta beslut baserade på hur jag råkar fantisera eller känna kring något. Att veta att det inte alltid bara är hundra procent vackerhet eller perfektion. Att veta att smutsen finns där och att det aldrig behöver besvaras som jag själv önskar att det skulle. Det gör mig ledsen men jag förstår någonstans djupt ner i det mörka och äckliga att det ändå är mest vettigt, närmast denna jävla sanning som hela tiden försöker hittas och levas efter.

I grunden ser jag det som en pjäs. Du är en pjäs i mitt huvud. Och jag är regissören som bestämmer vad som ska hända med mig, med dig, med allt omkring oss. Jag leker gud i det stora och i det lilla. Det är livsfarligt, det är underbart. För det är i mitt huvud och det lever runt där, i en fantasi som aldrig blir mer än en fantasi och i en värld där du inte är den jag vill att du ska vara.

Där du kysste mig

Du skickar mig ett meddelande när du sitter på bussen. Du skriver att du önskar att jag har kul på festen ikväll och att du fortfarande är påväg.
Jag ser inte det förrän jag lämnat festen och mobilen är satt på laddning. När den plingar till får jag lite ont i magen. Jag blir orolig mer än förväntansfull över att det kanske är du som skrivit till mig. Jag är så rädd nämligen. Rädd att du ska ha det bra där jag inte är. Bättre än du har det med mig kanske jag mer specifikt bör påpeka. Att du skriver att hej hej, här är jag i en annan stad med andra människor som jag tycker mer om, och det är bättre än där du är och med ditt sammanhang.
Egentligen är det väl befängt, men det är skitsamma om det är det. Kanske är det helt logiskt att tänka så här. Förhoppningen och målet är att någon gång kunna tycka att jag är så pass fantastisk och värdefull att folks ska skatta sig lyckliga att få hänga med mig. Eller mer att den som jag är kär i ska vara så jävla lycklig att jag är kär i den. Nu känner jag mig som en tung last, en som inte fungerar ordentligt eller efter de regler som på något sätt finns. Det gör ont.
Ont gör det att jag inte bara kan lita på att du älskar mig och vill vara med mig. Ont för att jag någon gång dagligen tror att du vill lämna mig eller att du gör något bakom min rygg som du håller hemligt. Fyfan vad ont det gör att erkänna, men så rädd är jag. Jag tror att jag är värd så lite, sammanfattat förtjänar jag inte mer. Självklart finns hundra olika anledningar till att jag tycker så här. En psykolog hade haft en del att bita i.
Men trots att jag känner allt detta så vet jag också att det är jag och mina rädslor som tänker och känner så här, och inte du. Du gör inget av detta. Min rädsla säger så men det är inte ekvivalent med sanningen eller vår vardag. Vardagen innehåller kärlek som uttrycker sig på så många olika sätt. Störst visas den i ditt fantastiska tålamod gentemot min brist på det just nu. Mitt oglada humör som tampas av viljan att ha ett tryggt och lugnt liv. Du är så jävla bra på att hantera. Som en öm kram. Så känns du.

Så fast du är i den andra staden och jag är här och fast det känns lite skevt för att jag är rädd rädd rädd för vad som kan hända så längtar jag än mer efter dig. Jag ska pussa kyssa krama dig och vi ska prata om allt och inget igen och jag ska få sova bredvid dig igen. Det måste jag väga emot den där mörka rädslan. Ja, så måste det nog gå till.

Från mitt hjärta rakt in i ditt

Jag är så överväldigad ikväll. Av så mycket i livet som just nu är bra för mig, det är som en magi som aldrig känts tidigare och jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera allting.
Hela mitt liv har varit som en mörk mörk sjö som är vindstilla. Ytan är spegelblank och klar, men man ser inget djup, det är bara mörker. Inget som talar om för en vad som finns där inne, inuti. Så var jag tidigare. År efter år stängde jag locket på, vågade inte yttra några avslöjande ord. Till slut brast det, som det gör för allt och alla. Som knoppar på våren, som en vulkan, en jordbävning från jordens hjärta. Så kändes det i mig. Tystnaden gjorde för ont, jag gjorde för ont.
Så jag öppnade upp mig och jag tillät mig att vara rädd, att vara modig och livrädd. Men jag gjorde allt jag kunde för att inte drunkna i det där mörka vattnet.

Så har livet varit en evig kamp. Jag har gett mitt hjärta och låtit det krossas, jag har litat på människor jag inte skulle litat på, och jag har lyssnat på ord som egentligen varit tomma. Jag har velat mer än jag egentligen orkat och jag har envist hållit kvar i dåliga saker för att de var min enda trygghet i det lilla jag hade. Jag har varit ung, jag är fortfarande det, men jag har varit ung på ett annat sätt, jag har lärt mig av livets hårda knuffar och jag har läkt när livet gett mig möjlighet till det. Jag har inte orkat, en överväldigande känsla av utmatthet har infunnit sig i så många år av mitt liv. Jag kunde inte klara av de simplaste saker. Och jag skämdes så oerhört över det.

Den största förändringen i hela mitt liv har varit det senaste året. Jag vet inte om du kommer läsa det här men om du gör det så vill jag veta att den kärlek som du visat mig, de varma blickar du gett och de vackraste ord du låtit mig få höra, har varit de absolut mest läkande och utvecklande för mig sedan mitt liv började. Aldrig någonsin har någon utmanat mig, trott på mig, älskat mig så innerligt som du har. Jag vill ge dig mitt varmaste och mest hjärtefyllda tack, tack för att du finns och verkar i mitt liv. Tack för alla små stunder jag fått uppleva med dig, alla spontana utflykter du skämt bort mig med, varenda skratt du fått mig att kikna av, varje ny tanke du fått mig att tänka och varje nytt perspektiv du gett mig. Du utvecklar mig varje dag som jag får uppleva med dig. Du ger mig så mycket ljus och värme i livet att jag aldrig förstod hur bra livet kunde vara. Jag känner nästan att det inte går att förklara hur viktig du är för mig genom dessa orden, men det är ett försök. Vi har våra utmaningar, vi är inte som många andra och vi möter svårigheter precis som alla andra, men vet du, jag är så himla stark för att jag får gå igenom dem med dig vid min sida. Men vetskapen att du vill lika mycket som jag. Att veta det är det mest värdefulla, jag vill aldrig sluta kämpa för jag vet att du inte heller vill det. Tack för kärleken du ger mig, tack för att du tror på mig. Hjärtat, tack.

I get lost in my mind

Jag behöver och vill prata med någon om vad som känns i hjärtat. Jag kan inte sortera ut det själv och jag förstår att det blir uttröttande för någons öron att få höra upprepande och konstant samma ord. Samma förvirring.

Det är som att kärlek blivit någon slags struktur, att den är grenig och uppdelad i olika typer. Att den största venen, hjärtat av roten tillhör honom, och att de andra grenarna tillhör vänner och nära. Den jag gett honom suger liv ur mitt jag hela tiden. Det är utmattande och samtidigt fantastiskt.
Jag förstår inte livet, jag förstår inte. Vad fan är meningen med min existens om det enda som byggs upp inom mig är känslor som dör med tiden, innan eller i samband som mig. Jag förstår inte. Hjälp mig att förstå för jag blir snart galen. Han ger mig liv och han tar mitt liv.

Jag tror jag måste höra hur andra har det, hur andra känner och tänker om den de är kära i. Jag tror jag håller på att bli galen, tankar och vibrationer flyter i mina ådror hela tiden, hela dagarna känner jag känslorna som spirats för just honom. Var jag än går bär jag dem inom mig. Jag vandaliserar mitt inre av hans närvaro i mitt liv. Det är så vackert, fattar ni hur vackert det är? Att någon kan ge mig så himla mycket genom att sitta mittemot mig, genom att titta på mig och genom att älska mig. Han får mig att växa. Jag får kanske plats med att höja mig själv till skyarna också, men det känns inte relevant. Vem fan går runt och tänker på hur fantastisk man är? Bara när man är sönder måste man minnas det tydligt. Annars ligger det i ide inom en. Det får vara så.

Jag såg en text skriven på en gata på marken och jag stannade upp och läste om och om igen. Vi är unga men vår kärlek är äkta. Jag insåg att någon som skrivit detta fattar. Den fattar mig. Jag är så jävla ung, jag har vad som känns som tusentals år kvar att att leva, av att känna. Stjärnor att titta på i natten och böcker att läsa, tårar att gråta och vänner att möta. Och allt detta vill jag dela med honom. Jag vill att han ska se stjärnorna jag ser i skyn, jag vill att han ska ta del av mina känslor och jag av hans, jag vill att han ska se vilka fantastiska vänner jag har och jag vill möta hans. Livet. Jag upprepar för mig som ett mantra att det är livet. Jag är så kär så kär i livet, i honom, i mig själv. Jag älskar att leva, att andas. Jag jag jag jag. Och så livet.

Love is a scare

Det är bäckmörkt utomhus. Kylan fastnar i kinderna och runt en ringlar tunna snöflingor som bara syns om man tittar upp åt månen som lyser upp natten. Jag håller hans hand, mellan fingrarna är lager av vantar och handskar som ska värma från kylan men som istället täcker närheten som jag vill ha med hans kropp. Jag får inte ett grepp. Jag har svalt tårar hela kvällen och vanten blir droppen, jag stannar upp på grusvägen och jag tar tag i honom. Jag sväljer inte några tårar längre, jag berättar som det är. Jag berättar sanningen och gråten kommer chockartat, svidande iskallt och fortfarande som den mest brännande känslostorm som äntligen tar sig ut någonstans.
Han kramar mig så hårt och i vevan av att gråta mot hans axel och att gråta ut i natten beblandas ord och beslut som är så otroligt svåra att ta. Det värker i halsen, i hjärtat. Jag gråter de jävla hemska tårarna för att jag inte kan göra något annat. Han tittar mig i ögonen länge.

Jag biter mig i underläppen, som något slags försök att sluta upp. Sluta upp mig själv igen till en ickegråtande ickekänslosam person men allt är för sent och jag. Jag står här nu.

Jag varken ser eller känner något, allt blir knäpptyst. Orden ekar i natten. Han ser mig djupt i ögonen och låter orden ligga mellan oss. Jag gråter igen, jag lägger hela ansiktet mot honom och gråter ner hans rock som river min hud men jag får ha honom nära och ingenting annat betyder något.

Det är som att världen ibland skapar vädret utefter hur man känner i hjärtat, att tiden står stilla, tystnaden är som mest påtaglig när den behöver vara så. När man bryter ihop i sinnet och behöver att världen ska förstå, ha överseende och respekt. Som att det svåraste kan vara att släppa ut en attack av känslor som behöver komma ut, så är det att förklara sanningen. Jag vet inte ens hur det ska förklaras förutom att man vet att det är rätt sak när det gör så ont att man hellre lägger sig ner och dör än vill leva sig igenom det, men ändå väljer livet för livet har alltid varit det enda relevanta och viktiga beslutet att ta.

Som om kärlek och Kärleken är något som tar över en, som vaggar en i evig bekännelse när man inser att man inte vill leva med någon annan, att Kärleken är en del av en, den förgyller ens liv, ens person. Ens annars vanliga skitdagar.

Att allting som han gör för mig, till mig, med mig, gör mig starkare, som att jag varit en viss nivå av levande tills han ramlade in i mitt liv och visade mig att vad jag tidigare trott var kärlek, aldrig var i närheten av den explosiva, mäktiga gåva han och jag delar.

I huvudet överväldigas jag av dessa tankar. Allt detta samtidigt som ansiktet är tryckt mot kall ull och ett bultande hjärta och jag vet att jag är totalt och hängivet gett mig själv till honom. Och han till mig. Hur mycket kärlek kan kännas omtumlande och vansinnigt, men jag förstår någonstans i detta vansinne att det är det enda rätta, att vi gör rätt. Att jag älskar honom. Att han älskar mig.

Och i denna natt, i nattens kyla förstår jag att jag aldrig älskat honom mer, vilket gör mig ödmjuk och tacksam inför hans närvaro och inför min vilja att våga. Det är livet som gör så här med mig.

Jag vet att kärlekstankarna rör ihop meningarna. Men det är nog meningen att de ska det ändå.

Anything less than I love you is lying

Ibland tittar jag på honom när han inte ser. Jag följer hans varenda rörelse med blicken. Låter mig följas med i hans dans. Han har ljusblåa ögon, sådär klara och lysande som en klar sommarhimmel när solen står högt och skiner i sin stolthet. När han får solen i ögonen ibland, är det som om det sprakar till. Ibland, när han inte ser, försöker jag räkna fräknarna på hans ansikte. De utgör gåtor och hemliga siffror för det är absolut omöjligt att räkna. Det är omöjligt att få reda på vem han är, vad han är. Ibland ligger jag i sängen och lyssnar på när han startar dagen. Börjar brygga kaffe och tar fram koppar. Jag ligger kvar för jag tänker att det är så här jag vill komma ihåg mitt liv. Insvept av kärlek i täcket som tillhör den jag älskar, lyssnandes på hans vardagsljud som blir det vackraste jag vet. För det är min vardag också.

Igår räknade dagarna till ett år. Ett år av mitt liv och ett år av kärlek med honom. Oförklarliga känslor svallar upp inom mig, som vanligt. Möjligtvis mer impulsivt, med elektriskt. Jag vet bara vad kärlek är när det känns som det gör i mig, som ett stormigt hav.

Jag föraktar hans rakryggade persona ibland. Avundas den till nivåer jag skäms över att själv stå för. Jag kan inte förstå hur någon kan vara så vacker, så klok, så intresserad och så tom på svarta känslor och sorg. På det blytunga som drar ner mig i gruset, som gör att jag vissa dagar aldrig någonsin vill möta en ny dag igen. Som jag gråter över när ingen ser eller tänker på när ingen vet. Som om han är befriad, en slags utvald ängel som kan möta livet på ett rent sätt. Nej, jag vet att det låter vansinnigt. Men i föraktet beundrar jag honom. Det glittrar till i hans blick. Han är medveten om sin sits, den som bär honom högre upp i skyn istället för dränker honom. Så som det dränker mig. Kanske kan vi mötas i det, kanske kan vi bli stabila i våra motpoler. Jag hatar ibland livet för att det spelar en rakt i hjärtat, skiter i konsekvenserna. Ler hånfullt och ber en att hantera det bäst man vill. Skjut dig själv om du inte pallar, jag bryr mig väl inte.

Men trots alla mörka tankar, möts jag av en frisk vind av nya tankar, känslor och upplevelser som jag bara får på grund av hans närvaro i mitt liv. På grund av samtalen vi har och orden vi delar. Blickarna. Renheten och Mörkret möts och skapar magi. Jag vet, jag vet att det låter barnsligt. Men det är magi, det är precis vad det känns som att det är. Jag förstår det knappt själv. Men jag tror på det. Jag älskar honom. Jag älskar honom som jag älskar mig.

Months and months later

Det har kliat i fingrarna i månader nu. Tiden brinner medan jag väntar på att de rätta orden ska komma fram. Jag vill ha dem i sinnet för att skriva ned dem och spara dem i orimliga tidsepoker. Men inser att det inte är så enkelt och i mig pulserar längtan av att dela med mig av precis alla känslor som dunkar i min bröstkorg.

Först tänker jag att jag hatar varenda jävla film, varenda bok, text, bild, vad som helst som ska försöka beskriva hur kärlek är eller fungerar. Jag kräks över förväntningarna de alla skapar. Jag känner så för att jag precis är den typen av människa som kommer falla för det. Går i en livslång exstatisk längtan efter Kärleken. Så pass att när den är där, närvarande och varm i mitt liv så ser jag inte den för den möter inte mina påhittade förväntningar.
Jag är fortfarande i totalt älskande tillstånd med Honom med stort H. Fortfarande är det en våldsam, aggressiv och lycklig storm inuti mig. Men den tär på mig. Jag ger det allt, allt av mig ger jag. Jag kan inte begränsa det och det skrämmer mig. Hur tusan ska man göra det på bäst vis? Finns det något slags recept? Jag gråter ner hans kramar och ber om det omöjliga. Jag älskar honom så att han blir min luft, jag hänger mig totalt till honom och hans närvaro i mitt liv. Jag glömmer bort mig själv nästan. Kan man ens det? Vad vet jag. Allt jag vet är att jag vill uppleva livet med honom, vill vakna med honom, vill somna, bada, gråta, prata, resa, promenera, rita, äta, skrika. Allt, med honom.
Tror ni att han känner så för mig? Tror ni att han kan känna allt detta, detta virvelvindsliknande stadie, i honom, som i mig? Ge mig orden, löftet. Ge mig något. För snart imploderar jag.

Hej på er!

Hej fina läsare.

På sistone verkar det ha hittat hit lite fler läsare än vad denna blogg tidigare haft, vilket är fantastiskt roligt!
Tänkte passa på att fråga två saker:
1. Vem är du som läser?
2. Hur hittade du hit?

Skulle bli så himla glad om ni ville säga hej tillbaka, så jag ser vilka ni är, lite, också!