stumhet

"Ser du inte? Titta där, rakt framför dig uppe i himlen, kolla på hur de bildar nästan som ett bälte. Precis där. Ett, två tre, ett bälte. Ser du? Någon gång ska jag visa dig ditt stjärntecken, det är det största på himlen. Med all rätt, den är ju den finaste."

Han står tätt bakom mig, så tätt att ingen kall luft kommer emellan hans kropp mot min. Han håller om mig med ena armen och andra pekar han förbi mig och visar mig natthimlen. Jag har inte vågat säga mycket egentligen, jag ler, biter mig i läppen, ser på himlen istället för att vara verbal och visa precis på hur jag känner. Det är enklare att vara tyst ibland, studera honom medan han pratar och man märker hur mycket han brinner för vissa saker i vår värld. Tillexempel brinner han för att visa mig stjärnorna mitt i natten, mitt ute på en åker står vi och jag ignorerar tankar om att vi kanske blir hittade och jagade bort därifrån. Det här är ju trots allt hans och min plats, ingen annans. På natten förvandlas den torra åkern till en magisk plats där kyssar delas och hjärtan bultar för varandra.

Jag rör långsamt mina fingrar över hans hand som han självsäkert håller över mina revben. Jag märker av varenda ryckning, rörelse han gör med den och den får mig att känna mig trygg. Han får min puls att öka, hur många kan göra det med en egentligen?

När kylan till slut slukar min sista kroppsvärme och mina fingrar är köldstela, virar han in mig i filten vi för en stund sedan satt på och han lämnar varma spår av hans läppar mot mitt ansikte, mot min hals, mot mina läppar. Han viskar "But I do know that I love you, and I know that if you love me too, what a wonderful world this would be..." (Åh. Min favoritlåt.) Han blundar, lägger pannan mot min. Jag märker av en liten suck och jag förstår i den sekunden att han inte vågar tro på att jag tycker om honom så mycket som han tycker om mig. Jag får en liten ond känsla i magen som blandas av skräck, illamående och spänning. Jag är feg och det skadar honom. Så jag tar sats, andas in, sätter igång. Måste våga.

Jag sätter läpparna mot hans panna och ger honom en långsam puss, sedan ser jag honom i ögonen och säger: "Jag älskar dig så mycket att mitt hjärta känns som det ska explodera av lycka, men jag är blyg, jag är rädd, jag vill älska dig för alltid och vill att du ska känna samma sak. Jag vågar inte säga det hur som helst, jag vågar inte. Men jag vill att du vet det nu. Jag älskar dig. It's a wonderful world." Och han ser mig in i ögonen, ler stort och kramar om mig så att jag försvinner in i hans varma famn. Om kärlek var en omfamning hade jag precis fångat all kärlek i världen i den kramen. Smaken av lycka får mig att rysa i hela kroppen.

krossade

Du förstår inte, säger jag. Du förstår inte hur mycket du betyder.
På mina kinder finns spår av torkade tårar. Mitt hår är trassligt efter att jag dragit i det i ren frustration.
Varför kan du inte förstå?

Du ser på mig, blicken känns tom och du fastnar inte någonstans med den, flackar runt med blicken.
Rädd för att se på mig, den som nyss dragit ur hjärtat ur dig och kastat ut det genom fönstret. Den du sagt att du älskar så hårt, så bultande hårt som ditt hjärta när du rest dig för fort. Så kändes det när du såg på mig förr. Det slår sönder inuti din bröstkorg, så hårt för så mycket kände du. Så mycket känslor att det knappt fick plats. Och jag skrattade alltid åt dina märkliga förklaringar om hur stark din kärlek till mig var, men du brukade alltid säga att det inte går att jämföra med annat än banala saker. Sådant som ingen annan tänker på. Som finns där hela tiden. Kärlek kan bara jämföras med det. Vardagen som alla ser förbi för att de jämt vill vidare till nästa punkt. Livet då?

Jag förstörde dig.

Så du vänder dig om, försöker med skakande händer dra upp blixtlåset på din munktröja. Jag hoppar mot dig. Slarvar ihop mina händer med dina, ber dig med gråten i halsen att inte gå. Snälla SNÄLLA säger jag med desperation i rösten. SNÄLLA LÅT MIG



...


Ingenting. Tystnad. Jag har precis slagit till dig hårt. Du ser med stora, chockade ögon på mig.
Du halvligger i sängen nu. Jag sitter på knän bredvid dig. Jag ser på mina händer med skakig kropp och tårar som börjar rinna ner för de där torra kinderna igen.

Herregudförlåtsnälladetvarintemeningensnällasnällasnällastannahosmigjaglovarlovarattaldriggörasåigenjaglovarjagskaaldrigsåradigigensnälla snÄLLA SNÄLLAGÅINTE

Allting smälter ihop i en massa. Mina ord, tårarna, knuffarna, ljuden som kommer ur halsen som strålar rädsla och krossade känslor och hjärtan.

Du säger ingenting. Du står upp med ryggen mot mig och drar på dig munkjackan i ett ögonblick.
Du ser på mig och har spända läppar, dina ögon är tåriga, du vill säga något, du håller på, andas in skarpt, försöker, men det går inte. Jag ställer mig upp ur sängen. Sträcker fram mina händer, mina armar, allt jag har mot personen jag älskar mest men som jag också precis förstört, in på millimetern förstört. Krossat hans värld, våldtagit hans kärlek till mig. Jag tog det och jag slängde det i väggen.

Du går snabbt ut ur rummet, stänger dörren med våld bakom dig och jag hör hur ytterdörren öppnas, stängs hårt, trappstegen utanför lägenheten som ekar ihop i oändliga fotsteg.

ett minne

Kommer du ihåg när vi älskade varandra?
När luften, tankarna, alla känslorna kretsade kring oss två. Vi mot världen, vi skulle aldrig låta något komma vår kärlek nära, ens i närheten av att ens snudda vid den. För vi var själsfränder.
Världen kunde kasta vad som helst i vår väg och vi skulle klara oss helskinnade. Vilken fantastisk känsla.

Vi höll varandras hjärtan i händerna, våra sköra älskande hjärtan som slog i takt med varandra. Alltid vi, alltid vi. Tillsammans var vi starka, tillsammans slogs vi mot världens onda.


Vi skrev långa brev till varandra när vi var tiotals mil från den andre. Vi grät bittra tårar efter saknaden av vår älskade. Vi log och släppte inte taget när vi till slut sågs.
Våra resor kändes alltid uträknade, ner på sekunder.

Veckorna kändes som månader, månader som år. Aldrig skulle vi skiljas åt, aldrig skulle vi ta slut. Lågan som brann så starkt inuti våra bröstkorgar fick alltid bränsle av kärleken. Och kärleken tog aldrig slut.


Vi hade, som alla andra, våra motvindar. Dispyter, tårar, hårda ord. Envisheten i oss vägrade erkänna sig besegrad för det mesta. Någon av oss fick till slut svälja sin stolthet och be om ursäkt. Pussa bort den andres tårar, krama om som om den man älskade var döende. Lämna mig inte, lämna mig inte. Sluta aldrig älska mig.


Men en kärlek så stark, minnen så vackra och ord med känslor så starka att de knappt tordes uttalas, allting hade sitt slut, även du och jag.

Solen lyste mig starkt i ögonen den vackra dag som skulle förändra mitt liv, ditt, oss, för alltid.
Jag hade inte mycket aptit, jag drack iskall dricka samtidigt som jag samtalade med fina damer om diverse händelser som påverkat oss på olika vis. Jag började på en mening som skulle utlösa en explosion i hjärtat. "Det är något fel på mig, men jag vet inte vad..."


Fortspolning. Paniken som steg mig upp i huvudet, de konstanta samtalen till dig när du inte svarade, rädslan i min röst som skrämde dig. En bussfärd, en ångestkänsla som åt upp mig.

Ett samtal i samma soliga väder, kaffedoften jag kände samtidigt som jag uttalade ord jag aldrig velat tänka på. Tårar, kramar, tröst och missförstånd.

En, två, fyra dagar gick. En vecka. Den eviga sorgen i mitt hjärta som blev värre för var dag. En besvikelse, ett bråk, en mening du sa som krossade min fragila värld.

En månad. Två, tre. Sorgen hade ätit upp mig. Jag hade gråtit konstant i månader. Jag älskade inte dig längre. En händelse så stark som gjorde att agerandet för den vi älskade inte blev som tänkt. Rädsla.
Det ordet, det gör mig fortfarande illamående. Rädsla. Tänk vilken styrka det ordet har.

En solig höstdag. Ett samtal. Vi gråter, vi kämpar, det går inte. Den sista droppen föll. Vår kärlek tog slut. Jag grät hela dagen, jag grät hela natten. Jag grät och trodde aldrig att det skulle ta slut.

I månader längtade mitt hjärta efter dig. I timmar kunde jag tänka på minnen, dofter, platser vi delar.

Fram tills nu. Nu har jag äntligen börjat känna ett avslut på en evig saknad.
Nu, min fina föredetta kärlek, nu börjar jag äntligen ha kvar dig som ett fint minne i mitt hjärta, som det ska bevara för alltid, istället för något som äter upp mig inifrån.

Vi blev du och jag. Du och jag kommer alltid dela de upplevelserna, fast i minnet, i leenden, i drömmar.
Och det gör absolut ingenting.

kärleksmusik

Kärleksmusik

quote

"You don't have a soul. You are a soul. You have a body."

väntan

Jag väntade på dig i en evighet
en hel livstid gick

Mitt väntade hjärta
torkade till sist ut

Ängslan som lämnades kvar
kvävde till slut mitt liv

ny blogg!

min nya blogg!

Denna blogg kommer inte ha några texter utan kommer främst handla om mig, min vardag och saker/människor jag blir inspirerad av. :)

lycka

Det är när man ser, läser och uppmärksammar andras lidande och svårigheter i sina liv, som man på riktigt lär sig uppskatta sin egen livssituation. Jag älskar mig själv, varenda skavank av mig själv, och mitt liv som kommer ge mig lite av allt, men mest lycka.

Så hej, se dig själv i spegeln, tacka dig själv för allt du lyckats åstadkomma, alla människor som är älskade av dig, och hur bra du kan göra ditt liv. En stor kram och puss.

ett litet hej! :)

skärvor

Vet ni, kärlek, det där med att ge bort sitt hjärta, är sjukt svårt.

skuggor

Du håller hårt i min hand. Vinden leker med mitt hår, det flyger lätt från mina axlar och jag blundar. Känner hur mina ögonfransar böjer sig för pustarna mot mitt ansikte.

Jag frågar dig om du känner likadant. Om det gör lika ont i dig. Du klämmer min hand lite hårdare och viskar "ja". Jag försöker hålla sorgklumpen som bildats i min hals på samma plats som den nu kväver mig med. Det får inte komma fram, jag får inte gråta. Jag sväljer, sväljer tills min mun är snustorr.

Det enda jag vill är att få krama om dig igen, hålla om din varma kropp och andas in din doft, säger du. Jag kniper ögonen hårt. Låtsas om att jag inte hört det du precis sa. Inte för att jag inte vill höra det men eftersom jag är rädd att du menar det. För att jag är rädd att detta går i precis den riktningen mitt hjärta vill att det ska gå i, men inte min hjärna.

Jag suckar högt. Du står bredvid mig, knäpptyst. Jag släpper din hand. Vänder mig mot dig och undrar hur vi ska göra. Vad du tänker om mig, hur du vill fortsätta. Du säger att du inte vet, att det är för svåra frågor. Jag ser in i dina ögon. Du vet att detta är enda gången du kommer ha möjligheten att berätta för mig, nästan viskar jag fram, eftersom det är så svårt att få fram orden jag precis format.

Morgon. Jag vaknar med armarna hårt om min kudde. Jag har legat spänd hela natten, mina käkar värker och mina kinder har saltstreck från tårar. Jag drar undan håret som ligger i en trasslig historia lite överallt. Igår var för dramatiskt för mitt söndriga hjärta att hantera. Det slutade självklart i tårar.

När man inser att man ibland inte kan följa sitt hjärta utan sitt logiska tänkande känns det som att man själv hugger sig med en stor kniv, rakt in i bröstkorgen.

Du kommer inte ringa mig igen. Du kommer inte stå bredvid mig och se över öarna från fästningen fler gånger.  Du kommer inte krama om mig, du kommer inte längta efter min doft.

Du kommer inte det eftersom du har någon annan du kan göra det med. Jag är en fantasi från förr, en trygghet som försvunnit i en dimma. Jag är en kärlek så stark att den inte kan existera. Och vi, vi är ett fint minne vi kan bevara i hjärtat.

en grön nyans

Jag ser ut genom bussfönstret som är lite suddigt av allt damm. Jag ser hus, bilar, människor och små hundar passera förbi när bussen åker allt närmare stadens centrum.
Jag rullar med mina tummar, biter mig lite i läppen och känner mig lite nervös. Mitt hår ligger blött mot mina öron för det hann inte torka innan jag sprang till bussen, för att jag höll på att bli försenad (som vanligt).

Jag plockar upp min mobiltelefon ungefär hela tiden och kollar på minuterna. Sjutton över. Jag kommer bli försenad. Vi passerar skolan, där står studenter, lärare och andra som inte pluggar och väntar på att få åka hem. Jag önskar att ingen ska ta min buss, så att bussen slipper stanna.

Vi åker under bron i vad som känns som tusen kilometer i timmen, jag hör bara ett väs av vinden som slår mot bussen mitt under bron. Jag ler, tänker "tack busschauffören, du läser nog mina tankar".

Jag börjar undra om jag verkligen vet var fiket jag ska till ligger (fast jag egentligen är hundra procent säker på att det ligger där jag tänker att det ligger). Sedan ringer jag min bästa vän för att dubbelkolla. Hon svarar inte men jag tänker att jag går dit ändå. Det måste ju vara rätt ställe.

Jag ser att han står där utanför, med händerna nedstoppade (det blåser så kraftigt här mest jämt) och ser sig omkring. När jag tror att han ser åt mitt håll vinkar jag lite och han tar upp ena handen och vinkar tillbaka. När jag är några meter framför honom inser jag att jag inte vet hans namn, jag sträcker fram min hand och säger "hej, ledsen att jag är lite sen, min buss krånglade lite (lögn)." Han säger sitt namn och jag ler lite och tänker att jag inte känner någon som heter det. Vi går in och tar ett bord och går till kassan. Jag beställer det jag alltid beställer (cappuccino) fast med laktosfri mjölk och han tar en vanlig bryggkaffe.

Han säger vad han studerar med och jag kan inte låta bli att lägga märke till hur vackra hans ögon är. En grön nyans jag aldrig sett förr och formen på ögonen känns asiatiska. Han säger mycket mer men jag har redan tappat koncentrationen och studerar hans ansikte mer utförligt och nickar och ler.

Vi sätter oss ner efter en stunds väntande på min beställning och börjar prata direkt. Vi går igenom alla viktiga samtalsämnen och vi delar i vissa områden men annars ser vi lika på livet.

Han fångar mitt intresse med detsamma och jag kan inte låta bli att se på honom så fort han inte ser (exempelvis när han skulle fylla på sin kaffekopp) men när han sitter framför mig har jag svårt att se honom i ögonen. Vi upptäcker att vi båda lider av klumpighet och visar det när jag spiller kaffe och han nästan tar sönder sin kopp. Jag tycker om honom.

Vi sitter i två och en halv timme och pratar, slutar inte prata. Jag vill träffa honom igen snart, vill säga det, vågar inte. Han bor inte här, jag vet ju om det. Jag vet inte hur ofta han befinner sig i samma stad som jag. Han är inte som alla andra. Han är smart, intellektuell.

Hans tåg ska gå snart. Han måste äta mat innan han sätter sig på det. Vi reser oss upp, klär på oss. Hans jacka ser gammal men välbehållen ut. Hans väska är proppfull med böcker. Jag ler när han ser mig i ögonen och vi går ut till vinden igen. Vi kramas kort adjö utanför matstället han strax ska gå in i.

När jag går mot bussen slår mitt hjärta hårt.

Jag går in i en närliggande bokhandel och drar fingrarna mot nya böcker. Går ut med en kokbok och tar bussen hem. Tänker på vad vi pratat om. Hur han höll med mig om mina starkaste värderingar.
Jag kommer på att ingen annan gjort det innan.

Jag känner mig levande, glad, nöjd liksom. Han smsar mig en ordvits och jag inser att han är någon jag vill fortsätta prata med. Han är fin. Han är fin, så himla fin.

Jag går hemåt. Ler lite. Känner mig plötsligt extremt säker på mig själv och min framtid.

26e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med

en punkt

Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan det slutar kännas som det gör.
När mitt hjärta och min hjärna börjar samarbeta igen.
Denna eviga ångest, ånger, sorg.

kissekatt

25e bilden: En person som alltid gör dig glad