borta

låt mig vara ifred
och låt mig få sörja
sörja det som försvann
utan egen vilja

låt mig sörja det som hänt
låt mig få gråta över det
tills det inte känns såhär
någonsin mer

låt mig få skrika
tänka prata och sova bort det
tills jag inte har det nära hjärtat längre
tills jag inte vill dö över det

tills det helt enkelt bara blir ett svagt minne
i mitt huvud
som dåsar bort från min verklighet
och som slutar betyda allt
och ingenting

vem fan sa att det var lätt

Den där tunga stenen som ligger och tynger mitt samvete vill inte riktigt släppa taget ännu. Det gör fortfarande grymt ont. Skuldkänslorna äter upp mig.
Ibland vill jag radera ut allt som känts känslomässigt jobbigt. Bli en fri människa. Inte behöva tänka mer. Samtidigt vet jag att jag aldrig skulle gjort det om möjligheten fanns. För trots allt är det den saliga blandningen av sorg och lycka som gör oss till vem vi är.
Vem är jag som sitter här, obehagligt tidigt eller kanske sent och som sitter och försöker sätta ord på mina känslor?
Jag är ingen. Jag är allt. Jag är en människa som idag lever men som även en dag kommer att vara död. Jag kommer att ligga tre meter under jord och ge min kropp till moder jord. Nu är jag dock fortfarande färsk. Levande. Känslig. Människa.
Och även fast jag vet att den dagen kommer att komma oroar jag mig inte ett dugg för den. Jag vet att jag någon gång i framtiden kommer att tycka att det kommer att vara skönt att dö. Evig vila. Vilken lycka!
Men jag vill heller inte ha den eviga vilan nu. Nu vill jag leva, skratta, sova, gråta.

Varför skriver jag såhär? Jag tänker en tanke och utvecklar den till något jag inte ens tänkte skriva om i början. Kanske för att jag behöver det. Kanske för att jag inte är perfekt och att jag därför inte heller skriver perfekt. Kanske för att jag bara är jag . En ynklig ärta bland tusen, miljoner och till och med miljarder. Jag är en smula i en limpa.
Nu gjorde jag sådär igen.


Jag vill hemskt gärna träffa någon och prata. Om vad som helst, allting. ingenting. Jag vill höra om människors livshistorier. De bra, de mindre bra. De ljuvliga och de hemska.
Jag vill höra om vad som hände i helgen. Jag vill höra om hur du mår.
För jag behöver lyssna för att sluta tänka. Sluta känna. Sluta älta.

Jag behöver dig alltså för att jag bryr mig. Om både dig och mig. Vi hjälper varandra du och jag. Du pratar av dig och jag kan stänga av mitt inre. Låter det bra? Hör av dig.

lördag

Jag vill ha höst. Jag vill ha höst. Jag vill ha höst.

Jag vill ha kyliga morgnar med frost på gräset utomhus. Jag vill se luften jag andas ut när jag går ute. Jag vill ha en mysig varm halsduk runt min hals. Jag vill ha hörlurar över mina kalla öron som tar mig långt ifrån min position jag är i just då.
Jag vill ha kängor som värmer frusna tår, och jag vill att det ska vara för kallt för att vara utan vantar.
Jag vill ha varma drycker som kaffe, te eller varm choklad som värmer mitt inre. Jag vill ha gula löv under mina fötter och torra landskap som man vill gå över, förbi, genom.
Jag vill ha mörker vid middagstid, jag vill ha tända ljus hemma.
Jag vill kunna vira in mig i en filt utan att svettas.
Jag vill ha den mysigaste varmaste mjukaste tjockaste kappan som finns och jag vill ha stickade strumpbyxor på mig för att värma mig när jag har klänning på mig.
Jag vill ha sockar på mig hela dagen och kvällen för att det är mysigt och varmt att gå i.

Jag vill ha långa fikastunder med fina vänner medan vinden blåser utomhus. Jag vill ha tjocka koftor på mig som värmer mig när jag hämtar min post.
Jag vill ha höstmusik i öronen och jag vill snurra runt runt runt när det regnar utomhus.

Jag vill vakna upp på morgonen och dra täcket tätt intill kroppen och rysa till lite över kylan utanför täcket som träffar mitt ansikte. Jag vill ta en morgondusch och gå ut ur badrummet och rysa till av att det är kallare i lägenheten.
Jag vill ha höst. Jag vill ha höst. Jag vill ha finaste finaste hösten.

insomnia

Hon ligger klarvaken. Inte ett uns av trötthet finns i kroppen.
Det är fuktigt runt hennes ögon, trots att hon inte gråtit. Hon undrar om ögonen reagerar på något sätt efter att hjärnan inte kan stänga av. Att de fuktar sig för att kunna fungera de där extra timmarna. Värdelösa tankar egentligen. Vem bryr sig om varför hennes ögon tåras och tårarna rinner ner mot hennes kindben? Frågan är varför hon inte kan sova. Varför klockan är tre på morgonen och hon kan höra hur fåglarna börjar sjunga sina morgonvisor och hon inte kan sova. Detta ologiska, klarvakna läget är obehagligt och hon känner igen det från perioder tidigare i hennes unga liv. Hon ligger och kollar på strukturen i taket och inser plötsligt precis varför hon inte kan sova normalt och inte har kunnat det på flera veckor.
Hon inser att, precis som alla gånger förr, så reagerar hennes kropp genom att förstöra hennes sömn för att kunna hantera det jobbiga som händer i hjärnan. Det som ligger där och jäser, exploderar tillslut på helt fel ställe och på helt fel tid. Som vanligt.
Hon tänker att kroppen är ganska magisk ändå. Hjärnan är den bästa och största hårddisken som aldrig kraschar, inte förrän om massor av år iallafall. Förhoppningsvis.
Hon tänker också att 75% av hennes hjärna nog bara är låttexter. 20% är kreativitet. 5% är allt det där negativa. En liten siffra men ändå tillräckligt stor för att kunna förstöra. Förinta. Men hon försöker att inte tänka en sekund för länge på det där. Det får ligga kvar, de 5% ska inte sätta igång. Inte nu. Inte klockan tre på morgonen när hon verkligen bara vill sova trots att det inte går.

Hon vänder sig om på sidan. Ligger och tittar på hans rygg. Vill dra fingrarna mot hans axel, skulderblad, nacke. Känna på hans nyklippta hår som sticker mjukt mot hennes hand. Känslan av hans hud mot hennes fingrar får henne att rysa i hela kroppen av behag.
Hon älskar honom, det gör hon. Hon älskar hans ögon, hans leende, hans hand i hennes, hur hans hår ligger på hans huvud, hur han är så petig med vissa saker. Hur mycket insideskämt de har att ingen någonsin hade förstått. Hur underbart det är att höra honom skratta, hur underbart det är att se honom le.
Hur underbart det känns i hela kroppen av att tänka att han är hennes. Att hon är hans. Att de har varandra, och att kärleken är ömsesidig.

Hon tänker också på att kärlek kan göra ont. Precis som han gör henne glad kan han också göra henne ledsen. Precis som kärlek är. Bra och dåligt. Men sålänge det bra övervägde det dåliga tänker hon inte lämna honom.

Hon lägger sig på rygg igen. Tänker alldeles för mycket. Önskar att hon kunde stänga av det som händer i huvudet men som hon inte vill tänka på. Som bearbetas där inne. Men tänker att fan, nä, hon ska inte trycka ner det. Ut med det om det är så det vill gå till. Bättre det än att älta, stänga in, inte orka stänga att huvudet så att kroppen istället stänger av sömnen. Sedan minns hon ingenting förrän hon hör väckarklockan ringa klockan sju på morgonen.

nollpunkt

Hon är livrädd. Livrädd av allt som rörs upp inom henne. Alla känslor. Ett virvel av kaos. Något hon inte kan kontrollera. Tankar som tar över hennes känslor. Varför åh varför denna tortyr av ångestfyllda tankar som äter upp henne från inuti?
Det ska ju vara underbart. Felfritt. Kärlek.
Nu kanske hon bättre kan förstå kärlek på gott och ont. Med kärlek kommer även smärta. Och ångest. Även ångest hon inte vill ha, försöker tänka bort, ältandet som kommer från ingenstans. En liten vink, en obetydlig (även betydeslös) vink som sätter igång en tornado inom henne. En tornado hon försöker kväva för detta är inget hon själv väljer att känna. Varför drabbas hon av detta gång på gång? En stark illamåendekänsla bildas i djupet av magen och rör sig febrilt uppåt, låter henne smaka på avsky. Främst av sig själv, hennes innersta rädslor förvandlas till avundsjuka, pest, rädslan att förlora, ångestångestångest, äter upp henne. Hon vill kväva sina tankar, tänka bortbort, vill inte känna såhär.
Ändå finns inget hon kan göra förutom att vänta ut det. Känna varenda millisekund av fruktansvärda tankar hon egentligen inte vill ha med att göra.
Och tyst måste hon vara, annars sårar hon andra. Främst den hon älskar och därför är hon tyst. Delar inte med sig, för vetskapen om hur sårad han kommer att bli och missförståndet om att det är så hon tycker (fast det inte är det) är för mycket, för det är inte sanningen. Sanningen är att hon inte bryr sig, är likgiltig, glad och kär. Inte det som känns inuti. Detta kommer fram av dålig självkänsla som slår henne hårt i ansiktet ibland.
Och gråten som byggs upp inom henne, sväljer hon som om det gällde liv eller död. Hon vägrar låta hennes ta över, vägrar må dåligt över något hon egentligen inte tycker.
Därför ska känslorna döden dö. Dö ska det och aldrig få komma ut ur hennes mun. Inne ska de stanna tills de försvinner av sig själva. Det är ju faktiskt bäst så.

så sugen

Jag har kommit på en sak med mig själv. En sak som irriterar mig till viss del. Jag går in i perioder. Dessa perioder är då jag plöstligt inte alls gillar kläderna jag äger, sakerna jag gör, eller orden jag säger. Då jag vill vända upp och ner på min värld och bli en helt annan person, en person med en annan stil, andra intressen och andra saker att säga. Detta irriterar mig, eftersom jag då alltid tycker att det är fel på mig för att jag gillar vissa saker.
Det är ju inget fel på mig, jag bara tycker om olika saker som kanske inte alltid passar ihop med varandra. Under vissa perioder älskar jag skor så platta att det känns som att jag bara har tyg runt fötterna, andra perioder älskar jag höga klackar. Jag går under vissa perioder under året bara i klänning och strumpbyxor och en liten väska, och andra har jag trenchcoat och handväska. I mina ögon kan man inte blanda på dessa stilar, de är ju helt olika. Dock vill jag försöka. För allt detta är olika delar av mig, delar som är lika rätt att tycka om som allt annat. I grund och botten är jag precis samma person, men till klädsel och stil kan jag se helt annorlunda ut. Egentligen är det ju ganska spännande.

För oavsett hur jag ser ut så har jag ändå alltid exakt samma intressen som när jag hade mina andra kläder. Jag älskar fortfarande att läsa, jag ritar, drömmer, pratar och diskuterar. Fotograferar, vilar, umgås, skrattar och gråter. Precis som vanligt. Fast jag har helt andra kläder på mig än vad jag brukar.

Varför är kläder så viktigt för mig? Jag tror att det kan att ha med att jag tycker att det folk har på sig, säger mycket om vem personen är.
Så om jag har på mig en trenchcoat och högklackade skor, kanske inte folk direkt tar mig för illustratör, utan kanske mer en fashionista. Å andra sidan kanske de inte tar mig för modeintresserad om jag har en välanvänd klänning och ett par slitna skor när jag har det heller. Och ändå är jag lika mycket båda sakerna. (fast att jag är modeintresserad innebär inte att jag är modeslav) Visst är det jobbigt som fan att känna såhär, men jag kan inte göra något åt det. Det bara är såhär. Och jag tröttnar på mig själv för hur mycket jag tänker på det. Jag vill vara allt med ändå inte.

Så därför har jag försökt komma fram till en lösning med mitt inre jag. Jag tänker, utifrån vad jag känner den dagen, ha på mig allt möjligt. Blanda alla stilar (inte med varandra dock) och ha det jag helt enkelt känner för. Platta skor och klänning en dag, trench och högklackat en annan. Fördelen med en stor garderob. Smart va.

Jaha. Godnatt då.

anteckning

Ser över en utsikt
som är svår att slå
känner en sval bris i ansiktet
vindkyssarna kryper sig under håret,
lyfter det från min nacke
går in i min varma hud
låter mig rysa

solen lyser på mig
värmer min döda blick
väcker mig ur min tanke
som uppstod
och tog över mina sinnen

jag drar åt den stickade sjalen
hårt runt mina axlar
snart skymning
slut på ännu en dag
här i Rikets dal

ser ner på gräset under mig
undrar
var är jag imorgon?
var är jag om ett år?
vem är jag då

lyssnar efter himlens barn
dessa flygande
vackra oemotståndliga varelser
som svävar ovanför mig
ser ut över världen som om den vore
deras egen

ser en vacker vit som försvinner
snart bort från min plats
ler och vänder mig om

ser dig, tänker att jag älskar dig
något du aldrig skall få veta.

inbjudningarna

såhär såg mina inbjudningar till studenten ut:

ny design!

Hej nya bloggen!
Jag tröttnade rejält på det vita clean-temat jag hade innan och har nu gjort om med lite färg och form :)
Jag är nöjd!

Det kändes välbehövt nu till efter studenten och sommaren som är utanför dörren.
Är relativt glad varje dag och är jäkligt nöjd med det. Ingen stress förrän augusti igen så jag är lycklig! Då börjar skolan igen och jag ser hemskt mycket fram emot det!

Nåja, tänkte inte skriva så hemskt mycket nu utan tänkte bara att jag skulle uppdatera en snabbi

are we human

Ibland önskar jag att jag vore omänsklig. Så att jag vore okrossbar, känslolös. Inte kall, men bara inte hade förmågan att få en smäll i ansiktet av känslor som svämmar över inuti mig.

Det är så mycket som händer just nu. Vad ska man säga, för mycket? Jag vet inte. Mycket helt enkelt.

Jag glömmer bort saker jag måste göra och prioriterar knappt min hälsa. Lever i stunden trots att jag inte alltid vill och försöker att göra det bästa av mig själv, trots att det inte går så bra vilket som. Jag är varken bra eller dålig. Bara är.
Vill slänga allting i mitt rum och packa ner det allra viktigaste i min svarta väska och sedan bara ge mig iväg. Flytta till ett dunkelt litet rum någonstans eller ett vindsrum och försvinna från världens kritiska ögon för en stund. Varför ska jag grillas när jag knappt vill synas?

Jag vill göra mig av allt i mitt liv som på något sätt får mig att må något annat än bra. Jag har lyckats ganska bra, men har fortfarande små fragment som jag inte kan röra, för då faller hela mitt liv i bitar, och på så vis har jag fått lära mig att jag inte kan leva ett perfekt liv, utan att det måste göra ont (som fan) ibland, och att man måste gråta sönder sig (så att man blir svullen runt ögonen och ögonen är rödsprängda) för att få utlopp av allting. Måste släppa ut det på något vis, och därför är det som det är. Skitsvårt. Jobbigt. Skit rent ut sagt. Och ibland alldeles underbart.

Vad säger man?
Efter regn kommer solsken.
För att må bra måste man ibland må dåligt.
osv.

Vad vill jag få ut av att skriva detta? Absolut ingenting. Eller egentligen precis allting.
Jag skrev häromdagen i min statusuppdatering att jag vill finna en mening med livet.
Men egentligen finns det ju där hela tiden.

Meningen med livet är att älska, hata, gråta, såra, bli sårad, kämpa, vila, skratta, skrika, sova, le, kramas, puttas, kyssas, brottas, att vara dödstrött men inte dö, att gråta utan att få slut på tårar, springa utan att sluta andas, simma utan att börja andas, uppleva sanden mellan tårarna, ljudet av regnet mot fönstret, en katt som spinner mot en ben, en person viska hur mycket de tycker om en och som samtidigt drar fingrarna genom ditt hår, att uppleva ett dödsfall och tro att man aldrig kommer att kunna stå på sina bara ben igen men sedan komma på att livet måste fortsätta och att det var den tiden för den personen och att genom att den dog så kommer man uppskatta livet ännu mer hädanefter, att få uppleva att föda sitt eget barn eller adoptera ett föräldrarlöst och ge det barnet det bästa livet du absolut kan ge det, att känna att du inte vill gå upp en morgon för att ingenting fungerar och allting är bara emot dig just nu men ändå orka gå upp och gå in till köket och se att någon du älskar har lämnat en fin lapp till dig på matbordet eller kanske på kylskåpet. Och så vidare. Vad är meningen med livet om inte allt detta? Och ännu mer?

Jag måste alltid fortsätta leva mitt liv, mina dagar, mina timmar, och fortsätta kämpa och tänka att det kommer att bli bra. Jag kommer aldrig att sluta drömma för mina drömmar har tagit mig dit jag är idag. Jag kommer aldrig att sluta älska, för utan kärlek är man ingenting. Jag kommer aldrig att vara snyggast, snällast, dummast eller smartast, men jag är vem jag är och det trivs jag med. Jag har några extra kilon som sitter på några platser på min kropp, mitt hår brukar leva sitt eget liv för det mesta och oftast pratar jag för mycket. Men jag är ganska nöjd med mig själv ändå. För hur många av mig finns det egentligen? Det finns ingen likadan som jag, kanske liknande men aldrig på pricken likadan. Och det är ändå ganska fint. Även om jag alltid önskat att jag hade en syster och jag bara har bröder, så har jag upptäckt att jag har min syster, till och med flera systrar som jag fått på annat sätt. Och det är ganska magiskt. Jag vill att ni ska veta att jag älskar er så otroligt mycket. Jag vet att ni vet vem ni är och därför skippar jag att skriva era namn. Jag älskar er, och tack för att ni står ut med mitt gnäll, mitt prat och ibland mitt gråt. Tack för att ni står ut med mitt eviga prat om mina drömmar och om hur magiskt mitt liv kommer att bli någon gång. Ni är faktiskt de som får mig att alltid komma ihåg att mitt liv är magiskt precis här och nu och att det bara kommer att bli bättre med tiden. Även om jag har några dåliga dagar, och det är väldigt viktigt att komma ihåg.

Och trots att jag just denna minuten inte mår som bäst så mår jag ändå bra. Jag har min hälsa och mina fina människor omkring mig och jag kan klappa på några fina katter ett tag till iallafall. Det gör ju mig glad.
Text och tankar är en bra mix. Det kan få mig att må bättre iallafall.
Eviga optimisten har talat igen. Och med det lämnar jag er för nu.

kom kärlek kom

Kom och lägg dig i min säng. Kom och värm min kalla kropp. Vi kan dela på min filt, så att vi kommer så nära som möjligt varandra. Pussa mig på nosen och se mig in i ögonen. Ge mig din blick i tio sekunder och låt denna stund aldrig ta slut.
Låt mig få se dina fantastiska ögon som ser in i mina.
Ha dina armar runt min kropp och viska att du aldrig ska släppa mig. Håll om mig hårt och säg att det här kommer aldrig kommer att ta slut. Tvinna mitt hår i dina fingrar och trassla in dig ordentligt, så att du inte kommer härifrån.
Pussa mig i nacken så att jag ryser i hela kroppen. Viska att du älskar mig. Att du älskar min doft. Att du älskar smaken på min hud. Viska att du vill stanna här för alltid.
Låt mig le och låt det aldrig ta slut.
Låt mig försvinna in i din famn och låt det enda jag känner lukten av vara du.
Dra dina fingrar ner för min rygg och känn hudens långsamma rysning under dem.
Lägg dig bakom mig och skeda mig så att vi nästan sitter ihop. Håll om mig när du gör det och säg att du aldrig kommer att lämna mig ensam. Aldrig ska jag få känna ensamhet igen. Nu är du här, nu finns du med mig. Nu är vi två. Avsluta med att du säger att du älskar mig. Du älskar mig, och jag älskar dig. Föralltid oss. Du och jag. Vi.
Låt mig somna av ljudet av dina andetag mot min kropp. Låt mig somna leendes så att jag vet att nu, nu kommer jag kunna dö lycklig.
För nu har jag upplevt det finaste som livet kan erbjuda mig. Jag älskar dig.

if nothing is everything

jag vill bara gråta
för allt känns så himla dumt och fel och ansträngt. irriterat.

jag vill bara gråta för all skit jag gjort
för all skit jag kommer att göra

jag vill gråta
för att jag säger dumma saker till folk
som egentligen kanske inte förtjänar det.

jag vill gråta för mitt konstanta sug efter nikotin inte vill försvinna
trots att jag inte ens röker
det bara spökar där. och jag gillar inte det.

jag vill gråta för att jag för det mesta behöver någon som kramar mig och säger att allt kommer att bli bra.

jag vill gråta för att det inte finns någon när jag kommer hem
som säger hej, jag har saknat dig
eller någon som frågar mig hur min dag har varit

jag vill gråta för att det inte finns någon som väcker mig med frukost i sängen
med nygjort te och goda mackor
eller som gör ett hjärta av hallonkräm till mig i en skål

jag vill gråta för att jag jämt känner mig så ensam
och att jag är låst i den situationen
gråta för att jag vet att det kommer vara så ett ganska bra tag framöver

jag vill gråta för att jag inte kan träffa mina bröder
eller min finaste mamma
när jag vill, utan måste planera hur mycket som helst bara för att få säga hej en helg

jag vill gråta för att jag inte träffar den jag älskar så ofta
eller jag vet inte
det kanske är ofta
men det känns inte som det
jag vill gråta för att jag känner att jag inte duger för honom
gråta för att jag känner att jag måste leva upp till någon slags dröm om
perfektion

jag vill gråta för att jag inte har något eget litet krypin att komma hem till
mina egna fönster och min egen spis
gråta för att det är så himla svårt

jag vill gråta för allt jag saknar i mitt liv
och för allting som jag vet att jag kommer att sakna.
jag vill gråta för att jag vet att det kommer inte sluta
denna känslan
den kommer alltid ligga kvar där
någonstans inuti mitt eviga mörker.


jag vill så hemskt gärna gråta av allt.
men jag kan inte.

vad är vad egentligen

Om två veckor slutar skolan.
Om tre veckor börjar praktiken som ska pågå i fem veckor.
Om sju veckor tar jag studenten.

Sedan börjar livet?
Inte riktigt. Sedan har jag sommarlov och med det förhoppningsvis ett sommarjobb. Kanske har jag något eget, kanske bor jag på samma ställe som jag bor på då. Man kan ju alltid drömma.
Och i augusti börjar komvux för mig. Jag ska läsa 450 poäng där, så att jag kan ha 2500 poäng från gymnasiet. Så att jag helt enkelt kan söka vidare till högskolan. Detta för att när jag flyttade körde kursplanerna lite ihop sig. Men det gör inte så mycket egentligen. Jag ser det bara som en ny erfarenhet, ny plats, nya människor. Igen. Jag tycker om människor. Inget konstigt i mina ögon. Bara spännande egentligen. Man ska vara glad för att komvux som alternativ finns, istället för att skämmas. Iallafall enligt min mening.

På komvux ska jag iallafall läsa under hösten, till december tror jag (det är inte helt bestämt). Sedan tänker jag antingen försöka jobba under våren till nästa sommar eller läsa någon kurs eller så. Vi får se.

Under tiden som allting händer ska jag försöka att umgås med mina vänner, hitta på trevliga saker som förgyller min vardag. T ex konserter, museums, picnics, bakning, pyssel, resor ner till Lund och massor av kramar till och från människor jag älskar.

Jag sitter och letar jobb nu. Får se vad som blir av mig, herregud.

jag vet att jag är konstig...

...men jag kan inte hjälpa att det är något magiskt med hösten som får mig att längta dit. Trots att det inte ens blivit sommar, ännu mindre varmt ute. Men här är iallafall en bildförklaring till varför jag tycker om det:

De flesta kanske inte alls förknippas till höst vanligtvis. Men detta är min tolkning. Så som det är, känns, finns i mig. 

Men detta betyder inte att jag inte längtar ihjäl mig efter sommaren också. Mer än någonsin. Mest.

en gammal jag