Stay with me

Jag lyssnar på glada kärlekslåtar och ledsna sådana också, men ingenstans hittar jag något jag kan knyta an i. Överallt skriks det om allt det fina, glädjen och lyckan är total. Nu är det varmt ute, det är varmt i era bröstkorgar, men i min har det varit iskallt. Mörkt och ovälkommet.. Orden fattas i mig, ilskan har tagit över. Det är som en mörk våg som förintar mitt inre, jag kväs av mitt eget andetag. Vad ska jag ta mig till är världen känns frånvarande, för långt bort för att greppa tag i och be om någon slags hjälp? Mina tankar är som tunga stenar som vägrar lossna  från sinnet. Jag är, som vanligt, gråtmåsen. Sorgen förföljer mig vart jag än går. Hur mycket lycka jag än lyckas plantera, kommer ogräset och äter på mitt inre igen. Jag vet inte hur man orkar mer, jag vet inte hur det ska gå med allt. Kärleken finns kvar. Vardagslivets pärlor gnistrar i solen och jag omges av värmande gester och händelser dagligen. Ändå lurar ångesten i bakgrunden. Den släpper mig inte fri. Och jag är frustrerad, mer än någonsin bävar jag inför mitt eget känsloregister. Vad händer egentligen med en människa när det enda som möter den är den ofattbara olyckan?

Tell me a story

Jag kan inte rå för känslorna jag känner eller tankarna jag har. Någonstans i det hemliga och råa inser jag att jag inte vill eller kan hjälpa det för det är sådan sanningen är. Sanningen är svart ibland, passar inte ihop med modellen jag skapat som jag kallar för liv. Jag rår inte för det, jag rår inte för känslorna för dig.
De spelar på fantasier och förhoppningar som inte egentligen är verkligheten. Jag vet det. Jag vet att det aldrig kommer ske, det som roterar runt i huvudet. Det kommer inte ske för att det inte är sanningen, om det skulle ske hade det varit gråare, mer rostigt om kanterna. Det hade visat en människas agerande i känslostormiga situationer, inte visat en drömmares version av verkligheten.
Och det är okej.

Det är okej att förstå att du inte är det jag tänker att du är. Du är du, i renaste form är du bara du. Jag försöker skala av alla drömmiga lager som jag klistrat på dig, så nära huden som möjligt har jag gett dig ett annat skal. Det gör ont att försöka dra bort dem för jag vet att det är att dementera mina egna tankar, egna uppfattningar och fantasier. Jag tycker nämligen om dem väldigt mycket. Dig också.

I grunden tror jag det handlar om att försöka realistiskt skapa ett tankemönster som gör att jag inte skulle ta några tafatta beslut baserade på hur jag råkar fantisera eller känna kring något. Att veta att det inte alltid bara är hundra procent vackerhet eller perfektion. Att veta att smutsen finns där och att det aldrig behöver besvaras som jag själv önskar att det skulle. Det gör mig ledsen men jag förstår någonstans djupt ner i det mörka och äckliga att det ändå är mest vettigt, närmast denna jävla sanning som hela tiden försöker hittas och levas efter.

I grunden ser jag det som en pjäs. Du är en pjäs i mitt huvud. Och jag är regissören som bestämmer vad som ska hända med mig, med dig, med allt omkring oss. Jag leker gud i det stora och i det lilla. Det är livsfarligt, det är underbart. För det är i mitt huvud och det lever runt där, i en fantasi som aldrig blir mer än en fantasi och i en värld där du inte är den jag vill att du ska vara.

Där du kysste mig

Du skickar mig ett meddelande när du sitter på bussen. Du skriver att du önskar att jag har kul på festen ikväll och att du fortfarande är påväg.
Jag ser inte det förrän jag lämnat festen och mobilen är satt på laddning. När den plingar till får jag lite ont i magen. Jag blir orolig mer än förväntansfull över att det kanske är du som skrivit till mig. Jag är så rädd nämligen. Rädd att du ska ha det bra där jag inte är. Bättre än du har det med mig kanske jag mer specifikt bör påpeka. Att du skriver att hej hej, här är jag i en annan stad med andra människor som jag tycker mer om, och det är bättre än där du är och med ditt sammanhang.
Egentligen är det väl befängt, men det är skitsamma om det är det. Kanske är det helt logiskt att tänka så här. Förhoppningen och målet är att någon gång kunna tycka att jag är så pass fantastisk och värdefull att folks ska skatta sig lyckliga att få hänga med mig. Eller mer att den som jag är kär i ska vara så jävla lycklig att jag är kär i den. Nu känner jag mig som en tung last, en som inte fungerar ordentligt eller efter de regler som på något sätt finns. Det gör ont.
Ont gör det att jag inte bara kan lita på att du älskar mig och vill vara med mig. Ont för att jag någon gång dagligen tror att du vill lämna mig eller att du gör något bakom min rygg som du håller hemligt. Fyfan vad ont det gör att erkänna, men så rädd är jag. Jag tror att jag är värd så lite, sammanfattat förtjänar jag inte mer. Självklart finns hundra olika anledningar till att jag tycker så här. En psykolog hade haft en del att bita i.
Men trots att jag känner allt detta så vet jag också att det är jag och mina rädslor som tänker och känner så här, och inte du. Du gör inget av detta. Min rädsla säger så men det är inte ekvivalent med sanningen eller vår vardag. Vardagen innehåller kärlek som uttrycker sig på så många olika sätt. Störst visas den i ditt fantastiska tålamod gentemot min brist på det just nu. Mitt oglada humör som tampas av viljan att ha ett tryggt och lugnt liv. Du är så jävla bra på att hantera. Som en öm kram. Så känns du.

Så fast du är i den andra staden och jag är här och fast det känns lite skevt för att jag är rädd rädd rädd för vad som kan hända så längtar jag än mer efter dig. Jag ska pussa kyssa krama dig och vi ska prata om allt och inget igen och jag ska få sova bredvid dig igen. Det måste jag väga emot den där mörka rädslan. Ja, så måste det nog gå till.

Från mitt hjärta rakt in i ditt

Jag är så överväldigad ikväll. Av så mycket i livet som just nu är bra för mig, det är som en magi som aldrig känts tidigare och jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera allting.
Hela mitt liv har varit som en mörk mörk sjö som är vindstilla. Ytan är spegelblank och klar, men man ser inget djup, det är bara mörker. Inget som talar om för en vad som finns där inne, inuti. Så var jag tidigare. År efter år stängde jag locket på, vågade inte yttra några avslöjande ord. Till slut brast det, som det gör för allt och alla. Som knoppar på våren, som en vulkan, en jordbävning från jordens hjärta. Så kändes det i mig. Tystnaden gjorde för ont, jag gjorde för ont.
Så jag öppnade upp mig och jag tillät mig att vara rädd, att vara modig och livrädd. Men jag gjorde allt jag kunde för att inte drunkna i det där mörka vattnet.

Så har livet varit en evig kamp. Jag har gett mitt hjärta och låtit det krossas, jag har litat på människor jag inte skulle litat på, och jag har lyssnat på ord som egentligen varit tomma. Jag har velat mer än jag egentligen orkat och jag har envist hållit kvar i dåliga saker för att de var min enda trygghet i det lilla jag hade. Jag har varit ung, jag är fortfarande det, men jag har varit ung på ett annat sätt, jag har lärt mig av livets hårda knuffar och jag har läkt när livet gett mig möjlighet till det. Jag har inte orkat, en överväldigande känsla av utmatthet har infunnit sig i så många år av mitt liv. Jag kunde inte klara av de simplaste saker. Och jag skämdes så oerhört över det.

Den största förändringen i hela mitt liv har varit det senaste året. Jag vet inte om du kommer läsa det här men om du gör det så vill jag veta att den kärlek som du visat mig, de varma blickar du gett och de vackraste ord du låtit mig få höra, har varit de absolut mest läkande och utvecklande för mig sedan mitt liv började. Aldrig någonsin har någon utmanat mig, trott på mig, älskat mig så innerligt som du har. Jag vill ge dig mitt varmaste och mest hjärtefyllda tack, tack för att du finns och verkar i mitt liv. Tack för alla små stunder jag fått uppleva med dig, alla spontana utflykter du skämt bort mig med, varenda skratt du fått mig att kikna av, varje ny tanke du fått mig att tänka och varje nytt perspektiv du gett mig. Du utvecklar mig varje dag som jag får uppleva med dig. Du ger mig så mycket ljus och värme i livet att jag aldrig förstod hur bra livet kunde vara. Jag känner nästan att det inte går att förklara hur viktig du är för mig genom dessa orden, men det är ett försök. Vi har våra utmaningar, vi är inte som många andra och vi möter svårigheter precis som alla andra, men vet du, jag är så himla stark för att jag får gå igenom dem med dig vid min sida. Men vetskapen att du vill lika mycket som jag. Att veta det är det mest värdefulla, jag vill aldrig sluta kämpa för jag vet att du inte heller vill det. Tack för kärleken du ger mig, tack för att du tror på mig. Hjärtat, tack.

I get lost in my mind

Jag behöver och vill prata med någon om vad som känns i hjärtat. Jag kan inte sortera ut det själv och jag förstår att det blir uttröttande för någons öron att få höra upprepande och konstant samma ord. Samma förvirring.

Det är som att kärlek blivit någon slags struktur, att den är grenig och uppdelad i olika typer. Att den största venen, hjärtat av roten tillhör honom, och att de andra grenarna tillhör vänner och nära. Den jag gett honom suger liv ur mitt jag hela tiden. Det är utmattande och samtidigt fantastiskt.
Jag förstår inte livet, jag förstår inte. Vad fan är meningen med min existens om det enda som byggs upp inom mig är känslor som dör med tiden, innan eller i samband som mig. Jag förstår inte. Hjälp mig att förstå för jag blir snart galen. Han ger mig liv och han tar mitt liv.

Jag tror jag måste höra hur andra har det, hur andra känner och tänker om den de är kära i. Jag tror jag håller på att bli galen, tankar och vibrationer flyter i mina ådror hela tiden, hela dagarna känner jag känslorna som spirats för just honom. Var jag än går bär jag dem inom mig. Jag vandaliserar mitt inre av hans närvaro i mitt liv. Det är så vackert, fattar ni hur vackert det är? Att någon kan ge mig så himla mycket genom att sitta mittemot mig, genom att titta på mig och genom att älska mig. Han får mig att växa. Jag får kanske plats med att höja mig själv till skyarna också, men det känns inte relevant. Vem fan går runt och tänker på hur fantastisk man är? Bara när man är sönder måste man minnas det tydligt. Annars ligger det i ide inom en. Det får vara så.

Jag såg en text skriven på en gata på marken och jag stannade upp och läste om och om igen. Vi är unga men vår kärlek är äkta. Jag insåg att någon som skrivit detta fattar. Den fattar mig. Jag är så jävla ung, jag har vad som känns som tusentals år kvar att att leva, av att känna. Stjärnor att titta på i natten och böcker att läsa, tårar att gråta och vänner att möta. Och allt detta vill jag dela med honom. Jag vill att han ska se stjärnorna jag ser i skyn, jag vill att han ska ta del av mina känslor och jag av hans, jag vill att han ska se vilka fantastiska vänner jag har och jag vill möta hans. Livet. Jag upprepar för mig som ett mantra att det är livet. Jag är så kär så kär i livet, i honom, i mig själv. Jag älskar att leva, att andas. Jag jag jag jag. Och så livet.

Love is a scare

Det är bäckmörkt utomhus. Kylan fastnar i kinderna och runt en ringlar tunna snöflingor som bara syns om man tittar upp åt månen som lyser upp natten. Jag håller hans hand, mellan fingrarna är lager av vantar och handskar som ska värma från kylan men som istället täcker närheten som jag vill ha med hans kropp. Jag får inte ett grepp. Jag har svalt tårar hela kvällen och vanten blir droppen, jag stannar upp på grusvägen och jag tar tag i honom. Jag sväljer inte några tårar längre, jag berättar som det är. Jag berättar sanningen och gråten kommer chockartat, svidande iskallt och fortfarande som den mest brännande känslostorm som äntligen tar sig ut någonstans.
Han kramar mig så hårt och i vevan av att gråta mot hans axel och att gråta ut i natten beblandas ord och beslut som är så otroligt svåra att ta. Det värker i halsen, i hjärtat. Jag gråter de jävla hemska tårarna för att jag inte kan göra något annat. Han tittar mig i ögonen länge.

Jag biter mig i underläppen, som något slags försök att sluta upp. Sluta upp mig själv igen till en ickegråtande ickekänslosam person men allt är för sent och jag. Jag står här nu.

Jag varken ser eller känner något, allt blir knäpptyst. Orden ekar i natten. Han ser mig djupt i ögonen och låter orden ligga mellan oss. Jag gråter igen, jag lägger hela ansiktet mot honom och gråter ner hans rock som river min hud men jag får ha honom nära och ingenting annat betyder något.

Det är som att världen ibland skapar vädret utefter hur man känner i hjärtat, att tiden står stilla, tystnaden är som mest påtaglig när den behöver vara så. När man bryter ihop i sinnet och behöver att världen ska förstå, ha överseende och respekt. Som att det svåraste kan vara att släppa ut en attack av känslor som behöver komma ut, så är det att förklara sanningen. Jag vet inte ens hur det ska förklaras förutom att man vet att det är rätt sak när det gör så ont att man hellre lägger sig ner och dör än vill leva sig igenom det, men ändå väljer livet för livet har alltid varit det enda relevanta och viktiga beslutet att ta.

Som om kärlek och Kärleken är något som tar över en, som vaggar en i evig bekännelse när man inser att man inte vill leva med någon annan, att Kärleken är en del av en, den förgyller ens liv, ens person. Ens annars vanliga skitdagar.

Att allting som han gör för mig, till mig, med mig, gör mig starkare, som att jag varit en viss nivå av levande tills han ramlade in i mitt liv och visade mig att vad jag tidigare trott var kärlek, aldrig var i närheten av den explosiva, mäktiga gåva han och jag delar.

I huvudet överväldigas jag av dessa tankar. Allt detta samtidigt som ansiktet är tryckt mot kall ull och ett bultande hjärta och jag vet att jag är totalt och hängivet gett mig själv till honom. Och han till mig. Hur mycket kärlek kan kännas omtumlande och vansinnigt, men jag förstår någonstans i detta vansinne att det är det enda rätta, att vi gör rätt. Att jag älskar honom. Att han älskar mig.

Och i denna natt, i nattens kyla förstår jag att jag aldrig älskat honom mer, vilket gör mig ödmjuk och tacksam inför hans närvaro och inför min vilja att våga. Det är livet som gör så här med mig.

Jag vet att kärlekstankarna rör ihop meningarna. Men det är nog meningen att de ska det ändå.

Anything less than I love you is lying

Ibland tittar jag på honom när han inte ser. Jag följer hans varenda rörelse med blicken. Låter mig följas med i hans dans. Han har ljusblåa ögon, sådär klara och lysande som en klar sommarhimmel när solen står högt och skiner i sin stolthet. När han får solen i ögonen ibland, är det som om det sprakar till. Ibland, när han inte ser, försöker jag räkna fräknarna på hans ansikte. De utgör gåtor och hemliga siffror för det är absolut omöjligt att räkna. Det är omöjligt att få reda på vem han är, vad han är. Ibland ligger jag i sängen och lyssnar på när han startar dagen. Börjar brygga kaffe och tar fram koppar. Jag ligger kvar för jag tänker att det är så här jag vill komma ihåg mitt liv. Insvept av kärlek i täcket som tillhör den jag älskar, lyssnandes på hans vardagsljud som blir det vackraste jag vet. För det är min vardag också.

Igår räknade dagarna till ett år. Ett år av mitt liv och ett år av kärlek med honom. Oförklarliga känslor svallar upp inom mig, som vanligt. Möjligtvis mer impulsivt, med elektriskt. Jag vet bara vad kärlek är när det känns som det gör i mig, som ett stormigt hav.

Jag föraktar hans rakryggade persona ibland. Avundas den till nivåer jag skäms över att själv stå för. Jag kan inte förstå hur någon kan vara så vacker, så klok, så intresserad och så tom på svarta känslor och sorg. På det blytunga som drar ner mig i gruset, som gör att jag vissa dagar aldrig någonsin vill möta en ny dag igen. Som jag gråter över när ingen ser eller tänker på när ingen vet. Som om han är befriad, en slags utvald ängel som kan möta livet på ett rent sätt. Nej, jag vet att det låter vansinnigt. Men i föraktet beundrar jag honom. Det glittrar till i hans blick. Han är medveten om sin sits, den som bär honom högre upp i skyn istället för dränker honom. Så som det dränker mig. Kanske kan vi mötas i det, kanske kan vi bli stabila i våra motpoler. Jag hatar ibland livet för att det spelar en rakt i hjärtat, skiter i konsekvenserna. Ler hånfullt och ber en att hantera det bäst man vill. Skjut dig själv om du inte pallar, jag bryr mig väl inte.

Men trots alla mörka tankar, möts jag av en frisk vind av nya tankar, känslor och upplevelser som jag bara får på grund av hans närvaro i mitt liv. På grund av samtalen vi har och orden vi delar. Blickarna. Renheten och Mörkret möts och skapar magi. Jag vet, jag vet att det låter barnsligt. Men det är magi, det är precis vad det känns som att det är. Jag förstår det knappt själv. Men jag tror på det. Jag älskar honom. Jag älskar honom som jag älskar mig.

Months and months later

Det har kliat i fingrarna i månader nu. Tiden brinner medan jag väntar på att de rätta orden ska komma fram. Jag vill ha dem i sinnet för att skriva ned dem och spara dem i orimliga tidsepoker. Men inser att det inte är så enkelt och i mig pulserar längtan av att dela med mig av precis alla känslor som dunkar i min bröstkorg.

Först tänker jag att jag hatar varenda jävla film, varenda bok, text, bild, vad som helst som ska försöka beskriva hur kärlek är eller fungerar. Jag kräks över förväntningarna de alla skapar. Jag känner så för att jag precis är den typen av människa som kommer falla för det. Går i en livslång exstatisk längtan efter Kärleken. Så pass att när den är där, närvarande och varm i mitt liv så ser jag inte den för den möter inte mina påhittade förväntningar.
Jag är fortfarande i totalt älskande tillstånd med Honom med stort H. Fortfarande är det en våldsam, aggressiv och lycklig storm inuti mig. Men den tär på mig. Jag ger det allt, allt av mig ger jag. Jag kan inte begränsa det och det skrämmer mig. Hur tusan ska man göra det på bäst vis? Finns det något slags recept? Jag gråter ner hans kramar och ber om det omöjliga. Jag älskar honom så att han blir min luft, jag hänger mig totalt till honom och hans närvaro i mitt liv. Jag glömmer bort mig själv nästan. Kan man ens det? Vad vet jag. Allt jag vet är att jag vill uppleva livet med honom, vill vakna med honom, vill somna, bada, gråta, prata, resa, promenera, rita, äta, skrika. Allt, med honom.
Tror ni att han känner så för mig? Tror ni att han kan känna allt detta, detta virvelvindsliknande stadie, i honom, som i mig? Ge mig orden, löftet. Ge mig något. För snart imploderar jag.

Hej på er!

Hej fina läsare.

På sistone verkar det ha hittat hit lite fler läsare än vad denna blogg tidigare haft, vilket är fantastiskt roligt!
Tänkte passa på att fråga två saker:
1. Vem är du som läser?
2. Hur hittade du hit?

Skulle bli så himla glad om ni ville säga hej tillbaka, så jag ser vilka ni är, lite, också!

Sommardrömmarna

Hans händer rör sig över min kropp, som om det vore det mest naturliga.
Jag är tyst, mitt huvud imploderar av tankar och mitt hjärta slår sig hårt inuti revbensfängelset.
Men utåt är det tyst och det enda man hör är hans tunga andetag och avlägset fågelkvitter som påminner oss om att älska i solen som värmer vår kalla hud.
Han ser mig i ögonen med den där fasta och lugna blicken och mimar J-A-G-Ä-L-S-K-A-R-D-I-G.
Jag förstår inte sådana ord, förstår inte ditt beteende. Blundar och gömmer mig i fantasier av det jag byggt upp för att överleva.
Jag älskar dig. Jag älskar dig jag älskar att mitt hjärta stannar och slår dubbelt igen. För dig av dig åt dig.

Her dream is within a dream

Du ser mig på ett sätt
så tydligt att det blir svårt
att se sanningen

En så abstrakt känsla som
får mitt hjärta att slå så hårt
lämnar mig livrädd på natten

För hur mycket jag än vill förmå
mig att andas igen, känns du
överallt, hela tiden
och jag
jag lämnas ensam i våndan
rädslan blir min verklighet

Du, du blir min dröm.

---

Och jag orkar hålla upp oss båda
när du sträcker fram din hand
och ber mig om hjälp

Du säger att du önskar du fann
styrkan att våga, styrkan att vilja
kanske även kunna

Men jag kysser dina darriga händer
och viskar så tyst jag kan
Du måste våga, måste vilja, absolut kunna.
Annars dör du och då dör jag.

A love that will never grow old

Det är svårt att formulera orden just nu. Det är för mycket känslor som går igenom för många sinnen på samma gång. Men han är bestående genom allt.
Ibland vet jag inte hur jag ska förhålla mig till att han finns så märkbart i mitt liv. Är rädd för känslan att han ska ta över, att jag inte kommer finnas kvar eller att jag byter ut det relevanta i mig för något som ska passa honom. Det är en konstant balansgång mellan hjärta och smärta, mellan känslostormar och vett.

Jag flyr staden ibland, ut till den gröna skogen som skiftar i tusen nyanser och som doftar så friskt. Jag följer med honom till hans barndomshem. Följer med honom till där allting började och där allting fortfarande väntar på en start. Där får jag spatsera omkring, smutsa ner mina finklänningar och jag får gå loss på vad jag vill utan att någon ifrågasätter. Utan att någon tycker att det jag gör är skevt. Jag får samla mig, jag får vara tyst. Jag får vara jag. Jag är samtidigt så liten och fragil och främmande för allting där. Skogen har välkomnat mig men jag smulas lite isär när jag fortfarande är en främling i sammanhanget. Jag vet att tiden gör under, men ibland behöver jag att det händer nu. Nu nu verkligen.

Ni vet när någon nära vän eller familj eller vem som helst egentligen, säger att man är värdefull och vacker både som människa och i sitt yttre? Ni vet hur svårt det är att tro på sig själv när man tackar och blir varm av deras ord. Att man ler men egentligen har inte deras ord gjort någon omfattande förändring för en själv, för jag kommer fortfarande stå framför en spegel och jag kommer fortfarande titta på varenda lilla detalj ibland och undra varför det ska vara så svårt att älska det man ser. Att det ibland skiftar mellan dag och dag. Ibland står jag där, likväl framför samma spegel och jag ler och tittar mig själv i ögonen och är helt förbryllad över min vackerhet. Att känna en tacksamhet över att jag är vem jag är. Att jag är den jag är och att han älskar mig för det. Han ska inte spela någon roll i detta men visst tusan gör han det. De gör det, de som man givit sitt hjärta till.

Jag vill berätta för honom om alla känslor och tankar och drömmar jag har, där han finns med i ekvationen. Jag vill berätta om alla barn jag vill ha med honom, som kommer ha fräkniga näsor och bruna lockar i håret. Jag vill berätta för honom om grönsakerna vi ska odla och om alla nattdopp i vattnet som ingen förutom vi kommer veta om.
Jag vill att han ska höra om hur jag ler när jag tänker på honom, när jag tänker på hans namn eller våra minnen. Jag vill visa min kärlek spraka för honom i alla lägen. Jag vill att han och jag ska vara vi för alltid. Jag vill dö efter ett liv med honom. Jag vill bygga om ett hus med honom. Jag vill att han ska veta hur mycket han betyder för mig, vill att han ska förstå. Tror ni att han förstår? Hur ska man säga allt man känner? Ska man ens det?

Jag lyssnar på låt efter låt och varenda en handlar om kärlek på countrymusikspråk och jag spinner av känslan som de framkallar. Jag tänker att alla handlar om honom. Jag tänker att han gör att jag känner mig hel, att jag blir en bättre person med honom nära mig. Att han får mig att vara mitt bästa jag.

Jag vet inte hur livet kommer bli och det skrämmer livet ur mig, jag vet inte hur något kommer sluta, men fan, fan vad jag hoppas att allt som kommer upplevas, kommer upplevas med honom.

Explosionen i hjärtat.

She has adventure in her blood

Natten är ljusare än någonsin och jag ligger i ett knäpptyst rum utan gardiner. Ser ut över himlen och de släta märken efter mörka moln. Jag tänker på honom. Det går inte att lugna hjärtat för hjärtat slår hur det vill nu och det finns inga takter kvar, bara häftiga kärleksattacker av något jag aldrig tidigare upplevt.
Oavsett vad någon sagt är han det bästa som hänt mig. Oavsett vad jag sagt vill jag ha det så här för alltid.
Klockan tickar långsamt och sömnigt i bakgrunden.
Jag flackar med blicken och söker något som jag kan fästa den på för stunden. Tittar rakt upp i taket framför mig men ingenting finns där förutom den grådaskiga nyansen.
På väggen bakom mig hänger stora kartor över ännu inte utforskade platser, inringade områden jag vandrat genom, somnat till ljudet av natt i.
Jag undrar när jag kommer ringa in hans och mina äventyr.
Jag sätter mig upp och lägger handen på världskartan och jag värms av tanken på att dit ut ska jag ta mig någon gång. Utanför mina egna gränser, där gräset är långt och där doften av nytt pirrar i mig.
Där vi ska sova i varma nätter med ingenting som är bekant. Jag ler och ler och i nattens ljus blundar jag för att mörkret blir mer tryggt. Jag undrar hur saker har fungerat innan honom. Undrar om han förstår vad jag känner. Det finns inga ord längre för jag har förbrukat alla. Nu finns bara blickarna av något alldeles magiskt. Jag känner mig inte ens vuxen med det här. Det är en barnslig kärlekslust som frodas i mig.
Och nu är han på egna äventyr, utforskar nya platser, jag är lycklig åt honom, men saknar honom ännu mer.
Jag vill utforska allt med honom, vid hans sida och samtidigt vill jag att han själv ska se, känna och upptäcka, sedan berätta för mig om allt. Jag vill lyssna under nätterna som är våra. Jag vill slopa sömnen för berättelserna han ska berätta för mig. Jag älskar hans röst. Jag älskar hans blick och jag älskar hur hans mun ler mot mig. Jag älskar hans hår som är så olikt mitt och jag älskar hans fräknar som överallt berättar historier om honom. Jag älskar hans doft som är söt och stark och gör mig alldeles knäsvag, allting samtidigt.
Jag blinkar fram blixtrar framför ögonen i mörkret som omger mig och jag undrar varför livet är så skört. Tänker ofta nu på att jag bara råkar finnas i en lucka i tiden. Där allting händer och samtidigt ingenting. Jag tänker på döden ibland och jag tänker på hur lycklig jag är över att han får finnas samtidigt som jag. Att jag får smaka på hans kyssar och att jag får känna allt som jag känner. Jag tänker på svunna tider som aldrig varit mina och på framtida äventyr som tillhör andra. Jag tänker för mycket för ofta för omständigt men jag tänker iallafall. Och med det sagt, omsluts jag av en trötthet mäktigare än allt och somnar in med tankar om äventyr i mig.

Sista havet

Jag skriver mening efter mening men ingenting stämmer överens med hur allting känns inuti, hur alla känslor har rört ihop sig och vill komma ut men istället stannar på sin plats och rubbar min tillvaro.
Det finns något oerhört destruktivt i att älska någon. Det tar död på en och man låter det göra det. Det är viktigare att älska än att bry sig om biverkningarna av älskandet.
Men jag har alltid varit så van vid att vara själv. Jag är så van vid att bara bry mig om mig och inget mer och att varje resa bort är en liten get away från mitt ensamma liv där jag bor.
Och nu finns du och det finns nog inget som gör mig gladare än just det men på något sätt är jag fortfarande så himla ovan. Det skaver lite att jag blivit så beroende av dig, att hela min kropp skävler av saknad när jag är ifrån dig. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Jag ser på min omgivning och tycker inte min verklighet stämmer överens med någon annans.
Och jag sitter i den slitna fåtöljen och försöker förstå mig själv. Det är det svåraste jag någonsin gjort och hur, hur fan gör man? Hur blir man så stark och självsäker och stabil i sig själv när man älskar någon? Lär mig. Jag förstår inte. Det känns som att i takt med andetagen försvagas mitt jag.
Som att jag ramlar fast jag försöker ställa mig upp men benen bär bara inte upp mig längre.

Jag ser på dig och jag avundas dig. Det är sanningen. Du bär på så många av de egenskaper som jag själv önskar att jag besitter. Du är stark och du är stabil och du vet var du har dig själv.
Jag är (som min vän kallade mig) en virvelvind och jag vet ingenting.
Jag är rädd att visa dig vem jag är för jag är rädd att du inte ska tycka om henne. Jag är rädd att visa dig mörkret som finns i mig och jag är rädd att du ska missförstå mig. Det är löjligt, ofta känner jag hur jag skriver om rädsla men jag är helt allvarlig, jag tror aldrig att jag varit så här rädd. Det finns en obotlig rädsla att förlora dig, och förlusten kopplas ihop till min verklighet.

Världen sover förutom jag, och det enda jag tänker på är att jag vill veta att jag klarar mig, att jag måste klara mig och inte bli för klängig, att inte bli för beroende. Jag måste stå på mina egna ben och hålla din hand vid sidan om. Jag har inte lärt mig hur det ska gå, inte än.

Men sanningen är ju att jag älskar dig och det är kanske det enda som är relevant mitt i alla dessa katastroftankar. Att jag känner som jag gör. Att du finns mig så nära i allt. Du är en del av min verklighet nu och det är jag tacksam och stolt över. Men jag ska väva in dig på ett sätt som är hållbart, den kärleken är den bästa. Den bästa kärleken är du.

Älskling

Älskling. Ordet jag aldrig törs säga, i någon form av rädsla att inte bli bekräftad.
Men nu, nu tar jag ordet och jag gör det till vårt.
Älskling, för du är min älskade.
Älskling, för att jag behöver använda ord som kommer närmast till att förklara hur jag känner för dig.
Älskling, för att det sammanfattar allt vi upplevt och kommer att uppleva.
Älskling, för alla äventyr och platser som ska minnas kvar som våra, med dofter som tar oss tillbaka till svunna tider och ett annat liv.
Älskling, för att du är en virvelvind i mitt liv, för att varje fräken du har är ett märke kvarlämnat efter en kyss. Älskling, för att ditt röda hår brinner som allt inom mig gör för dig.
Älskling, älskling, för att jag helt enkelt och komplicerat, med allt däremellan, älskar dig.