Du ser mig på ett sätt
så tydligt att det blir svårt
att se sanningen
En så abstrakt känsla som
får mitt hjärta att slå så hårt
lämnar mig livrädd på natten
För hur mycket jag än vill förmå
mig att andas igen, känns du
överallt, hela tiden
och jag
jag lämnas ensam i våndan
rädslan blir min verklighet
Du, du blir min dröm.
---
Och jag orkar hålla upp oss båda
när du sträcker fram din hand
och ber mig om hjälp
Du säger att du önskar du fann
styrkan att våga, styrkan att vilja
kanske även kunna
Men jag kysser dina darriga händer
och viskar så tyst jag kan
Du måste våga, måste vilja, absolut kunna.
Annars dör du och då dör jag.
13.5.14
A love that will never grow old
Det är svårt att formulera orden just nu. Det är för mycket känslor som går igenom för många sinnen på samma gång. Men han är bestående genom allt.
Ibland vet jag inte hur jag ska förhålla mig till att han finns så märkbart i mitt liv. Är rädd för känslan att han ska ta över, att jag inte kommer finnas kvar eller att jag byter ut det relevanta i mig för något som ska passa honom. Det är en konstant balansgång mellan hjärta och smärta, mellan känslostormar och vett.
Jag flyr staden ibland, ut till den gröna skogen som skiftar i tusen nyanser och som doftar så friskt. Jag följer med honom till hans barndomshem. Följer med honom till där allting började och där allting fortfarande väntar på en start. Där får jag spatsera omkring, smutsa ner mina finklänningar och jag får gå loss på vad jag vill utan att någon ifrågasätter. Utan att någon tycker att det jag gör är skevt. Jag får samla mig, jag får vara tyst. Jag får vara jag. Jag är samtidigt så liten och fragil och främmande för allting där. Skogen har välkomnat mig men jag smulas lite isär när jag fortfarande är en främling i sammanhanget. Jag vet att tiden gör under, men ibland behöver jag att det händer nu. Nu nu verkligen.
Ni vet när någon nära vän eller familj eller vem som helst egentligen, säger att man är värdefull och vacker både som människa och i sitt yttre? Ni vet hur svårt det är att tro på sig själv när man tackar och blir varm av deras ord. Att man ler men egentligen har inte deras ord gjort någon omfattande förändring för en själv, för jag kommer fortfarande stå framför en spegel och jag kommer fortfarande titta på varenda lilla detalj ibland och undra varför det ska vara så svårt att älska det man ser. Att det ibland skiftar mellan dag och dag. Ibland står jag där, likväl framför samma spegel och jag ler och tittar mig själv i ögonen och är helt förbryllad över min vackerhet. Att känna en tacksamhet över att jag är vem jag är. Att jag är den jag är och att han älskar mig för det. Han ska inte spela någon roll i detta men visst tusan gör han det. De gör det, de som man givit sitt hjärta till.
Jag vill berätta för honom om alla känslor och tankar och drömmar jag har, där han finns med i ekvationen. Jag vill berätta om alla barn jag vill ha med honom, som kommer ha fräkniga näsor och bruna lockar i håret. Jag vill berätta för honom om grönsakerna vi ska odla och om alla nattdopp i vattnet som ingen förutom vi kommer veta om.
Jag vill att han ska höra om hur jag ler när jag tänker på honom, när jag tänker på hans namn eller våra minnen. Jag vill visa min kärlek spraka för honom i alla lägen. Jag vill att han och jag ska vara vi för alltid. Jag vill dö efter ett liv med honom. Jag vill bygga om ett hus med honom. Jag vill att han ska veta hur mycket han betyder för mig, vill att han ska förstå. Tror ni att han förstår? Hur ska man säga allt man känner? Ska man ens det?
Jag lyssnar på låt efter låt och varenda en handlar om kärlek på countrymusikspråk och jag spinner av känslan som de framkallar. Jag tänker att alla handlar om honom. Jag tänker att han gör att jag känner mig hel, att jag blir en bättre person med honom nära mig. Att han får mig att vara mitt bästa jag.
Jag vet inte hur livet kommer bli och det skrämmer livet ur mig, jag vet inte hur något kommer sluta, men fan, fan vad jag hoppas att allt som kommer upplevas, kommer upplevas med honom.
Explosionen i hjärtat.
Ibland vet jag inte hur jag ska förhålla mig till att han finns så märkbart i mitt liv. Är rädd för känslan att han ska ta över, att jag inte kommer finnas kvar eller att jag byter ut det relevanta i mig för något som ska passa honom. Det är en konstant balansgång mellan hjärta och smärta, mellan känslostormar och vett.
Jag flyr staden ibland, ut till den gröna skogen som skiftar i tusen nyanser och som doftar så friskt. Jag följer med honom till hans barndomshem. Följer med honom till där allting började och där allting fortfarande väntar på en start. Där får jag spatsera omkring, smutsa ner mina finklänningar och jag får gå loss på vad jag vill utan att någon ifrågasätter. Utan att någon tycker att det jag gör är skevt. Jag får samla mig, jag får vara tyst. Jag får vara jag. Jag är samtidigt så liten och fragil och främmande för allting där. Skogen har välkomnat mig men jag smulas lite isär när jag fortfarande är en främling i sammanhanget. Jag vet att tiden gör under, men ibland behöver jag att det händer nu. Nu nu verkligen.
Ni vet när någon nära vän eller familj eller vem som helst egentligen, säger att man är värdefull och vacker både som människa och i sitt yttre? Ni vet hur svårt det är att tro på sig själv när man tackar och blir varm av deras ord. Att man ler men egentligen har inte deras ord gjort någon omfattande förändring för en själv, för jag kommer fortfarande stå framför en spegel och jag kommer fortfarande titta på varenda lilla detalj ibland och undra varför det ska vara så svårt att älska det man ser. Att det ibland skiftar mellan dag och dag. Ibland står jag där, likväl framför samma spegel och jag ler och tittar mig själv i ögonen och är helt förbryllad över min vackerhet. Att känna en tacksamhet över att jag är vem jag är. Att jag är den jag är och att han älskar mig för det. Han ska inte spela någon roll i detta men visst tusan gör han det. De gör det, de som man givit sitt hjärta till.
Jag vill berätta för honom om alla känslor och tankar och drömmar jag har, där han finns med i ekvationen. Jag vill berätta om alla barn jag vill ha med honom, som kommer ha fräkniga näsor och bruna lockar i håret. Jag vill berätta för honom om grönsakerna vi ska odla och om alla nattdopp i vattnet som ingen förutom vi kommer veta om.
Jag vill att han ska höra om hur jag ler när jag tänker på honom, när jag tänker på hans namn eller våra minnen. Jag vill visa min kärlek spraka för honom i alla lägen. Jag vill att han och jag ska vara vi för alltid. Jag vill dö efter ett liv med honom. Jag vill bygga om ett hus med honom. Jag vill att han ska veta hur mycket han betyder för mig, vill att han ska förstå. Tror ni att han förstår? Hur ska man säga allt man känner? Ska man ens det?
Jag lyssnar på låt efter låt och varenda en handlar om kärlek på countrymusikspråk och jag spinner av känslan som de framkallar. Jag tänker att alla handlar om honom. Jag tänker att han gör att jag känner mig hel, att jag blir en bättre person med honom nära mig. Att han får mig att vara mitt bästa jag.
Jag vet inte hur livet kommer bli och det skrämmer livet ur mig, jag vet inte hur något kommer sluta, men fan, fan vad jag hoppas att allt som kommer upplevas, kommer upplevas med honom.
Explosionen i hjärtat.
17.4.14
She has adventure in her blood
Natten är ljusare än någonsin och jag ligger i ett knäpptyst rum utan gardiner. Ser ut över himlen och de släta märken efter mörka moln. Jag tänker på honom. Det går inte att lugna hjärtat för hjärtat slår hur det vill nu och det finns inga takter kvar, bara häftiga kärleksattacker av något jag aldrig tidigare upplevt.
Oavsett vad någon sagt är han det bästa som hänt mig. Oavsett vad jag sagt vill jag ha det så här för alltid.
Klockan tickar långsamt och sömnigt i bakgrunden.
Jag flackar med blicken och söker något som jag kan fästa den på för stunden. Tittar rakt upp i taket framför mig men ingenting finns där förutom den grådaskiga nyansen.
På väggen bakom mig hänger stora kartor över ännu inte utforskade platser, inringade områden jag vandrat genom, somnat till ljudet av natt i.
Jag undrar när jag kommer ringa in hans och mina äventyr.
Jag sätter mig upp och lägger handen på världskartan och jag värms av tanken på att dit ut ska jag ta mig någon gång. Utanför mina egna gränser, där gräset är långt och där doften av nytt pirrar i mig.
Där vi ska sova i varma nätter med ingenting som är bekant. Jag ler och ler och i nattens ljus blundar jag för att mörkret blir mer tryggt. Jag undrar hur saker har fungerat innan honom. Undrar om han förstår vad jag känner. Det finns inga ord längre för jag har förbrukat alla. Nu finns bara blickarna av något alldeles magiskt. Jag känner mig inte ens vuxen med det här. Det är en barnslig kärlekslust som frodas i mig.
Och nu är han på egna äventyr, utforskar nya platser, jag är lycklig åt honom, men saknar honom ännu mer.
Jag vill utforska allt med honom, vid hans sida och samtidigt vill jag att han själv ska se, känna och upptäcka, sedan berätta för mig om allt. Jag vill lyssna under nätterna som är våra. Jag vill slopa sömnen för berättelserna han ska berätta för mig. Jag älskar hans röst. Jag älskar hans blick och jag älskar hur hans mun ler mot mig. Jag älskar hans hår som är så olikt mitt och jag älskar hans fräknar som överallt berättar historier om honom. Jag älskar hans doft som är söt och stark och gör mig alldeles knäsvag, allting samtidigt.
Jag blinkar fram blixtrar framför ögonen i mörkret som omger mig och jag undrar varför livet är så skört. Tänker ofta nu på att jag bara råkar finnas i en lucka i tiden. Där allting händer och samtidigt ingenting. Jag tänker på döden ibland och jag tänker på hur lycklig jag är över att han får finnas samtidigt som jag. Att jag får smaka på hans kyssar och att jag får känna allt som jag känner. Jag tänker på svunna tider som aldrig varit mina och på framtida äventyr som tillhör andra. Jag tänker för mycket för ofta för omständigt men jag tänker iallafall. Och med det sagt, omsluts jag av en trötthet mäktigare än allt och somnar in med tankar om äventyr i mig.
Oavsett vad någon sagt är han det bästa som hänt mig. Oavsett vad jag sagt vill jag ha det så här för alltid.
Klockan tickar långsamt och sömnigt i bakgrunden.
Jag flackar med blicken och söker något som jag kan fästa den på för stunden. Tittar rakt upp i taket framför mig men ingenting finns där förutom den grådaskiga nyansen.
På väggen bakom mig hänger stora kartor över ännu inte utforskade platser, inringade områden jag vandrat genom, somnat till ljudet av natt i.
Jag undrar när jag kommer ringa in hans och mina äventyr.
Jag sätter mig upp och lägger handen på världskartan och jag värms av tanken på att dit ut ska jag ta mig någon gång. Utanför mina egna gränser, där gräset är långt och där doften av nytt pirrar i mig.
Där vi ska sova i varma nätter med ingenting som är bekant. Jag ler och ler och i nattens ljus blundar jag för att mörkret blir mer tryggt. Jag undrar hur saker har fungerat innan honom. Undrar om han förstår vad jag känner. Det finns inga ord längre för jag har förbrukat alla. Nu finns bara blickarna av något alldeles magiskt. Jag känner mig inte ens vuxen med det här. Det är en barnslig kärlekslust som frodas i mig.
Och nu är han på egna äventyr, utforskar nya platser, jag är lycklig åt honom, men saknar honom ännu mer.
Jag vill utforska allt med honom, vid hans sida och samtidigt vill jag att han själv ska se, känna och upptäcka, sedan berätta för mig om allt. Jag vill lyssna under nätterna som är våra. Jag vill slopa sömnen för berättelserna han ska berätta för mig. Jag älskar hans röst. Jag älskar hans blick och jag älskar hur hans mun ler mot mig. Jag älskar hans hår som är så olikt mitt och jag älskar hans fräknar som överallt berättar historier om honom. Jag älskar hans doft som är söt och stark och gör mig alldeles knäsvag, allting samtidigt.
Jag blinkar fram blixtrar framför ögonen i mörkret som omger mig och jag undrar varför livet är så skört. Tänker ofta nu på att jag bara råkar finnas i en lucka i tiden. Där allting händer och samtidigt ingenting. Jag tänker på döden ibland och jag tänker på hur lycklig jag är över att han får finnas samtidigt som jag. Att jag får smaka på hans kyssar och att jag får känna allt som jag känner. Jag tänker på svunna tider som aldrig varit mina och på framtida äventyr som tillhör andra. Jag tänker för mycket för ofta för omständigt men jag tänker iallafall. Och med det sagt, omsluts jag av en trötthet mäktigare än allt och somnar in med tankar om äventyr i mig.
11.4.14
Sista havet
Jag skriver mening efter mening men ingenting stämmer överens med hur allting känns inuti, hur alla känslor har rört ihop sig och vill komma ut men istället stannar på sin plats och rubbar min tillvaro.
Det finns något oerhört destruktivt i att älska någon. Det tar död på en och man låter det göra det. Det är viktigare att älska än att bry sig om biverkningarna av älskandet.
Men jag har alltid varit så van vid att vara själv. Jag är så van vid att bara bry mig om mig och inget mer och att varje resa bort är en liten get away från mitt ensamma liv där jag bor.
Och nu finns du och det finns nog inget som gör mig gladare än just det men på något sätt är jag fortfarande så himla ovan. Det skaver lite att jag blivit så beroende av dig, att hela min kropp skävler av saknad när jag är ifrån dig. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Jag ser på min omgivning och tycker inte min verklighet stämmer överens med någon annans.
Och jag sitter i den slitna fåtöljen och försöker förstå mig själv. Det är det svåraste jag någonsin gjort och hur, hur fan gör man? Hur blir man så stark och självsäker och stabil i sig själv när man älskar någon? Lär mig. Jag förstår inte. Det känns som att i takt med andetagen försvagas mitt jag.
Som att jag ramlar fast jag försöker ställa mig upp men benen bär bara inte upp mig längre.
Jag ser på dig och jag avundas dig. Det är sanningen. Du bär på så många av de egenskaper som jag själv önskar att jag besitter. Du är stark och du är stabil och du vet var du har dig själv.
Jag är (som min vän kallade mig) en virvelvind och jag vet ingenting.
Jag är rädd att visa dig vem jag är för jag är rädd att du inte ska tycka om henne. Jag är rädd att visa dig mörkret som finns i mig och jag är rädd att du ska missförstå mig. Det är löjligt, ofta känner jag hur jag skriver om rädsla men jag är helt allvarlig, jag tror aldrig att jag varit så här rädd. Det finns en obotlig rädsla att förlora dig, och förlusten kopplas ihop till min verklighet.
Världen sover förutom jag, och det enda jag tänker på är att jag vill veta att jag klarar mig, att jag måste klara mig och inte bli för klängig, att inte bli för beroende. Jag måste stå på mina egna ben och hålla din hand vid sidan om. Jag har inte lärt mig hur det ska gå, inte än.
Men sanningen är ju att jag älskar dig och det är kanske det enda som är relevant mitt i alla dessa katastroftankar. Att jag känner som jag gör. Att du finns mig så nära i allt. Du är en del av min verklighet nu och det är jag tacksam och stolt över. Men jag ska väva in dig på ett sätt som är hållbart, den kärleken är den bästa. Den bästa kärleken är du.
Det finns något oerhört destruktivt i att älska någon. Det tar död på en och man låter det göra det. Det är viktigare att älska än att bry sig om biverkningarna av älskandet.
Men jag har alltid varit så van vid att vara själv. Jag är så van vid att bara bry mig om mig och inget mer och att varje resa bort är en liten get away från mitt ensamma liv där jag bor.
Och nu finns du och det finns nog inget som gör mig gladare än just det men på något sätt är jag fortfarande så himla ovan. Det skaver lite att jag blivit så beroende av dig, att hela min kropp skävler av saknad när jag är ifrån dig. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Jag ser på min omgivning och tycker inte min verklighet stämmer överens med någon annans.
Och jag sitter i den slitna fåtöljen och försöker förstå mig själv. Det är det svåraste jag någonsin gjort och hur, hur fan gör man? Hur blir man så stark och självsäker och stabil i sig själv när man älskar någon? Lär mig. Jag förstår inte. Det känns som att i takt med andetagen försvagas mitt jag.
Som att jag ramlar fast jag försöker ställa mig upp men benen bär bara inte upp mig längre.
Jag ser på dig och jag avundas dig. Det är sanningen. Du bär på så många av de egenskaper som jag själv önskar att jag besitter. Du är stark och du är stabil och du vet var du har dig själv.
Jag är (som min vän kallade mig) en virvelvind och jag vet ingenting.
Jag är rädd att visa dig vem jag är för jag är rädd att du inte ska tycka om henne. Jag är rädd att visa dig mörkret som finns i mig och jag är rädd att du ska missförstå mig. Det är löjligt, ofta känner jag hur jag skriver om rädsla men jag är helt allvarlig, jag tror aldrig att jag varit så här rädd. Det finns en obotlig rädsla att förlora dig, och förlusten kopplas ihop till min verklighet.
Världen sover förutom jag, och det enda jag tänker på är att jag vill veta att jag klarar mig, att jag måste klara mig och inte bli för klängig, att inte bli för beroende. Jag måste stå på mina egna ben och hålla din hand vid sidan om. Jag har inte lärt mig hur det ska gå, inte än.
Men sanningen är ju att jag älskar dig och det är kanske det enda som är relevant mitt i alla dessa katastroftankar. Att jag känner som jag gör. Att du finns mig så nära i allt. Du är en del av min verklighet nu och det är jag tacksam och stolt över. Men jag ska väva in dig på ett sätt som är hållbart, den kärleken är den bästa. Den bästa kärleken är du.
6.4.14
Älskling
Älskling. Ordet jag aldrig törs säga, i någon form av rädsla att inte bli bekräftad.
Men nu, nu tar jag ordet och jag gör det till vårt.
Älskling, för du är min älskade.
Älskling, för att jag behöver använda ord som kommer närmast till att förklara hur jag känner för dig.
Älskling, för att det sammanfattar allt vi upplevt och kommer att uppleva.
Älskling, för alla äventyr och platser som ska minnas kvar som våra, med dofter som tar oss tillbaka till svunna tider och ett annat liv.
Älskling, för att du är en virvelvind i mitt liv, för att varje fräken du har är ett märke kvarlämnat efter en kyss. Älskling, för att ditt röda hår brinner som allt inom mig gör för dig.
Älskling, älskling, för att jag helt enkelt och komplicerat, med allt däremellan, älskar dig.
Men nu, nu tar jag ordet och jag gör det till vårt.
Älskling, för du är min älskade.
Älskling, för att jag behöver använda ord som kommer närmast till att förklara hur jag känner för dig.
Älskling, för att det sammanfattar allt vi upplevt och kommer att uppleva.
Älskling, för alla äventyr och platser som ska minnas kvar som våra, med dofter som tar oss tillbaka till svunna tider och ett annat liv.
Älskling, för att du är en virvelvind i mitt liv, för att varje fräken du har är ett märke kvarlämnat efter en kyss. Älskling, för att ditt röda hår brinner som allt inom mig gör för dig.
Älskling, älskling, för att jag helt enkelt och komplicerat, med allt däremellan, älskar dig.
23.2.14
I love you but I am afraid.
Han andas mot mitt hår.
Jag försöker slappna av, somna, känna hans armar mot min kropp, känna hans andetag.
Det tror jag är den bästa sömnen.
När han rör sig, rör jag mig.
När han tar ett andetag, gör jag också det. Jag vill förbli synkroniserad med honom.
Och så startar nattankarna:
Jag vet att han älskar mig.
Han sa det. Han sa de orden, liksom viskade fram dem när jag grät mot hans nyckelben.
Varför grät jag? För att jag älskar honom.
Varför gråter jag för att jag älskar honom? För att jag är rädd. För att det är det absolut bästa som finns och samtidigt det läskigaste.
Varför är jag rädd för att älska honom? För att jag är rädd att han inte ska älska mig.
Men han älskar ju mig. Ja men jag visste inte! Jag lägger mitt hjärta i någons händer och litar på att han inte ska kasta det i marken. Krossa det. Mig.
Och nu ligger vi här. Nakna hud mot hud. Han sover, jag känner fortfarande hans tunga andetag mot min hjässa.
Och jag måste försöka sova, somna med honom runt min kropp.
Vi älskar varandra.
Herregud.
Jag försöker slappna av, somna, känna hans armar mot min kropp, känna hans andetag.
Det tror jag är den bästa sömnen.
När han rör sig, rör jag mig.
När han tar ett andetag, gör jag också det. Jag vill förbli synkroniserad med honom.
Och så startar nattankarna:
Jag vet att han älskar mig.
Han sa det. Han sa de orden, liksom viskade fram dem när jag grät mot hans nyckelben.
Varför grät jag? För att jag älskar honom.
Varför gråter jag för att jag älskar honom? För att jag är rädd. För att det är det absolut bästa som finns och samtidigt det läskigaste.
Varför är jag rädd för att älska honom? För att jag är rädd att han inte ska älska mig.
Men han älskar ju mig. Ja men jag visste inte! Jag lägger mitt hjärta i någons händer och litar på att han inte ska kasta det i marken. Krossa det. Mig.
Och nu ligger vi här. Nakna hud mot hud. Han sover, jag känner fortfarande hans tunga andetag mot min hjässa.
Och jag måste försöka sova, somna med honom runt min kropp.
Vi älskar varandra.
Herregud.
5.2.14
I wonder who's going to take me home
Jag har hamnat i en dvala av total kärleksfördjupning. Det går över mitt huvud så jag kan inte andas något annat längre. Jag är så kär så kär så kär att jag vill explodera prick varje sekund. Varenda ord jag tänker ut att jag vill skriva ned här låter för litet, för obetydligt och kanske även för fult. Jag vet inte om jag både kan eller vill skriva exakt hur han får mig att rysa av hans beröring, hur varje andetag som han tar får mitt hjärta att slå i dubbel takt. Hur mycket jag älskar att bara titta på honom. Se honom.
Jag är rädd och konstant rädd. Rädd för allt egentligen. Rädd att jag inte ska vara bra nog för honom. Rädd att han ska lämna mig. Rädd att han ska förstå att någon annan är bättre i ekvation till honom. Jag är rädd för det som gör mig lyckligast. Och samtidigt måste jag lita på att det han vill, är att vara med mig.
När jag var ung var jag lätt svartsjuk på saker jag inte kunde förstå. Jag kände en mörk storm inuti bröstkorgen ta uttryck och jag hatade den. Jag hatade den så jag ville gråta eller skrika. Mest på mig själv.
Nu upplever jag bara rädslan som är kvar av den bortskrapade svartsjukan. Rädslan att bli lämnad ensam, att inte vara bra nog, älskvärd nog. Kanske är de av samma skrot och korn? Jag behöver få förklarat för mig att jag duger, och ändå vill jag inte höra det. Jantelagen i mig gör sig smärtsamt påmind. Och jag hatar den, vet ni.
Han rör vid mig och min hud ryser brutalt. Det är som en vinterstorm under första hudlagret fast det som ställer varenda hårstrå raklångt på min kropp är hans beröring. Den gör mig livrädd och livslycklig.
Kärlek har alltid gjort mig svag, jag kan inte leva utan den men jag förstår mig inte på den. Den demolerar mitt inre i ett hopp om att han ska älska mig lika mycket som jag älskar honom. Att mina ord ska bära den tyngd de förtjänar, som han förtjänar att omtalas med. Jag vill aldrig sluta leva med honom i mitt liv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till jag får liksom panik av rädslan att allt detta kan försvinna bort en dag. Det är det sista jag vill. Det är verkligen det sista jag vill. Hur ska man älska tills livet tar slut? Kan någon lära mig? Berätta för mig?
Jag letar efter mormor i mina drömmar, jag gråter efter hennes närvaro i mig. Jag hittar henne så sällan och när jag talar med henne, är hon tyst. Hon håller oftast bara mina händer och hon lyser i drömmen. Jag frågar henne: mormor hur ska jag få honom att älska mig så som jag älskar honom? Mormor jag är rädd att jag inte duger. Mormor jag vill bara vara älskad. Jag vill bara duga. Och hon kysser mina händer lätt och hon ler och går iväg med mig till paradiset som ligger bakom dörren som är stängd framför oss. Hon leder mig till lugn i min själ. Jag försöker suga åt mig lugnet. Men jag vaknar bara upp och gråter. Varje gång gråter jag.
Jag har gråtit framför honom en gång och det sved i mig att göra det. Jag har hatat tårarna hela mitt liv, haft en märklig relation till gråt i allmänhet. Jag har knappt kunnat gråta för att jag inte vet hur man gör. När de kommer så inser jag hur rädd och bräcklig och levande jag är.
Jag vet att han ser mig. Han ser mig för vad jag är i allt som det betyder. Jag måste lita på att hans kärlek för mig är lika stark, att den är lika levande som min. Jag vet att vi är vi. Jag vet det.
Jag är rädd och konstant rädd. Rädd för allt egentligen. Rädd att jag inte ska vara bra nog för honom. Rädd att han ska lämna mig. Rädd att han ska förstå att någon annan är bättre i ekvation till honom. Jag är rädd för det som gör mig lyckligast. Och samtidigt måste jag lita på att det han vill, är att vara med mig.
När jag var ung var jag lätt svartsjuk på saker jag inte kunde förstå. Jag kände en mörk storm inuti bröstkorgen ta uttryck och jag hatade den. Jag hatade den så jag ville gråta eller skrika. Mest på mig själv.
Nu upplever jag bara rädslan som är kvar av den bortskrapade svartsjukan. Rädslan att bli lämnad ensam, att inte vara bra nog, älskvärd nog. Kanske är de av samma skrot och korn? Jag behöver få förklarat för mig att jag duger, och ändå vill jag inte höra det. Jantelagen i mig gör sig smärtsamt påmind. Och jag hatar den, vet ni.
Han rör vid mig och min hud ryser brutalt. Det är som en vinterstorm under första hudlagret fast det som ställer varenda hårstrå raklångt på min kropp är hans beröring. Den gör mig livrädd och livslycklig.
Kärlek har alltid gjort mig svag, jag kan inte leva utan den men jag förstår mig inte på den. Den demolerar mitt inre i ett hopp om att han ska älska mig lika mycket som jag älskar honom. Att mina ord ska bära den tyngd de förtjänar, som han förtjänar att omtalas med. Jag vill aldrig sluta leva med honom i mitt liv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till jag får liksom panik av rädslan att allt detta kan försvinna bort en dag. Det är det sista jag vill. Det är verkligen det sista jag vill. Hur ska man älska tills livet tar slut? Kan någon lära mig? Berätta för mig?
Jag letar efter mormor i mina drömmar, jag gråter efter hennes närvaro i mig. Jag hittar henne så sällan och när jag talar med henne, är hon tyst. Hon håller oftast bara mina händer och hon lyser i drömmen. Jag frågar henne: mormor hur ska jag få honom att älska mig så som jag älskar honom? Mormor jag är rädd att jag inte duger. Mormor jag vill bara vara älskad. Jag vill bara duga. Och hon kysser mina händer lätt och hon ler och går iväg med mig till paradiset som ligger bakom dörren som är stängd framför oss. Hon leder mig till lugn i min själ. Jag försöker suga åt mig lugnet. Men jag vaknar bara upp och gråter. Varje gång gråter jag.
Jag har gråtit framför honom en gång och det sved i mig att göra det. Jag har hatat tårarna hela mitt liv, haft en märklig relation till gråt i allmänhet. Jag har knappt kunnat gråta för att jag inte vet hur man gör. När de kommer så inser jag hur rädd och bräcklig och levande jag är.
Jag vet att han ser mig. Han ser mig för vad jag är i allt som det betyder. Jag måste lita på att hans kärlek för mig är lika stark, att den är lika levande som min. Jag vet att vi är vi. Jag vet det.
15.1.14
I will catch his warm stare
Nu har han sett mig gråta varma ledsna tårar som kom fram när jag visade min rädsla för honom. Han kysste bort dem envist och han höll mina händer och någonstans i allt det osäkra, kändes han plötsligt så säker. Som att jag ju inte vill vara någon annanstans men i mitt huvud spökade rädslorna som aldrig förr, och jag bad en tyst bön som sa: snälla snälla låt den ärlighet jag kräver så hårt, säga det jag vill höra
Och den gjorde det. Han gjorde det. Han sa det till mina ögon, till min hals, till mina läppar och till mitt hjärta. Han fick se mig naknare än någonsin förr och kanske skrämde det honom. Kanske gjorde det honom säkrare, kanske mer trygg. Det kanske sa mer om mig än jag ville. Jag vet inte och jag bryr mig än mindre. Han får så gärna se mig, verkligen se mig. Allt med mig, allt skratt, alla tårar, tystnaden som finns i mig ibland. Viljan att vara ensam ibland. Helt ensam eller ensam med honom.
Jag har varit nära hans hud, dragit fingrarna genom det raspiga skägget och jag har drömt mig bort med kinden mot hans rygg. Jag har räknat tiden med fingrarna mot hans kotor. Känt livets renaste form med hjälp av hans andetag. Jag har skrattat åt livets ironi när havet stormat i bakgrunden. Jag har lyssnat när han yttrat sina tankar. Jag har lyssnat när han är tyst. Jag har sett den blicken han ger mig och förstått mer av den än hans ord.
Om jag legat i dvala är det nu jag äntligen vaknat upp och varenda detalj omkring mig känns riktig. Mina sinnen har förstärkts och min uppskattning åt livets mirakel märks som aldrig förr. Jag gömmer mig inte i mitt skinn och jag har slutat be om ursäkt för att jag är jag. Allt för att han såg på mig, höll min hand under ett bord, såg in i mina ögon genom andra sidan av ett rum. Han påverkar mig på så många nivåer av mitt liv att jag tappar kontrollen av vad som är sant eller överhuvudtaget äkta. Men det gör ingenting. Med honom är det allt eller ingenting hela tiden. Han gör att jag vågar leva, vågar lyssna på livet, vågar chansa och ha allt.
Och den gjorde det. Han gjorde det. Han sa det till mina ögon, till min hals, till mina läppar och till mitt hjärta. Han fick se mig naknare än någonsin förr och kanske skrämde det honom. Kanske gjorde det honom säkrare, kanske mer trygg. Det kanske sa mer om mig än jag ville. Jag vet inte och jag bryr mig än mindre. Han får så gärna se mig, verkligen se mig. Allt med mig, allt skratt, alla tårar, tystnaden som finns i mig ibland. Viljan att vara ensam ibland. Helt ensam eller ensam med honom.
Jag har varit nära hans hud, dragit fingrarna genom det raspiga skägget och jag har drömt mig bort med kinden mot hans rygg. Jag har räknat tiden med fingrarna mot hans kotor. Känt livets renaste form med hjälp av hans andetag. Jag har skrattat åt livets ironi när havet stormat i bakgrunden. Jag har lyssnat när han yttrat sina tankar. Jag har lyssnat när han är tyst. Jag har sett den blicken han ger mig och förstått mer av den än hans ord.
Om jag legat i dvala är det nu jag äntligen vaknat upp och varenda detalj omkring mig känns riktig. Mina sinnen har förstärkts och min uppskattning åt livets mirakel märks som aldrig förr. Jag gömmer mig inte i mitt skinn och jag har slutat be om ursäkt för att jag är jag. Allt för att han såg på mig, höll min hand under ett bord, såg in i mina ögon genom andra sidan av ett rum. Han påverkar mig på så många nivåer av mitt liv att jag tappar kontrollen av vad som är sant eller överhuvudtaget äkta. Men det gör ingenting. Med honom är det allt eller ingenting hela tiden. Han gör att jag vågar leva, vågar lyssna på livet, vågar chansa och ha allt.
22.12.13
How can I love when I'm afraid?
Jag kan inte skriva om dig, jag vet inte hur jag ska börja. Det känns som en implosion i hela min bröstkorg, att jag inte kan andas utan dig, att allt jag tänker på är refererat till dig. Jag ser dina skarpa linjer när jag blundar, känner din doft, hör din röst. Jag tänker nästan att du inte är på riktigt, du är för vettig, för vacker. För mycket allt, jag kan knappt förhålla mig till dig.
Ungefär hela dagen ler jag i små episoder för mig själv när en händelse från tidigare i veckan spelas upp i mitt huvud. Ett ord, en handling. Dina händer som håller mina. Våra promenader.
Jag tänker dig nästan som ett hemligt recept som jag inte kan dela med resten av världen.
Rädslan sitter i att om jag skriver om dig, om du blir till text så blir du en verklighet, eller en illusion av en verklighet. Jag vägrar vakna upp ur den om så är fallet. Jag klarar inte av tanken att inte få vara dig nära mer, jag kan inte gå utan att prata med dig, tänka på dig, vakna bredvid dig.
Jag vet inte hur jag kunde fungera innan dig. (Sanningen är väl helt enkelt att det inte riktigt gick)
Det kanske är gud, kanske ödet, kanske naturkrafter, kanske älvor änglar skogstroll spöken mormor, som står bakom detta. Kanske någon form av styrka eller makt som jag inte kan kontrollera som bestämde att det skulle vara så här nu. Det är som att jag krupit på knäna i hur lång tid som helst och sedan stod du där och hjälpte mig upp. Kysste bort det som kvävde mig. Såg på mig som jag aldrig blivit sedd innan, sa saker som ingen sagt förr. Rörde vid mig som ingen någonsin rört vid mig förr.
Jag är livrädd, det är sanningen. Jag är inte det minsta modig utan bara helt jävla livrädd.
Och i det livrädda, i den fullkomliga iskalla rädslan som letar sig genom hela min kropp nu, faller jag handlöst för dig, jag släpper långsamt in dig i mitt liv, vi väver ihop en historia, du och jag. Nu är vår tid. Jag vet inte hur det kommer gå, hur jag kommer gå i det hela. Men jag kommer kasta mig rakt in i det, allt eller inget, göra det med hela mitt jag, hela mitt hjärta, med all kärlek jag har att ge. Du ska få mig.
Ungefär hela dagen ler jag i små episoder för mig själv när en händelse från tidigare i veckan spelas upp i mitt huvud. Ett ord, en handling. Dina händer som håller mina. Våra promenader.
Jag tänker dig nästan som ett hemligt recept som jag inte kan dela med resten av världen.
Rädslan sitter i att om jag skriver om dig, om du blir till text så blir du en verklighet, eller en illusion av en verklighet. Jag vägrar vakna upp ur den om så är fallet. Jag klarar inte av tanken att inte få vara dig nära mer, jag kan inte gå utan att prata med dig, tänka på dig, vakna bredvid dig.
Jag vet inte hur jag kunde fungera innan dig. (Sanningen är väl helt enkelt att det inte riktigt gick)
Det kanske är gud, kanske ödet, kanske naturkrafter, kanske älvor änglar skogstroll spöken mormor, som står bakom detta. Kanske någon form av styrka eller makt som jag inte kan kontrollera som bestämde att det skulle vara så här nu. Det är som att jag krupit på knäna i hur lång tid som helst och sedan stod du där och hjälpte mig upp. Kysste bort det som kvävde mig. Såg på mig som jag aldrig blivit sedd innan, sa saker som ingen sagt förr. Rörde vid mig som ingen någonsin rört vid mig förr.
Jag är livrädd, det är sanningen. Jag är inte det minsta modig utan bara helt jävla livrädd.
Och i det livrädda, i den fullkomliga iskalla rädslan som letar sig genom hela min kropp nu, faller jag handlöst för dig, jag släpper långsamt in dig i mitt liv, vi väver ihop en historia, du och jag. Nu är vår tid. Jag vet inte hur det kommer gå, hur jag kommer gå i det hela. Men jag kommer kasta mig rakt in i det, allt eller inget, göra det med hela mitt jag, hela mitt hjärta, med all kärlek jag har att ge. Du ska få mig.
5.12.13
Du kommer aldrig känna så igen
Det finns en särskild sorts dramatik första gången du blir kär i någon. Det är nytt, sprakande, skrämmande och alldeles dunkande färskt. Du vet inte var du ska göra av den där pirriga känslan som får din kropp att fysiskt skaka eftersom du tycker om honom så mycket så att du själv inte ens förstår. Du försöker tänka tillbaka på alla texter du läst, alla böcker och dikter som skulle förklara just precis denna känsla, men du kommer inte på en enda för just nu är känslorna i din kropp, kärleken som ligger där och gror, det enda relevanta. Plötsligt struntar du i om resten av världen varit kär, för du är kär nu och det gör att du vill gråta, skratta, vara knäpptyst, lyssna på hans andetag eller se in i hans levande ögon mest hela tiden. Det gör dig till en annan person, en bättre person. Den personen som konstant lyser, som konstant ler. Som drömmer sig bort mitt i konversationer med vänner, som somnar och vaknar med samma tanke fastetsad i hjärnan. Det är ni nu och det finns ingenting som är viktigare än det.
Tiden flyter ihop, det finns inga dagar, inga nätter eller tomma timmar längre. Allt är en rörig tidslinje av dunkande hjärtan och skakiga händer. Varma läppar som värmer kalla nästippar. Heta kyssar i bäckmörka klubbar. Kroppar som ligger ihopflätade under ett för litet täcke. Gråt som blandas ut med kärleksförklaringar, bråk som ingen vet hur de kom till och som försvinner lika snabbt. Resor långt bort eller inte alls långt bort, tysta morgnar och perfekta nätter. Paprikabitar formade till hjärtan på frallor och rykande färskt kaffe på sängkanten när ni firar ert datum.
Allting blir tydligare, det är som att hela din kropp, alla dina sinnen, du, blir mer levande. Färgerna du är omgiven av har skarpare kanter, allting har plötsligt en mening. Ditt liv har en mening och du undrar hur du någonsin kunde levt ett liv utan honom. Att du skulle göra allt, ja till och med lite mer än så, för att det aldrig ska sluta vara så här. Du förstår att det inte är en saga. Du förstår att det med störst sannolikhet nog kommer att ta slut någon gång, men det är inte i närheten av nu och du tänker att det faktiskt finns par som träffas när de är tonåringar som lever tills de är skrynkliga och varma och gråhåriga tillsammans. Att ni faktiskt kan vara ett av de paren och att det inte skulle förvåna dig om ni var det, så kära som ni är. Du inser inte ens att när du försvinner bort i en tankebana som till exempel denna, så slutar allting annat att upphöra. Du kanske sitter på tåget och läser morgontidningen när han istället dyker upp i huvudet och du väljer att tänka på honom. Du fastnar på en punkt vid fönstret och stirrar lugnt på den medan världen står stilla och små minnesklipp av er rullar inuti ditt skallben. Du ler till ibland, dina blinkningar är långsammare än vanligt. Du tänker att du lever nu. Att du inte alltid gjort det, innan överlevde du. Nu lever du. Fan vad du lever.
Men du har helt rätt om att det tar slut för det gör det efter några år, några månader och några dagar. Du vet egentligen exakt hur många år minuter dagar timmar ni var ni innan ni slutade att vara det. Men det är irrelevant. Du gråter dig till sömns i månader. Du skriver långa texter om hur du ska få honom tillbaka. Han träffar någon annan. Går vidare med sitt liv. Du försöker göra samma sak. Du intalar dig att du är redo för det, att ditt hjärta har läkt nu och att du kan gå vidare. Du kan börja känna något för någon annan nu och det gör ingenting, det är så livet fungerar. Du intalar dig att du förstår att livet är så här. Egentligen vägrar du förstå, du vill bryta mot reglerna. Du vill ha honom, bara honom för resten av ditt ynkliga lilla liv som du trodde så högt om. Att han är det enda som kan få det att kännas som det gjorde under alla de dagarna ni var varandras och att det inte gör något att han är kär i någon annan nu, han älskade ju dig en gång, då kan han älska dig igen. Du är ju älskvärd.
Men tiden går som den alltid gjort och varje dag gör det lite lite mindre ont än dagen innan. Du tar dig i kragen och inser att ni aldrig kommer bli tillsammans igen och att det, under omständigheterna, är helt okej. Att det är bra att han är lycklig med någon nu och att du kommer vara det också. Det är att växa upp och det är något som alla gör. Du fnyser åt dina tankar om att få tillbaka honom. Du sitter på samma tåg, du håller en likadan tidning, du stirrar på en liknande fläck. Men du ler inte till ibland och dina ögon är ledsna och alla minnesklipp som tränger sig ut genom barrikaderna i hjärnan försöker du trycka tillbaka. De betyder ingenting längre. Du tänker att det är okej att de inte gör det, att de har förbrukat sin plats i ditt liv och att det måste finnas plats för nya sådana senare. När någon ny 'han' kommer. Du biter dig i tungan. Du kommer inte gråta offentligt igen. Du tittar ned i tidningen igen och du läser om världens misär och du tänker att du åtminstone inte är ensam i din hjärtesorg, som ju faktiskt minskar, dag för dag, timme för timme.
Det går mer än ett år innan du ramlar in i en ny 'han' igen. Han fångar ditt intresse på något sätt och rätt som det är sitter du där och du säger till dig själv att du är kär igen. Han är kär i dig. Han är vacker. Han tycker att du är vacker. Ni blir ihop. Du tänker att du är lycklig nu.
Men det är inte samma sak. Det är fint, förstås, men det är inte samma sak. Den där dunkande pirriga färska känslan ekar i sin frånvaro. Du blir förtvivlad. Det var ju detta du gått och längtat efter, vad är det som händer i din bröstkorg? Du är övertygad om att det är något fel på dig, att det aldrig kommer kännas så igen och en obeskrivlig sorg infinner sig.
Han gör dig lycklig, han skämmer bort dig, han sover med dig och han kysser dig på halsen. Du är vuxen nu och du tänker att det är så här vuxen kärlek är. Lite tafatt, förväntad, enformig. Att det är okej eftersom livet går vidare. Du gråter i din ensamhet men det vet ju ingen om, så det du känner blir mindre sant eftersom det bara är i dig det känns så. Bara du som tänker det.
Det tar slut igen, du känner dig starkare denna gång. Du saknar honom, förstås. Men du dör inte, du överlever, med marginal till och med. Du försöker förstå vad som gjorde den stora skillnaden mellan han och den andra. Varför det inte kändes så sprakande fantastiskt som du förväntade dig. Var du ens kär i honom? Var han kanske bara fel person att bli tillsammans med? Nej. Antagligen inte. Du är smartare än så.
Och en natt sätter du dig upp i sängen. Du blinkar frenetiskt i mörkret och du har äntligen funnit den sista pusselbiten i denna förbannade gåta som spökat i din hjärna under så himla lång tid. Du förstår äntligen vad det är som gör att allting varit så skevt för dig, varför du inte kunde förstå dig på dina egna känslor eller förväntningar.
Du inser att den första kärleken är den mest underbara, naiva, oskyldiga, fantastiska och hjärtevärmande kärlek du någonsin kommer att känna. Att du säkert kommer att falla handlöst för en ny 'han' senare i livet igen och att det säkert har sin charm, men den första kärleken. Den är en egen kategori. Ett outforskat område där du kan vältra dig i konstanta endorfiner som forsar ur din hjärna rakt in i hjärtat. Att du inte vet hur man gör, det finns ingen manual, inga tidigare erfarenheter, inga tips eller förvarningar. Du kastar dig helhjärtat in i något med hjärta och själ för du vet inte bättre. Och du lever i den bubblan av fullkomlig uppslukande kärlek för att det är, på riktigt, det bästa du känt i hela ditt liv. Och att det, trots att det på många sätt är rätt sorgligt, är helt okej att du inte kan känna så i kärlek igen. Att det är en egen värld du kan minnas tillbaka till, med en person som hade hela ditt hjärta i sina händer, som formade dig till vad och vem du är idag, hur du hanterar kärlek och relationer i ditt liv nu. Någon som du alltid kommer att ha med dig, någon som känner dig utantill och som vet allt om dig. Som kan se på ditt ansiktsuttryck vad du tänker på. Han kommer inte finnas där som din kärlek, men som ett livsminne, som en livsvän och som du alltid kan se tillbaka på och le. Och för det, är du alltid tacksam.
Tiden flyter ihop, det finns inga dagar, inga nätter eller tomma timmar längre. Allt är en rörig tidslinje av dunkande hjärtan och skakiga händer. Varma läppar som värmer kalla nästippar. Heta kyssar i bäckmörka klubbar. Kroppar som ligger ihopflätade under ett för litet täcke. Gråt som blandas ut med kärleksförklaringar, bråk som ingen vet hur de kom till och som försvinner lika snabbt. Resor långt bort eller inte alls långt bort, tysta morgnar och perfekta nätter. Paprikabitar formade till hjärtan på frallor och rykande färskt kaffe på sängkanten när ni firar ert datum.
Allting blir tydligare, det är som att hela din kropp, alla dina sinnen, du, blir mer levande. Färgerna du är omgiven av har skarpare kanter, allting har plötsligt en mening. Ditt liv har en mening och du undrar hur du någonsin kunde levt ett liv utan honom. Att du skulle göra allt, ja till och med lite mer än så, för att det aldrig ska sluta vara så här. Du förstår att det inte är en saga. Du förstår att det med störst sannolikhet nog kommer att ta slut någon gång, men det är inte i närheten av nu och du tänker att det faktiskt finns par som träffas när de är tonåringar som lever tills de är skrynkliga och varma och gråhåriga tillsammans. Att ni faktiskt kan vara ett av de paren och att det inte skulle förvåna dig om ni var det, så kära som ni är. Du inser inte ens att när du försvinner bort i en tankebana som till exempel denna, så slutar allting annat att upphöra. Du kanske sitter på tåget och läser morgontidningen när han istället dyker upp i huvudet och du väljer att tänka på honom. Du fastnar på en punkt vid fönstret och stirrar lugnt på den medan världen står stilla och små minnesklipp av er rullar inuti ditt skallben. Du ler till ibland, dina blinkningar är långsammare än vanligt. Du tänker att du lever nu. Att du inte alltid gjort det, innan överlevde du. Nu lever du. Fan vad du lever.
Men du har helt rätt om att det tar slut för det gör det efter några år, några månader och några dagar. Du vet egentligen exakt hur många år minuter dagar timmar ni var ni innan ni slutade att vara det. Men det är irrelevant. Du gråter dig till sömns i månader. Du skriver långa texter om hur du ska få honom tillbaka. Han träffar någon annan. Går vidare med sitt liv. Du försöker göra samma sak. Du intalar dig att du är redo för det, att ditt hjärta har läkt nu och att du kan gå vidare. Du kan börja känna något för någon annan nu och det gör ingenting, det är så livet fungerar. Du intalar dig att du förstår att livet är så här. Egentligen vägrar du förstå, du vill bryta mot reglerna. Du vill ha honom, bara honom för resten av ditt ynkliga lilla liv som du trodde så högt om. Att han är det enda som kan få det att kännas som det gjorde under alla de dagarna ni var varandras och att det inte gör något att han är kär i någon annan nu, han älskade ju dig en gång, då kan han älska dig igen. Du är ju älskvärd.
Men tiden går som den alltid gjort och varje dag gör det lite lite mindre ont än dagen innan. Du tar dig i kragen och inser att ni aldrig kommer bli tillsammans igen och att det, under omständigheterna, är helt okej. Att det är bra att han är lycklig med någon nu och att du kommer vara det också. Det är att växa upp och det är något som alla gör. Du fnyser åt dina tankar om att få tillbaka honom. Du sitter på samma tåg, du håller en likadan tidning, du stirrar på en liknande fläck. Men du ler inte till ibland och dina ögon är ledsna och alla minnesklipp som tränger sig ut genom barrikaderna i hjärnan försöker du trycka tillbaka. De betyder ingenting längre. Du tänker att det är okej att de inte gör det, att de har förbrukat sin plats i ditt liv och att det måste finnas plats för nya sådana senare. När någon ny 'han' kommer. Du biter dig i tungan. Du kommer inte gråta offentligt igen. Du tittar ned i tidningen igen och du läser om världens misär och du tänker att du åtminstone inte är ensam i din hjärtesorg, som ju faktiskt minskar, dag för dag, timme för timme.
Det går mer än ett år innan du ramlar in i en ny 'han' igen. Han fångar ditt intresse på något sätt och rätt som det är sitter du där och du säger till dig själv att du är kär igen. Han är kär i dig. Han är vacker. Han tycker att du är vacker. Ni blir ihop. Du tänker att du är lycklig nu.
Men det är inte samma sak. Det är fint, förstås, men det är inte samma sak. Den där dunkande pirriga färska känslan ekar i sin frånvaro. Du blir förtvivlad. Det var ju detta du gått och längtat efter, vad är det som händer i din bröstkorg? Du är övertygad om att det är något fel på dig, att det aldrig kommer kännas så igen och en obeskrivlig sorg infinner sig.
Han gör dig lycklig, han skämmer bort dig, han sover med dig och han kysser dig på halsen. Du är vuxen nu och du tänker att det är så här vuxen kärlek är. Lite tafatt, förväntad, enformig. Att det är okej eftersom livet går vidare. Du gråter i din ensamhet men det vet ju ingen om, så det du känner blir mindre sant eftersom det bara är i dig det känns så. Bara du som tänker det.
Det tar slut igen, du känner dig starkare denna gång. Du saknar honom, förstås. Men du dör inte, du överlever, med marginal till och med. Du försöker förstå vad som gjorde den stora skillnaden mellan han och den andra. Varför det inte kändes så sprakande fantastiskt som du förväntade dig. Var du ens kär i honom? Var han kanske bara fel person att bli tillsammans med? Nej. Antagligen inte. Du är smartare än så.
Och en natt sätter du dig upp i sängen. Du blinkar frenetiskt i mörkret och du har äntligen funnit den sista pusselbiten i denna förbannade gåta som spökat i din hjärna under så himla lång tid. Du förstår äntligen vad det är som gör att allting varit så skevt för dig, varför du inte kunde förstå dig på dina egna känslor eller förväntningar.
Du inser att den första kärleken är den mest underbara, naiva, oskyldiga, fantastiska och hjärtevärmande kärlek du någonsin kommer att känna. Att du säkert kommer att falla handlöst för en ny 'han' senare i livet igen och att det säkert har sin charm, men den första kärleken. Den är en egen kategori. Ett outforskat område där du kan vältra dig i konstanta endorfiner som forsar ur din hjärna rakt in i hjärtat. Att du inte vet hur man gör, det finns ingen manual, inga tidigare erfarenheter, inga tips eller förvarningar. Du kastar dig helhjärtat in i något med hjärta och själ för du vet inte bättre. Och du lever i den bubblan av fullkomlig uppslukande kärlek för att det är, på riktigt, det bästa du känt i hela ditt liv. Och att det, trots att det på många sätt är rätt sorgligt, är helt okej att du inte kan känna så i kärlek igen. Att det är en egen värld du kan minnas tillbaka till, med en person som hade hela ditt hjärta i sina händer, som formade dig till vad och vem du är idag, hur du hanterar kärlek och relationer i ditt liv nu. Någon som du alltid kommer att ha med dig, någon som känner dig utantill och som vet allt om dig. Som kan se på ditt ansiktsuttryck vad du tänker på. Han kommer inte finnas där som din kärlek, men som ett livsminne, som en livsvän och som du alltid kan se tillbaka på och le. Och för det, är du alltid tacksam.
12.11.13
Because of me
I should say I'm sorry for all the things I did to you
I always said you hurt me when really it was me who hurt you
I should pray forgiveness for all the words I never said
But all my life I've wanted something to grasp - in need of feeling loved
And now shattered to pieces because I didn't know what to do when someone loved me
the way you said you do
And I will always wish I did you good instead - for now
now
Oh darling!
now
There is never again we
And I will die
knowing
it was beause of me.
I always said you hurt me when really it was me who hurt you
I should pray forgiveness for all the words I never said
But all my life I've wanted something to grasp - in need of feeling loved
And now shattered to pieces because I didn't know what to do when someone loved me
the way you said you do
And I will always wish I did you good instead - for now
now
Oh darling!
now
There is never again we
And I will die
knowing
it was beause of me.
You're so good I have to break your heart
Det var som att allt man önskat sig någonsin, plötsligt bara fanns i honom.
Som att, alla tårar jag någonsin fällt över förlorad kärlek eller brustna hjärtan, kom han för att läka ihop mig.
Jag förstår inte vår relation. Jag har ingen aning om vad han är i mitt liv, vem han kommer vara eller hur vi kommer sluta upp. Vissa dagar längtar jag efter att få höra hans röst och jag somnar med fantasier om hur vi kommer ha det tillsammans. Andra dagar skrämmer hans blotta existens mig. Jag blir rädd och jag gömmer mig. Jag är så otroligt jävla livrädd för att bli sårad. Det är som ett öppet pulserande sår över hela mitt hjärta och jag är rädd. Rädd rädd rädd.
Jag pratar inte om det med någon, mina ord stannar i hjärnan, i hjärtat i bröstkorgen. Vem ska jag någonsin prata med som kommer förstå? Inga ord jag skulle yttra kommer bära den tyngd de förtjänar, som han förtjänar att omtalas med. Jag vet inte vad han gör med mig och det skrämmer mig.
Han får mig att le varje gång vi har ett samtal. Vi kan prata om de svåraste bitarna av våra liv och jag är lika nära gråten som skratten för han kittlar fram båda reaktionerna i mig. Jag kan längta efter att stå bredvid honom och lägga min panna mot hans arm. Att han skulle lägga näsan i mitt hår eller mot min hud och andas min doft. Efter att han skulle bli min eller jag hans eller vi varandras.
Och ändå. Ändå vägrar en del av mig vilja känna dessa känslor. Jag vill springa i motsatt riktning och inte låta honom komma mig nära, inte öppna mitt hjärta eller sova bredvid honom någonsin. Jag vågar inte, han skrämmer mig, det skrämmer mig. Kärleken som kan bli skrämmer mig.
När han måste gå säger jag nej. Jag vill inte att han någonsin ska sluta prata med mig och när jag kämpar med motstridiga tankar dunkar det hårt i min bröstkorg. Jag vet inte vad jag ska lyssna på, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att alla val jag gör i mitt liv är vad min livshistoria kommer att bli. Ska han bli en del av den eller ska jag radera honom innan den skrivs?
Jag vet inte. Jag bara, vet inte.
Som att, alla tårar jag någonsin fällt över förlorad kärlek eller brustna hjärtan, kom han för att läka ihop mig.
Jag förstår inte vår relation. Jag har ingen aning om vad han är i mitt liv, vem han kommer vara eller hur vi kommer sluta upp. Vissa dagar längtar jag efter att få höra hans röst och jag somnar med fantasier om hur vi kommer ha det tillsammans. Andra dagar skrämmer hans blotta existens mig. Jag blir rädd och jag gömmer mig. Jag är så otroligt jävla livrädd för att bli sårad. Det är som ett öppet pulserande sår över hela mitt hjärta och jag är rädd. Rädd rädd rädd.
Jag pratar inte om det med någon, mina ord stannar i hjärnan, i hjärtat i bröstkorgen. Vem ska jag någonsin prata med som kommer förstå? Inga ord jag skulle yttra kommer bära den tyngd de förtjänar, som han förtjänar att omtalas med. Jag vet inte vad han gör med mig och det skrämmer mig.
Han får mig att le varje gång vi har ett samtal. Vi kan prata om de svåraste bitarna av våra liv och jag är lika nära gråten som skratten för han kittlar fram båda reaktionerna i mig. Jag kan längta efter att stå bredvid honom och lägga min panna mot hans arm. Att han skulle lägga näsan i mitt hår eller mot min hud och andas min doft. Efter att han skulle bli min eller jag hans eller vi varandras.
Och ändå. Ändå vägrar en del av mig vilja känna dessa känslor. Jag vill springa i motsatt riktning och inte låta honom komma mig nära, inte öppna mitt hjärta eller sova bredvid honom någonsin. Jag vågar inte, han skrämmer mig, det skrämmer mig. Kärleken som kan bli skrämmer mig.
När han måste gå säger jag nej. Jag vill inte att han någonsin ska sluta prata med mig och när jag kämpar med motstridiga tankar dunkar det hårt i min bröstkorg. Jag vet inte vad jag ska lyssna på, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till att alla val jag gör i mitt liv är vad min livshistoria kommer att bli. Ska han bli en del av den eller ska jag radera honom innan den skrivs?
Jag vet inte. Jag bara, vet inte.
23.8.13
Never mind I'll find someone like you
Vi önskar oss så olika saker i livet att det söndrar mig från djupt inifrån. Jag älskar dig mer än livet men jag älskar inte dina drömmar som jag älskar mina.
Du önskar gröna fält och böljande marker. Orört vatten mitt i en skog. Vilda djur i horisonten. Du önskar soluppgångar som äter upp himlen och du önskar att få andas och dö i frihet.
Jag önskar sekelskiftsbyggnader och kullerstensgator. Nattöppna restauranger och vinfyllda glas i folkvimmel. Jag önskar öppna fönster med gardiner som dansar av vinden och jag önskar ett bageri i hörnet av mitt hus.
Du önskar att jag är din och att jag förändrar min världsbild så att den passar din.
Jag önskar dig för mig själv i min stadsmiljö. Där tusen ögon ser oss men bara jag som Ser dig.
Med snabba fotsteg ramlar jag över gatorna till dig. Du ligger på sängen, du blundar och du andas tungt. Jag lägger mig nära nära och jag andas dig i nacken medan mina tårar gör för ont för att komma ut. Du böjer huvudet neråt och jag hör hur dina andetag hackar till, hur du kämpar men det är lönlöst. Jag drar dig mot mig, ditt ansikte mot mitt men du vägrar. Du håller mina händer hårt och jag ser hur dina ögon drunknar i sorgen jag skapat.
Jag ser den mest vackra och starka människa gå sönder mitt framför mig och jag kan inte göra något för du håller mina händer och jag vill inte vara den du gör mig till. Jag kan inte.
Jag lägger mig istället på dig så att våra händer som fortfarande håller varandra, kommer emellan våra kroppar. Jag lägger näsan mot din hals och jag viskar ord du aldrig kommer att glömma. Jag viskar sanningen i dess renaste form men jag vill inte, orkar inte, klarar inte det egentligen. Du viskar inte, du skriker inte längre ut din sorg. Du är slut. Jag är slut. Vi är slut.
Du önskar gröna fält och böljande marker. Orört vatten mitt i en skog. Vilda djur i horisonten. Du önskar soluppgångar som äter upp himlen och du önskar att få andas och dö i frihet.
Jag önskar sekelskiftsbyggnader och kullerstensgator. Nattöppna restauranger och vinfyllda glas i folkvimmel. Jag önskar öppna fönster med gardiner som dansar av vinden och jag önskar ett bageri i hörnet av mitt hus.
Du önskar att jag är din och att jag förändrar min världsbild så att den passar din.
Jag önskar dig för mig själv i min stadsmiljö. Där tusen ögon ser oss men bara jag som Ser dig.
Med snabba fotsteg ramlar jag över gatorna till dig. Du ligger på sängen, du blundar och du andas tungt. Jag lägger mig nära nära och jag andas dig i nacken medan mina tårar gör för ont för att komma ut. Du böjer huvudet neråt och jag hör hur dina andetag hackar till, hur du kämpar men det är lönlöst. Jag drar dig mot mig, ditt ansikte mot mitt men du vägrar. Du håller mina händer hårt och jag ser hur dina ögon drunknar i sorgen jag skapat.
Jag ser den mest vackra och starka människa gå sönder mitt framför mig och jag kan inte göra något för du håller mina händer och jag vill inte vara den du gör mig till. Jag kan inte.
Jag lägger mig istället på dig så att våra händer som fortfarande håller varandra, kommer emellan våra kroppar. Jag lägger näsan mot din hals och jag viskar ord du aldrig kommer att glömma. Jag viskar sanningen i dess renaste form men jag vill inte, orkar inte, klarar inte det egentligen. Du viskar inte, du skriker inte längre ut din sorg. Du är slut. Jag är slut. Vi är slut.
3.6.13
På nätterna fanns bara du och jag
Varje bussresa som tog längre än tio minuter, fyllde jag mina mobilanteckningar med dig. Här är lite av det:
I solljuset lyser hans ögon ljust blått och han försvinner på något sätt in i det starka skenet av strålarna. Men blicken står lika fastkilad i mina ögon som nyfiket blickar tillbaka.
Han har markerade drag som får mina ögon att med enkelhet följa linjerna av hans käkben och resten av ansiktets struktur. När han lägger sin kind mot min hörs ett nästan obefintligt rasp av hans skäggstubb mot min nakna hud och jag ryser av hur hans beröring känns.
Hans händer letar sig in under mina kläder och håller om varm och ovan hud. Vi ligger så nära det bara går och ändå vill jag bara komma närmare. Jag blir alltid osäker när han ser på mig med den blicken som kan skära igenom vad som helst. Var han än tittar kliar jag min hud som ett sorts försvar mot icke existerande tankar om obesvarad kärlek.
Hans blick förvandlas till frågande när jag flackar med min.
Han kysste hela min kropp inatt. Efter oräknade glas med alkohol stod jag rakt i hans famn. Svettig utifrån och in och jag önskade vara kvar för alltid. Jag känner inte honom men han ger mig en förbannad trygghet jag sökt hos så många men än inte funnit. När hans fingrar slarvat ihop sig med mitt tunga hår, bet han sig i underläppen och jag log och drog honom närmare för att få börja och aldrig sluta kyssa honom.
Soulmusiken släppte inte rummet trots timmar av aktivitet och vi dansade som om vi aldrig skulle få dansa igen. Jag skreksjöng till musiken, rörde på kroppen som aldrig förr och höll hans händer medan han följde varje rörelse jag gjorde.
Jag vet inte vad lycka är men om det här är den vill jag vara lycklig för alltid.
Hans hår har rufsat till sig och han drömmer sig iväg någonstans för de slutna ögonen rör sig i en melodi under ögonlocken. Jag betraktar honom tyst och länge och när han rör sig gör jag det också. Som att jag försöker hålla mig på samma sida som han, försöker att inte tappa kontrollen.
Han är så himla vacker. Lång och stark och hans händer ger sin egen historia av livet än hans egen. När han skrattar kommer det från långt inifrån, jag tänker att det är så här ett hjärta som inte gått sönder, låter.
Den tjocka vinterjackan mjukar upp hans hårda linjer. Jag känner mig så märklig som tänker att jag vill ha hans händer överallt på min kropp så att jag kan ha mina på hans. Jag har aldrig känt mig så attraherad, vansinnigt kär eller äventyrslusten i någon förr och det skrämmer liver ur mig samtidigt som det fascinerar mig till obefintliga gränser.
Jag försöker förstå min egen hjärnas tankebana, kanske till och med mitt hjärtas dunkande försök till ännu ett försök av öppen sårbarhet. Kanske ser han det. Kanske vill han vad jag vill men tusen gånger mer.
I solljuset lyser hans ögon ljust blått och han försvinner på något sätt in i det starka skenet av strålarna. Men blicken står lika fastkilad i mina ögon som nyfiket blickar tillbaka.
Han har markerade drag som får mina ögon att med enkelhet följa linjerna av hans käkben och resten av ansiktets struktur. När han lägger sin kind mot min hörs ett nästan obefintligt rasp av hans skäggstubb mot min nakna hud och jag ryser av hur hans beröring känns.
Hans händer letar sig in under mina kläder och håller om varm och ovan hud. Vi ligger så nära det bara går och ändå vill jag bara komma närmare. Jag blir alltid osäker när han ser på mig med den blicken som kan skära igenom vad som helst. Var han än tittar kliar jag min hud som ett sorts försvar mot icke existerande tankar om obesvarad kärlek.
Hans blick förvandlas till frågande när jag flackar med min.
Han kysste hela min kropp inatt. Efter oräknade glas med alkohol stod jag rakt i hans famn. Svettig utifrån och in och jag önskade vara kvar för alltid. Jag känner inte honom men han ger mig en förbannad trygghet jag sökt hos så många men än inte funnit. När hans fingrar slarvat ihop sig med mitt tunga hår, bet han sig i underläppen och jag log och drog honom närmare för att få börja och aldrig sluta kyssa honom.
Soulmusiken släppte inte rummet trots timmar av aktivitet och vi dansade som om vi aldrig skulle få dansa igen. Jag skreksjöng till musiken, rörde på kroppen som aldrig förr och höll hans händer medan han följde varje rörelse jag gjorde.
Jag vet inte vad lycka är men om det här är den vill jag vara lycklig för alltid.
Hans hår har rufsat till sig och han drömmer sig iväg någonstans för de slutna ögonen rör sig i en melodi under ögonlocken. Jag betraktar honom tyst och länge och när han rör sig gör jag det också. Som att jag försöker hålla mig på samma sida som han, försöker att inte tappa kontrollen.
Han är så himla vacker. Lång och stark och hans händer ger sin egen historia av livet än hans egen. När han skrattar kommer det från långt inifrån, jag tänker att det är så här ett hjärta som inte gått sönder, låter.
Den tjocka vinterjackan mjukar upp hans hårda linjer. Jag känner mig så märklig som tänker att jag vill ha hans händer överallt på min kropp så att jag kan ha mina på hans. Jag har aldrig känt mig så attraherad, vansinnigt kär eller äventyrslusten i någon förr och det skrämmer liver ur mig samtidigt som det fascinerar mig till obefintliga gränser.
Jag försöker förstå min egen hjärnas tankebana, kanske till och med mitt hjärtas dunkande försök till ännu ett försök av öppen sårbarhet. Kanske ser han det. Kanske vill han vad jag vill men tusen gånger mer.
19.3.13
Vind i segel
Det är tragikomiskt egentligen för jag tänker att du inte påverkar mig ett skit, inte en millimeter av mig någonstans, varken invärtes eller utanpå har du med att göra längre. Och ändå sitter jag här och är så jävla förbannad för att du är lycklig och jag inte. För att du är kär och jag inte. För att du hann före. Är inte det en sjuk sak att säga? Att någon hinner före en själv.
Antagligen handlar det om att man har någon skev tanke som ligger långt långt bak, dimmigt i bakgrunden som när man druckit lite för mycket, sovit för lite eller gråtit för mycket, framställer frågan "tänk om..." Sedan finns det olika scenarion till frågan med öppet slut.
Man tänker:
Tänk om - vi blir ihop igen
Tänk om - jag aldrig kommer sluta tycka om honom
Tänk om - han aldrig slutar tycka om mig
Tänk om - vi aldrig kommer kunna umgås eller prata igen
Tänk om - han går vidare innan mig. (bingo)
Och man ser framför sig varje frågeställning vara verklighet och hur man ska reagera. Hur man kommer känna. Det går ju inte att veta, allting är så relativt. Men jo. Nu står jag här.
Med ett hjärta fyllt av känslor och det är nu man fattar att man är en levande varelse.
Jag är glad för din skull. Sinom tid kommer jag också sluta vara ledsen över dig också.
Så otroligt dubbelisidigt är det. Lycka kontra vrede. Ledsamhet kontra happy thoughts.
Amen fuck this.
Här är ett bra album.
Antagligen handlar det om att man har någon skev tanke som ligger långt långt bak, dimmigt i bakgrunden som när man druckit lite för mycket, sovit för lite eller gråtit för mycket, framställer frågan "tänk om..." Sedan finns det olika scenarion till frågan med öppet slut.
Man tänker:
Tänk om - vi blir ihop igen
Tänk om - jag aldrig kommer sluta tycka om honom
Tänk om - han aldrig slutar tycka om mig
Tänk om - vi aldrig kommer kunna umgås eller prata igen
Tänk om - han går vidare innan mig. (bingo)
Och man ser framför sig varje frågeställning vara verklighet och hur man ska reagera. Hur man kommer känna. Det går ju inte att veta, allting är så relativt. Men jo. Nu står jag här.
Med ett hjärta fyllt av känslor och det är nu man fattar att man är en levande varelse.
Jag är glad för din skull. Sinom tid kommer jag också sluta vara ledsen över dig också.
Så otroligt dubbelisidigt är det. Lycka kontra vrede. Ledsamhet kontra happy thoughts.
Amen fuck this.
Här är ett bra album.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)