Saknaden

Du är värd att dö för.

You might say that I'm a dreamer

Vad gör jag för fel? Vad gör jag för att få det att bli såhär?
Jag önskar att jag var bättre. På alla sätt. Att jag aldrig gjorde fel.
Jag önskar att jag var det du vill att jag ska vara.

.

Det gör ont. Så jävla ont.

Åh detta liv

För det mesta är jag en översprallig, glad, skrattande, social och lite knäpp. Det är så de flesta ser mig. Jag vågar oftast säga precis vad jag tycker om en person. 99% av fallen är det något positivt jag säger, för i mina ögon är det viktigt att poängtera vad som är bra med en person genom mina ögon. Så tänker jag, och andra får höra det. De blir ju glada och jag blir glad.

Men jag blir även ledsen, upprörd, arg och låg. Detta gör nog folk lite obekväma om de är runt mig när det händer, för det märks så otroligt tydligt på mig. Ibland önskar jag att det inte gjorde det för vissa saker vill man ju behålla för sig själv. Men sådan är jag och det känns ändå helt okej. Folk får väl gå om det inte passar att jag är sprallig och glad då.

Just nu är jag mest lite stressad och lite ledsen till och från. Håller på att packa ner mitt liv i flyttkartongen för att flytta in i ännu ett rum. Ett rum jag "flyttade" in i i början av augusti och som jag varit i, kanske tre gånger sedan jag flyttade. Mina kläder hänger orörda i garderoben i mitt rum och jag åker inte dit för att ta på mig något. Jag har inte packat upp en av mina väskor som står där inne ännu. Kvinnan jag ska bo hos måste tycka att jag är väldigt underlig.
Mina saker står hemma hos min älskade och jag måste få hjälp att flytta över dem. Tur nog har jag underbara människor som vill hjälpa mig och för detta är jag evigt tacksam. Förhoppningsvis blir detta snart, även fast det är blandade känslor om att flytta in till en ny person - igen. Hittills har det inte varit guld och gröna skogar. Denna gången hoppas jag på någon lite mer fungerande person. Förhoppningsvis.
Jag önskar egentligen att jag hade fått flytta in i en alldeles egen lägenhet. Ett litet krypin i denna bittra värld där jag kan få leva med mig själv och mina saker, min kollagebok och min analoga kamera. Mina tepåsar och min ritplatta. Men det är så svårt och jag vill ibland bara brista ut i gråt för att jag verkligen.inte.vill.vara.inneboende. ÅH.

Helst av allt vill jag ha ett stort hus lite ut på landet med fruktträd och ett grönsaksland. Vackra fönster och mysiga katter och en stor fin hund som man kan ta långa promenader med. Jag skulle vilja baka massor och frysa in och bjuda över fina vänner på enorma middagar och låtit dem få stanna ett par dagar för att få njuta av deras sällskap.
Jag önskar mest av allt att jag får dela detta med någon. Hemskt fint. Ju.

Men i nuläget vill jag egentligen bo kvar hos min kärlek och vakna upp med honom varje morgon och umgås med hans underbara familj istället för att vara ensam.
Och så vill jag lära mig köra bil. Faktiskt ta körkortet. För mig är det så otroligt viktigt.

Om ett och ett halvt år ska jag förhoppningsvis volontärjobba. Men jag har inte ens pengar att betala depositionen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag orkar inte tänka på det nu.
Körkort. I mitt huvud kommer det först. Just nu. Ja.

All kärlek.

om man får som man vill...

HT 10
Sv
En
Ma
Ps
Sh

VT 11
Hi
Sv
Fi
Re
LiV


Ibland älskar jag livet lite extra!

I'll love you forever

Even if you turn blue of envy because I talk to pretty people
I promise I'll still love you
Because that's proof right there you love me

Even if you cry every night before you go to sleep and need me to comfort you
I promise I'll still love you
Because that's proof right there you trust me

Even if you embarrass me in front of really important people without really meaning it
I promise I'll still love you
Because that't proof right there you don't care what other people think about you

Even if you hurt me and make me feel depressed because of something you said to me
I promise I'll still love you
Because that's proof right there you are only human

Even if you leave me hanging one night because your best friend is crying her heart out
I promise I'll still love you
Because that's proof right there you're a great friend

And even if you one day leave me to live your life without me
I promise I'll still love you
Not as my partner but for who you are and for the time we spent together

borta

låt mig vara ifred
och låt mig få sörja
sörja det som försvann
utan egen vilja

låt mig sörja det som hänt
låt mig få gråta över det
tills det inte känns såhär
någonsin mer

låt mig få skrika
tänka prata och sova bort det
tills jag inte har det nära hjärtat längre
tills jag inte vill dö över det

tills det helt enkelt bara blir ett svagt minne
i mitt huvud
som dåsar bort från min verklighet
och som slutar betyda allt
och ingenting

vem fan sa att det var lätt

Den där tunga stenen som ligger och tynger mitt samvete vill inte riktigt släppa taget ännu. Det gör fortfarande grymt ont. Skuldkänslorna äter upp mig.
Ibland vill jag radera ut allt som känts känslomässigt jobbigt. Bli en fri människa. Inte behöva tänka mer. Samtidigt vet jag att jag aldrig skulle gjort det om möjligheten fanns. För trots allt är det den saliga blandningen av sorg och lycka som gör oss till vem vi är.
Vem är jag som sitter här, obehagligt tidigt eller kanske sent och som sitter och försöker sätta ord på mina känslor?
Jag är ingen. Jag är allt. Jag är en människa som idag lever men som även en dag kommer att vara död. Jag kommer att ligga tre meter under jord och ge min kropp till moder jord. Nu är jag dock fortfarande färsk. Levande. Känslig. Människa.
Och även fast jag vet att den dagen kommer att komma oroar jag mig inte ett dugg för den. Jag vet att jag någon gång i framtiden kommer att tycka att det kommer att vara skönt att dö. Evig vila. Vilken lycka!
Men jag vill heller inte ha den eviga vilan nu. Nu vill jag leva, skratta, sova, gråta.

Varför skriver jag såhär? Jag tänker en tanke och utvecklar den till något jag inte ens tänkte skriva om i början. Kanske för att jag behöver det. Kanske för att jag inte är perfekt och att jag därför inte heller skriver perfekt. Kanske för att jag bara är jag . En ynklig ärta bland tusen, miljoner och till och med miljarder. Jag är en smula i en limpa.
Nu gjorde jag sådär igen.


Jag vill hemskt gärna träffa någon och prata. Om vad som helst, allting. ingenting. Jag vill höra om människors livshistorier. De bra, de mindre bra. De ljuvliga och de hemska.
Jag vill höra om vad som hände i helgen. Jag vill höra om hur du mår.
För jag behöver lyssna för att sluta tänka. Sluta känna. Sluta älta.

Jag behöver dig alltså för att jag bryr mig. Om både dig och mig. Vi hjälper varandra du och jag. Du pratar av dig och jag kan stänga av mitt inre. Låter det bra? Hör av dig.

lördag

Jag vill ha höst. Jag vill ha höst. Jag vill ha höst.

Jag vill ha kyliga morgnar med frost på gräset utomhus. Jag vill se luften jag andas ut när jag går ute. Jag vill ha en mysig varm halsduk runt min hals. Jag vill ha hörlurar över mina kalla öron som tar mig långt ifrån min position jag är i just då.
Jag vill ha kängor som värmer frusna tår, och jag vill att det ska vara för kallt för att vara utan vantar.
Jag vill ha varma drycker som kaffe, te eller varm choklad som värmer mitt inre. Jag vill ha gula löv under mina fötter och torra landskap som man vill gå över, förbi, genom.
Jag vill ha mörker vid middagstid, jag vill ha tända ljus hemma.
Jag vill kunna vira in mig i en filt utan att svettas.
Jag vill ha den mysigaste varmaste mjukaste tjockaste kappan som finns och jag vill ha stickade strumpbyxor på mig för att värma mig när jag har klänning på mig.
Jag vill ha sockar på mig hela dagen och kvällen för att det är mysigt och varmt att gå i.

Jag vill ha långa fikastunder med fina vänner medan vinden blåser utomhus. Jag vill ha tjocka koftor på mig som värmer mig när jag hämtar min post.
Jag vill ha höstmusik i öronen och jag vill snurra runt runt runt när det regnar utomhus.

Jag vill vakna upp på morgonen och dra täcket tätt intill kroppen och rysa till lite över kylan utanför täcket som träffar mitt ansikte. Jag vill ta en morgondusch och gå ut ur badrummet och rysa till av att det är kallare i lägenheten.
Jag vill ha höst. Jag vill ha höst. Jag vill ha finaste finaste hösten.

insomnia

Hon ligger klarvaken. Inte ett uns av trötthet finns i kroppen.
Det är fuktigt runt hennes ögon, trots att hon inte gråtit. Hon undrar om ögonen reagerar på något sätt efter att hjärnan inte kan stänga av. Att de fuktar sig för att kunna fungera de där extra timmarna. Värdelösa tankar egentligen. Vem bryr sig om varför hennes ögon tåras och tårarna rinner ner mot hennes kindben? Frågan är varför hon inte kan sova. Varför klockan är tre på morgonen och hon kan höra hur fåglarna börjar sjunga sina morgonvisor och hon inte kan sova. Detta ologiska, klarvakna läget är obehagligt och hon känner igen det från perioder tidigare i hennes unga liv. Hon ligger och kollar på strukturen i taket och inser plötsligt precis varför hon inte kan sova normalt och inte har kunnat det på flera veckor.
Hon inser att, precis som alla gånger förr, så reagerar hennes kropp genom att förstöra hennes sömn för att kunna hantera det jobbiga som händer i hjärnan. Det som ligger där och jäser, exploderar tillslut på helt fel ställe och på helt fel tid. Som vanligt.
Hon tänker att kroppen är ganska magisk ändå. Hjärnan är den bästa och största hårddisken som aldrig kraschar, inte förrän om massor av år iallafall. Förhoppningsvis.
Hon tänker också att 75% av hennes hjärna nog bara är låttexter. 20% är kreativitet. 5% är allt det där negativa. En liten siffra men ändå tillräckligt stor för att kunna förstöra. Förinta. Men hon försöker att inte tänka en sekund för länge på det där. Det får ligga kvar, de 5% ska inte sätta igång. Inte nu. Inte klockan tre på morgonen när hon verkligen bara vill sova trots att det inte går.

Hon vänder sig om på sidan. Ligger och tittar på hans rygg. Vill dra fingrarna mot hans axel, skulderblad, nacke. Känna på hans nyklippta hår som sticker mjukt mot hennes hand. Känslan av hans hud mot hennes fingrar får henne att rysa i hela kroppen av behag.
Hon älskar honom, det gör hon. Hon älskar hans ögon, hans leende, hans hand i hennes, hur hans hår ligger på hans huvud, hur han är så petig med vissa saker. Hur mycket insideskämt de har att ingen någonsin hade förstått. Hur underbart det är att höra honom skratta, hur underbart det är att se honom le.
Hur underbart det känns i hela kroppen av att tänka att han är hennes. Att hon är hans. Att de har varandra, och att kärleken är ömsesidig.

Hon tänker också på att kärlek kan göra ont. Precis som han gör henne glad kan han också göra henne ledsen. Precis som kärlek är. Bra och dåligt. Men sålänge det bra övervägde det dåliga tänker hon inte lämna honom.

Hon lägger sig på rygg igen. Tänker alldeles för mycket. Önskar att hon kunde stänga av det som händer i huvudet men som hon inte vill tänka på. Som bearbetas där inne. Men tänker att fan, nä, hon ska inte trycka ner det. Ut med det om det är så det vill gå till. Bättre det än att älta, stänga in, inte orka stänga att huvudet så att kroppen istället stänger av sömnen. Sedan minns hon ingenting förrän hon hör väckarklockan ringa klockan sju på morgonen.

nollpunkt

Hon är livrädd. Livrädd av allt som rörs upp inom henne. Alla känslor. Ett virvel av kaos. Något hon inte kan kontrollera. Tankar som tar över hennes känslor. Varför åh varför denna tortyr av ångestfyllda tankar som äter upp henne från inuti?
Det ska ju vara underbart. Felfritt. Kärlek.
Nu kanske hon bättre kan förstå kärlek på gott och ont. Med kärlek kommer även smärta. Och ångest. Även ångest hon inte vill ha, försöker tänka bort, ältandet som kommer från ingenstans. En liten vink, en obetydlig (även betydeslös) vink som sätter igång en tornado inom henne. En tornado hon försöker kväva för detta är inget hon själv väljer att känna. Varför drabbas hon av detta gång på gång? En stark illamåendekänsla bildas i djupet av magen och rör sig febrilt uppåt, låter henne smaka på avsky. Främst av sig själv, hennes innersta rädslor förvandlas till avundsjuka, pest, rädslan att förlora, ångestångestångest, äter upp henne. Hon vill kväva sina tankar, tänka bortbort, vill inte känna såhär.
Ändå finns inget hon kan göra förutom att vänta ut det. Känna varenda millisekund av fruktansvärda tankar hon egentligen inte vill ha med att göra.
Och tyst måste hon vara, annars sårar hon andra. Främst den hon älskar och därför är hon tyst. Delar inte med sig, för vetskapen om hur sårad han kommer att bli och missförståndet om att det är så hon tycker (fast det inte är det) är för mycket, för det är inte sanningen. Sanningen är att hon inte bryr sig, är likgiltig, glad och kär. Inte det som känns inuti. Detta kommer fram av dålig självkänsla som slår henne hårt i ansiktet ibland.
Och gråten som byggs upp inom henne, sväljer hon som om det gällde liv eller död. Hon vägrar låta hennes ta över, vägrar må dåligt över något hon egentligen inte tycker.
Därför ska känslorna döden dö. Dö ska det och aldrig få komma ut ur hennes mun. Inne ska de stanna tills de försvinner av sig själva. Det är ju faktiskt bäst så.

så sugen

Jag har kommit på en sak med mig själv. En sak som irriterar mig till viss del. Jag går in i perioder. Dessa perioder är då jag plöstligt inte alls gillar kläderna jag äger, sakerna jag gör, eller orden jag säger. Då jag vill vända upp och ner på min värld och bli en helt annan person, en person med en annan stil, andra intressen och andra saker att säga. Detta irriterar mig, eftersom jag då alltid tycker att det är fel på mig för att jag gillar vissa saker.
Det är ju inget fel på mig, jag bara tycker om olika saker som kanske inte alltid passar ihop med varandra. Under vissa perioder älskar jag skor så platta att det känns som att jag bara har tyg runt fötterna, andra perioder älskar jag höga klackar. Jag går under vissa perioder under året bara i klänning och strumpbyxor och en liten väska, och andra har jag trenchcoat och handväska. I mina ögon kan man inte blanda på dessa stilar, de är ju helt olika. Dock vill jag försöka. För allt detta är olika delar av mig, delar som är lika rätt att tycka om som allt annat. I grund och botten är jag precis samma person, men till klädsel och stil kan jag se helt annorlunda ut. Egentligen är det ju ganska spännande.

För oavsett hur jag ser ut så har jag ändå alltid exakt samma intressen som när jag hade mina andra kläder. Jag älskar fortfarande att läsa, jag ritar, drömmer, pratar och diskuterar. Fotograferar, vilar, umgås, skrattar och gråter. Precis som vanligt. Fast jag har helt andra kläder på mig än vad jag brukar.

Varför är kläder så viktigt för mig? Jag tror att det kan att ha med att jag tycker att det folk har på sig, säger mycket om vem personen är.
Så om jag har på mig en trenchcoat och högklackade skor, kanske inte folk direkt tar mig för illustratör, utan kanske mer en fashionista. Å andra sidan kanske de inte tar mig för modeintresserad om jag har en välanvänd klänning och ett par slitna skor när jag har det heller. Och ändå är jag lika mycket båda sakerna. (fast att jag är modeintresserad innebär inte att jag är modeslav) Visst är det jobbigt som fan att känna såhär, men jag kan inte göra något åt det. Det bara är såhär. Och jag tröttnar på mig själv för hur mycket jag tänker på det. Jag vill vara allt med ändå inte.

Så därför har jag försökt komma fram till en lösning med mitt inre jag. Jag tänker, utifrån vad jag känner den dagen, ha på mig allt möjligt. Blanda alla stilar (inte med varandra dock) och ha det jag helt enkelt känner för. Platta skor och klänning en dag, trench och högklackat en annan. Fördelen med en stor garderob. Smart va.

Jaha. Godnatt då.

anteckning

Ser över en utsikt
som är svår att slå
känner en sval bris i ansiktet
vindkyssarna kryper sig under håret,
lyfter det från min nacke
går in i min varma hud
låter mig rysa

solen lyser på mig
värmer min döda blick
väcker mig ur min tanke
som uppstod
och tog över mina sinnen

jag drar åt den stickade sjalen
hårt runt mina axlar
snart skymning
slut på ännu en dag
här i Rikets dal

ser ner på gräset under mig
undrar
var är jag imorgon?
var är jag om ett år?
vem är jag då

lyssnar efter himlens barn
dessa flygande
vackra oemotståndliga varelser
som svävar ovanför mig
ser ut över världen som om den vore
deras egen

ser en vacker vit som försvinner
snart bort från min plats
ler och vänder mig om

ser dig, tänker att jag älskar dig
något du aldrig skall få veta.

inbjudningarna

såhär såg mina inbjudningar till studenten ut:

ny design!

Hej nya bloggen!
Jag tröttnade rejält på det vita clean-temat jag hade innan och har nu gjort om med lite färg och form :)
Jag är nöjd!

Det kändes välbehövt nu till efter studenten och sommaren som är utanför dörren.
Är relativt glad varje dag och är jäkligt nöjd med det. Ingen stress förrän augusti igen så jag är lycklig! Då börjar skolan igen och jag ser hemskt mycket fram emot det!

Nåja, tänkte inte skriva så hemskt mycket nu utan tänkte bara att jag skulle uppdatera en snabbi