13.2.10
10.2.10
8.2.10
4.2.10
good work B
Jag tror att om jag fortsätter i detta tempot så kommer jag att bli färdig med min uppgift idag. Hurra!
3.2.10
jag tänker
Jag tänker på allt möjligt som sorlar runt i huvudet på mig just nu.
Jag har nästan läst färdigt boken om Henri, dvärgen i Montmartre i slutet av 1800-talet.
Det gör lite ont i mig faktiskt. Han har känts som en vän i min fantasi, en som jag läser om och som jag känner empati för honom. Jag känner med honom, men vill inte hålla med om allt han tycker.
En vän, en människa som dött för mer än hundra år sedan. En konstnär som aldrig fick älska på riktigt.
En konstnär. En kreativ människa som älskade livet lite för mycket.
Idag köpte jag akvarellfärg. I en låda i kuber. Helt fantastisk är känslan jag fick av att köpa det. Jag visste inte riktigt varför jag kände mig så bra över det, men jag välkomnade känslan mer än gärna. Utöver färgerna köpte jag även ett nytt A6ritblock samt bläckpennor i olika tjocklekar. Tror det var tjocklekar i: S,F,M,B - då B står för brush, så det är som en tuschpensel. Väldigt fint. Jag gick och var varm i hjärtat och känslan har inte helt försvunnit ännu. Det känns underbart. Särskilt med tanke på att jag hemma har penslar för akvarell samt ett block som jag köpte förra månaden med akvarellpapper.
Det sticker i fingertopparna...
Jag vill hem nu. Jag vill måla. Prova på hur det känns med riktigt bra färg. Jag vill se vad jag kan åstadkomma med min förmåga att vara kreativ. Det är som att utveckla sig själv i små steg, att kunna märka det så bra. Det är ganska magiskt.
The Libertines är helt underbart bra. Precis som Errors och Koop.
De har dominerat mina öron idag. Jag trotsar smärtan i högra örat och väljer att lyssna ändå. Det är ändå skadat, vad gör det då för skillnad. Musik gör mig lugn, glad, varm, lycklig, arg, bedövar allt annat.
Nu vill jag bara hem i snöyran och måla. Stänga in mig i mitt rum och bara måla. Åh.
Jag har nästan läst färdigt boken om Henri, dvärgen i Montmartre i slutet av 1800-talet.
Det gör lite ont i mig faktiskt. Han har känts som en vän i min fantasi, en som jag läser om och som jag känner empati för honom. Jag känner med honom, men vill inte hålla med om allt han tycker.
En vän, en människa som dött för mer än hundra år sedan. En konstnär som aldrig fick älska på riktigt.
En konstnär. En kreativ människa som älskade livet lite för mycket.
Idag köpte jag akvarellfärg. I en låda i kuber. Helt fantastisk är känslan jag fick av att köpa det. Jag visste inte riktigt varför jag kände mig så bra över det, men jag välkomnade känslan mer än gärna. Utöver färgerna köpte jag även ett nytt A6ritblock samt bläckpennor i olika tjocklekar. Tror det var tjocklekar i: S,F,M,B - då B står för brush, så det är som en tuschpensel. Väldigt fint. Jag gick och var varm i hjärtat och känslan har inte helt försvunnit ännu. Det känns underbart. Särskilt med tanke på att jag hemma har penslar för akvarell samt ett block som jag köpte förra månaden med akvarellpapper.
Det sticker i fingertopparna...
Jag vill hem nu. Jag vill måla. Prova på hur det känns med riktigt bra färg. Jag vill se vad jag kan åstadkomma med min förmåga att vara kreativ. Det är som att utveckla sig själv i små steg, att kunna märka det så bra. Det är ganska magiskt.
The Libertines är helt underbart bra. Precis som Errors och Koop.
De har dominerat mina öron idag. Jag trotsar smärtan i högra örat och väljer att lyssna ändå. Det är ändå skadat, vad gör det då för skillnad. Musik gör mig lugn, glad, varm, lycklig, arg, bedövar allt annat.
Nu vill jag bara hem i snöyran och måla. Stänga in mig i mitt rum och bara måla. Åh.
2.2.10
det där med vad man ska göra när man blir "stor"
Jag har otroligt svårt att tänka på vad jag vill göra om några månader, ett år, eller hela mitt vuxna liv. Ska jag göra samma sak tills jag inte kommer att kunna jobba mer, tills jag har grått hår och stora skrattrynkor i ansiktet. När jag enbart går i Gudrun Sjödén-kläder och gullar med ett barnbarn eller två.
Ska jag syssla med exakt samma sak, varje dag i minst åtta timmar? Kommer jag inte tröttna på att gå upp varje dag och ha exakt samma dag framför mig? Det måste ju finnas andra alternativ.
Jag känner mig tillräkligt bra för att veta att jag skulle avskytt mitt liv.
Jag behöver trygghet, både i mitt vardagliga liv men även i mig själv. Jag måste känna att jag har tillräckligt med omväxling i mitt yrke för att kunna jobba med det. Jag kommer aldrig att kunna vakna, åka till jobbet, jobba, komma hem, laga middag, gå och lägga mig. Jag skulle aldrig klarat av det till slut. Därför tänker jag förhindra det innan det börjat.
Nu vill jag börja med att acceptera mig som människa, som kvinna, som en individ som är bra på kreativitet. Att skapa. Jag vill måla, sy, rita, sjunga till musik. Allt kreativt och göra massor med händerna. Jag vill bara skapa, massvis med skapande helt enkelt.
Så därför är det viktigt för mig att sluta försöka jobba ifrån vem jag är född till att vara och börja acceptera att detta är vem jag är, vem jag till slut alltid kommer att vara. Det är fint att tänka såhär.
Jag vill kunna uttrycka mig i annat än ord och jag vill kunna vara nöjd med det jag åstadkommer. Det kan väl inte vara så svårt? Fel. Det är svårt. Mycket svårt.
Jag vill kunna bli äldre och älska varenda dag för att jag inte trycker på mig själv att göra sådant som jag egentligen inte trivs med, jag vill leva i nuet så gott jag kan och älska allt jag har runt om mig just nu, och inte imorgon eller om tre år.
Det är nog inte så mycket fel på mig. Varför skulle det vara det egentligen?
Vem bestämmer att jag är bra eller dålig? Min största kritiker är ju faktiskt jag själv, men för att försvara mig lite har jag heller inte fått idéerna från ingenstans. Det blir alltså en ond cirkel.
En ond jävla cirkel. Men den ska jag ta död på. Banne mig att jag ska det.
26.1.10
Vi lever i en äcklig värld
Alla är så äckligt själviska och lata i denna gudförgätna planet vi bor på.
Ingen bryr sig egentligen. De tror att de bryr sig, men det gör de egentligen inte. De går på ICA med sin tygkasse och stoppar stolt ner ett halvt dussin ekologiska bananer i den och höjer huvudet lite extra, lägger på ett sliskigt leende och ser ner på alla andra som väljer bananerna från Ecuador istället.
Efter att de gått till kassan, småpratat lite om hur OTROLIGT BRA OCH VIKTIGT det är att handla ekologiska bananer och en liter ekologisk mjölk, går de sedan ut till sin Volvo-bil från 1967 som drar mer bensin och spottar ut med koldioxid än femton miljöbilar gör idag.
De står med en tom plastflaska i handen och tänker "Hmm. Nej, jag stoppar ner den med hushållssoporna, det är så kallt och det tar längre tid att gå två extra meter för att lägga ner den i plaståtervinningstunnan.." Så de stoppar snällt ner plastflaskan i soppåsen och tänker gott för sig själv, att nästa gång, nästa gång ska jag lägga den i rätt. Men det gör inget för denna gången.
Nej, SÅKLART gör det ingenting för denna gånger kära Svensson! För du vet, under denna planeten vi har, du vet, Jorden? Där finns nämligen en helt oanvänd fin planet som vi alla kan flytta till när vi förstört vår egen så att den inte går att leva på längre. Ja men såklart! Det löser sig, det gör det ju alltid. Eller hur?
NEJ. NEJ DET LÖSER SIG INTE. Det kommer inte lösa sig av din idioti och det finns inte - jag citerar - någon PLANET B!
Så get your act together, ta dig i kragen, man up, vad fan som än får dig att lyfta på röven, OCH GÖR NÅGOT. Det är faktiskt inte SÅ svårt. Det är inte alls svårt faktiskt. Ja, det kommer ta några extra minuter, ja, det kommer krävas att du faktiskt använder din kompetens, din hjärna och faktiskt även dina händer. Sedan går du ner till återvinningsstationen utanför ditt hus och lägger allt där det ska vara. Och ge mig inte det där skitsnacket om att allting hamnar på samma ställe i slutändan, för gissa vad, det gör det inte. Inte alls. Så sluta vara lat, sluta vara egoistisk. Fortsätt gärna köpa ekologiska bananer och din ekologiska mjölk, det är bra, men gör något som faktiskt gör att du kan kalla dig för "en-person-som-är-snällare-mot-vår-jord"
Och dumpa din hemska Volvo, skrota den eller sälj den till ett ställe som gör det åt dig, köp dig en bra cykel för pengarna, eller varför inte ett kort så att du kan hoppa på bussen/tåget/tunnelbanan eller vad du nu har i staden du bor, och snälla, för guds skull, SKÄRP DIG. Vill du att dina barnbarn inte ska stekas sönder om femtio år? Jaså? Nu är då tiden för att göra något.
Till alla miljövänner där ute, jag ger en fet jävla kram och pussar er på kinderna, jag älskar er. Keep up the great work.
PEACE
17.1.10
Skriver av mig
Ibland hatar jag att gråta. Över vad som helst egentligen. Jag hatar den tunga kvävande känslan i halsen som sätter sig där, och tvingar fram tårar i mina ögon. Jag hatar att jag kan vara så extremt känslosam, fast än att jag vet att det inte är på riktigt, det jag tittar på, eller det jag läser.
Idag grät jag åtta gånger under en film. Det är nog rekord. Inte för att jag satt och räknade när jag grät. Eller jo, i detta fall gjorde jag det. Jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag kände mig så otroligt känslosamt töntig när jag gjorde det att jag tänkte att jag lika bra kunde fortsätta och faktiskt räkna hur många gånger jag gråter.
Jag grät och tårarna rann ner för mina kinder och Robert låg i mitt knä och slickade bort tårarna från mina kinder med sin sträva tunga. Han låg och spann försiktigt i mitt knä, och jag älskade honom redan från första gånger jag lade ögonen på honom. Han tittade på mig med stora ögon och sniffade på mitt ansikte. Slickade mig på kinderna frenetiskt och lade sig i en bekväm ställning igen och somnade om. Jag älskade honom, jag brydde mig inte ens om att jag hade katthår överallt på min klänning eller att min säng är fylld av katthår. Det gjorde liksom ingenting då.
Efter filmens slut var jag så uppfylld av känslor att jag var tvungen att få ut dem. Så jag började med att skriva ett väldigt långt SMS till Honom. Om precis hur jag kände. Och det kändes skönt. Skönt som fan. Tack för att du finns förresten, om du läser det här någon gång. Tacktacktack.
Jag ser med spänning om mitt liv denna vår. Jag hoppas att mina drömmas besannas och att jag får vara lite lycklig. Jag behöver få vara det. Jag måste få andas lite frisk luft och jag måste få le och vara med människor jag tycker om. Det måste liksom vara bra.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag tappade tråden lite. Är i behov av fint sällskap. Behöver prata av mig och äta en ostmacka. Typ.
Jaja, det här blev skit. Fred ut.
12.1.10
1.1.10
nytt år
Och plötsligt är det ett nytt år. Ett nytt årtionde. Jag verkar vara den enda som tycker att det är helt fantastiskt märkvärdigt att jag måste påpeka det hela tiden. Ett nytt årTIONDE! wow!
Jag åker på lördag. Längtar jättemycket, även fast det låter så hemskt att skriva. Men det gör jag. Även om det bara är en massa frågetecken angående vissa saker så tror jag ändå på att det kommer att lösa sig.
Jag hoppas på fruängen, men även på något eget någon gång. Varför ska allt vara så svårt för.
Idag har jag målat, två bilder. En förstördes fullkomligt. Den andra helt okej. Jag är inte nöjd (det är jag aldrig) men den blev inte dålig. Nåväl.
Saknar dig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)