Vi är tusentals kilometer från varandra i en tid i våra liv där varenda andetag är påtagligt, där vår relation tagit oss till nya platser vi bara drömt om tidigare. Men vi är ifrån varandra och det gör illa mig. Det gör illa det som suktar och det som längtar.
Jag valde att ha det så. Det är inte för alltid, jag vet att det bara är till en viss dag, ett visst klockslag. Tänk att en människa kan sakna så mycket. Inte bara en annan som finns en nära, utan dofter, platser och smaker. Att vakna och känna igen sig. Veta vart allting finns. Jag saknar allt. Jag saknar dig.
Alla säger att det är bra såhär. Att det utvecklar, inspirerar. Men mitt hjärta tål inte avståndet, det tål inte frånvaron och tystnaden som blir när det är så många mil emellan. Jag vet att du väntar, längtar precis som jag.
Jag går ute och tittar på det gröna berget i horisonten, de små färgade husen som är placerade i små byar, omringat av det gröna. Jag vill peka och visa dig, prata om hur färgerna blandas ihop så väl. Jag går på gatorna som omringas av skyhöga bostadshus. Jag känner doften från restaurangen och jag vill gå in där med dig och dela nya smakupplevelser. Jag vill försöka läsa en skylt tillsammans med dig.
Jag vill hålla din hand när jag vaknar på natten och är rädd. Jag vill omfamna dig och bli omfamnad. Jag vill prata om vad som händer i vår omvärld över frukosten. Dricka nybryggt kaffe ur våra favoritkoppar. Diskutera om framtidsdrömmarna. Bestämma viktiga saker med dig som jag inte vågar yttra till andra.
Jag vill inte gråta i ensamhet, vill inte sakna min samtalspartner, vill inte vakna själv, äta själv tänka själv uppleva själv.
Det tar mod att räkna dagar och timmar tills jag får hålla dina händer igen. Gud vet hur smärtsamt det är, vem gör såhär mot sig själv? Jag gör.
Alla säger ju att det är bra. För mig, för världen.
Men vad gör det för hjärtat? Hjärtat som lider. Längtar. Suktar.
27.1.17
30.6.16
Allt jag gillar upphör
Jag har tänkt länge på hur jag ska återvända till skrivandet. Hur det avslöjar, öppnar upp för sårbarhet, nästan skadar att skriva. Ändå kan jag inte låta bli. Skriver jag inte här så skriver jag på kvittot, i kanten av min kalender. Orden sipprar ur mig hur mycket jag än försöker dölja dem från omvärldens väntande längtan.
Så mycket har ändrats i mitt liv. Så mycket som inte går att greppa, allt vackert, allt smärtsamt.
Jag delar mina tankar och ord med en objektiv publik. Jag behöver kasta ur mig allt utan att bli dömd. Bli torktumlad och komma ut levande.
Nya städer och nya platser att kalla hem. Någon att älska. Jag vet inte hur man gör detta men jag vill ändå försöka. Jag vill försöka glömma det som smärtar och ge mer plats till det som ger mig liv, som florerar i mig och stärker mig inifrån. Varför är det så svårt?
Jag vet inte om jag tror på själsfränder men jag vill tro på att vi kan motsvara det. Det är knappt att man vågar yttra sådana tankar, men jag vill ändå känna att jag vågar - oavsett vad framtiden slutar upp i. Ska jag våga erkänna varenda känsla offentligt? Jag tror inte jag vill det. Men det stormar i mig att vilja reda ut det. Att försöka sätta orden i rätt ordning så att jag kan förstå mig själv bättre. Även detta förtjänas att förstås.
Vi har byggt ett gemensamt fort som vi har bestämt oss för att erövra vår värld med. I den ska vi bygg tryggheten och värmen. Äventyren och sagorna. Jag vill känna mig mer hemma här än någon annanstans. Jag vill gråta och skratta och sova här. Leva. Vi trivs här. Vi ska skapa magi här.
Trots det är jag så rädd att allt är ett luftslott som kommer försvinna om jag öppnar ögonen. Att inget är på riktigt, att någon annan gör dig lycklig och att du önskar dig bort från vackerheten som vi skapat tillsammans. Jag är rädd att inte duga för dig, att jag skaver för mycket, rör om i det som smärtar och skadar dig.
Men jag litar på att kärleken och mitt jag ska övervinna även de vidrigaste av rädslor. Det ska gå, det ska gå, det ska gå. Kampen fortsätter.
Så mycket har ändrats i mitt liv. Så mycket som inte går att greppa, allt vackert, allt smärtsamt.
Jag delar mina tankar och ord med en objektiv publik. Jag behöver kasta ur mig allt utan att bli dömd. Bli torktumlad och komma ut levande.
Nya städer och nya platser att kalla hem. Någon att älska. Jag vet inte hur man gör detta men jag vill ändå försöka. Jag vill försöka glömma det som smärtar och ge mer plats till det som ger mig liv, som florerar i mig och stärker mig inifrån. Varför är det så svårt?
Jag vet inte om jag tror på själsfränder men jag vill tro på att vi kan motsvara det. Det är knappt att man vågar yttra sådana tankar, men jag vill ändå känna att jag vågar - oavsett vad framtiden slutar upp i. Ska jag våga erkänna varenda känsla offentligt? Jag tror inte jag vill det. Men det stormar i mig att vilja reda ut det. Att försöka sätta orden i rätt ordning så att jag kan förstå mig själv bättre. Även detta förtjänas att förstås.
Vi har byggt ett gemensamt fort som vi har bestämt oss för att erövra vår värld med. I den ska vi bygg tryggheten och värmen. Äventyren och sagorna. Jag vill känna mig mer hemma här än någon annanstans. Jag vill gråta och skratta och sova här. Leva. Vi trivs här. Vi ska skapa magi här.
Trots det är jag så rädd att allt är ett luftslott som kommer försvinna om jag öppnar ögonen. Att inget är på riktigt, att någon annan gör dig lycklig och att du önskar dig bort från vackerheten som vi skapat tillsammans. Jag är rädd att inte duga för dig, att jag skaver för mycket, rör om i det som smärtar och skadar dig.
Men jag litar på att kärleken och mitt jag ska övervinna även de vidrigaste av rädslor. Det ska gå, det ska gå, det ska gå. Kampen fortsätter.
24.1.16
Dimman och ambivalensen
Det går inte att se förbi de mörka grenar som omsluter vägen. Allt är ett vitt dis. Samma känsla som infunnit sig i dagar i mig utmärker sig nu, kilometer för kilometer.
Jag ljuger inte längre för mig själv eller egentligen någon annan när jag erkänner att det inte varit så bra att vara jag på sistone. Jag är en tappad själ, en bruten och fragil idiot som leker med det mest farliga. Jag leker med känslor som är för stora, som är för otydliga. De ligger i min hand och försöker finnas.
De senaste dagar i ledighet har kantats av ord som svider, blickar som vägrar mötas och ett hopplöst slut. Jag har aldrig velat vara vidrig förutom när jag tvingas uttrycka mig på de vidrigaste av sätt för att få dig att förstå. Jag ber inte längre om ursäkt för det. Kanske är det också det som behövs. Jag behöver svära åt dig och kasta blickar förbi vad jag tror är du. Kanske behöver vi hata för att älska.
De har också omslutits i förhoppningar om kärlek och omtanke. En slags önskan yttrat i total sårbarhet om hur mycket vi vill hålla varandras händer. I slutändan tror vi ändå på det mer än vi tror på slutet. En vilja att försöka är överenskommet och vi tummar på våra hjärtan att vi ska göra vad vi kan. Jag talar min absoluta sanning när jag säger att jag är rädd. Jag vet inte vad jag ska göra av min rädsla som äter och äter och aldrig blir mätt. Jag är livrädd för vilka svar som är de rätta och vilka som är ett plåster på såren. Hur ska jag någonsin veta? Jag önskar att jag hade en manual att ge oss. Jag önskar att jag visste hur jag skulle pricka rätt och lösa alla världens sorger. Mina egna först. Jag vet att jag älskar dig.
Jag vet med säkerhet att du älskar mig. Men varför är det inte enkelt? Varför ska det vara svårt?
Om jag frågar de döda, de som skrev och stämplade känslorna som det mest komplicerade i livet, så är jag på rätt spår. Om jag väljer att vända mig till de levande sägs det att det ska vara enkelt, då vet man att det är rätt. Tänk om jag visste. Tänk om jag visste om oss. Vart vi platsar in. Hur vi ska fläta oss starka tillsammans. Hur vi inte ska skadas. Tänk om jag visste. Men jag vet inte.
Det är en process. En evig process och jag vill prata mer, aldrig sluta prata. Jag vill veta hur det ska gå redan nu. Jag vill vara lugn i min själ och i mitt hjärta. Jag förtjänar lugnet.
Jag ljuger inte längre för mig själv eller egentligen någon annan när jag erkänner att det inte varit så bra att vara jag på sistone. Jag är en tappad själ, en bruten och fragil idiot som leker med det mest farliga. Jag leker med känslor som är för stora, som är för otydliga. De ligger i min hand och försöker finnas.
De senaste dagar i ledighet har kantats av ord som svider, blickar som vägrar mötas och ett hopplöst slut. Jag har aldrig velat vara vidrig förutom när jag tvingas uttrycka mig på de vidrigaste av sätt för att få dig att förstå. Jag ber inte längre om ursäkt för det. Kanske är det också det som behövs. Jag behöver svära åt dig och kasta blickar förbi vad jag tror är du. Kanske behöver vi hata för att älska.
De har också omslutits i förhoppningar om kärlek och omtanke. En slags önskan yttrat i total sårbarhet om hur mycket vi vill hålla varandras händer. I slutändan tror vi ändå på det mer än vi tror på slutet. En vilja att försöka är överenskommet och vi tummar på våra hjärtan att vi ska göra vad vi kan. Jag talar min absoluta sanning när jag säger att jag är rädd. Jag vet inte vad jag ska göra av min rädsla som äter och äter och aldrig blir mätt. Jag är livrädd för vilka svar som är de rätta och vilka som är ett plåster på såren. Hur ska jag någonsin veta? Jag önskar att jag hade en manual att ge oss. Jag önskar att jag visste hur jag skulle pricka rätt och lösa alla världens sorger. Mina egna först. Jag vet att jag älskar dig.
Jag vet med säkerhet att du älskar mig. Men varför är det inte enkelt? Varför ska det vara svårt?
Om jag frågar de döda, de som skrev och stämplade känslorna som det mest komplicerade i livet, så är jag på rätt spår. Om jag väljer att vända mig till de levande sägs det att det ska vara enkelt, då vet man att det är rätt. Tänk om jag visste. Tänk om jag visste om oss. Vart vi platsar in. Hur vi ska fläta oss starka tillsammans. Hur vi inte ska skadas. Tänk om jag visste. Men jag vet inte.
Det är en process. En evig process och jag vill prata mer, aldrig sluta prata. Jag vill veta hur det ska gå redan nu. Jag vill vara lugn i min själ och i mitt hjärta. Jag förtjänar lugnet.
16.1.16
Det börjar med mig
Jag lyssnar på mina egna tankar flyta ut i dimman. Den ligger tätt över området där husen dyker upp som små tulpaner i snön och som lyser upp det vita svidande ljuset.
Dessa tunga tunga tankar, de tynger varenda steg jag tar, varenda steg jag inte orkar ta. Jag vet inte vad jag håller på med men jag är rädd. Jag är så rädd för att han ska såras, för att jag ska såras. För att det jag spelar med inte bara är någon utan även mig själv. Varenda vass bit som flyter inuti bröstkorgen söker nitiskt efter något att sätta sig fast i. Det är klart att jag är rädd.
Det är inte konstigt att leendet försvinner när allt jag gör är att döda det, förinta det. Jag är inte lycklig och jag vet inte hur jag ska sluta vara så o-lycklig, o-glad, o-äventyrlig. Allt o vill jag sudda bort, jag vill lysa igen, jag vill stolt dansa mig fram och jag vill brinna med min blick igen.
Lika rädd som jag är för att dö lika rädd är jag att inte att leva. Jag vet inte hur jag ska förstå vad som är rätt eller fel eller vad som går att lösa, men det ligger en tung vidrig sten inuti bröstkorgen som bara växer och växer sig starkare.
(Jag vet att du kommer läsa detta och jag vet att du inte kommer förstå men jag talar min mörka sanning där jag känner mig trygg att berätta den)
Någonstans i dimman som jag står i så håller jag ändå i den naiva viljan att få vara lycklig. Att få vara genomlycklig på ett alldeles lysande sätt. Jag saknar att lysa. I denna vidriga värld vi just nu delar på så vill jag åtminstone få känna att mina mest älskade känslor ska få ligga på rätt plats. Att få plats där de hör hemma, att bli bemötta med den värme de avger. Jag förstår inte hur jag kan göra det så oerhört komplicerat. Det gör mig så oerhört oerhört ledsen att jag inte kan ge mig, eller dig, precis det som vi båda förtjänar. Hur vi än försöker går inte bitarna ihop. Inte inuti mig känns det så. Vi är inte två äppelklyftor som går perfekt ihop. Vi är inte det och jag håller hårt hårt i drömmen om att de ska det, fast jag vet att det inte kommer ske.
Dessa tunga tunga tankar, de tynger varenda steg jag tar, varenda steg jag inte orkar ta. Jag vet inte vad jag håller på med men jag är rädd. Jag är så rädd för att han ska såras, för att jag ska såras. För att det jag spelar med inte bara är någon utan även mig själv. Varenda vass bit som flyter inuti bröstkorgen söker nitiskt efter något att sätta sig fast i. Det är klart att jag är rädd.
Det är inte konstigt att leendet försvinner när allt jag gör är att döda det, förinta det. Jag är inte lycklig och jag vet inte hur jag ska sluta vara så o-lycklig, o-glad, o-äventyrlig. Allt o vill jag sudda bort, jag vill lysa igen, jag vill stolt dansa mig fram och jag vill brinna med min blick igen.
Lika rädd som jag är för att dö lika rädd är jag att inte att leva. Jag vet inte hur jag ska förstå vad som är rätt eller fel eller vad som går att lösa, men det ligger en tung vidrig sten inuti bröstkorgen som bara växer och växer sig starkare.
(Jag vet att du kommer läsa detta och jag vet att du inte kommer förstå men jag talar min mörka sanning där jag känner mig trygg att berätta den)
Någonstans i dimman som jag står i så håller jag ändå i den naiva viljan att få vara lycklig. Att få vara genomlycklig på ett alldeles lysande sätt. Jag saknar att lysa. I denna vidriga värld vi just nu delar på så vill jag åtminstone få känna att mina mest älskade känslor ska få ligga på rätt plats. Att få plats där de hör hemma, att bli bemötta med den värme de avger. Jag förstår inte hur jag kan göra det så oerhört komplicerat. Det gör mig så oerhört oerhört ledsen att jag inte kan ge mig, eller dig, precis det som vi båda förtjänar. Hur vi än försöker går inte bitarna ihop. Inte inuti mig känns det så. Vi är inte två äppelklyftor som går perfekt ihop. Vi är inte det och jag håller hårt hårt i drömmen om att de ska det, fast jag vet att det inte kommer ske.
8.11.15
I wish we were on the same mission
Det är meningen att man ska tro att man alltid vill vara med någon. Alltid vill älska och bli älskad och komma hem till någon. Det är inte bara meningen, det är också en förväntan, av sig själv, av alla andra omkring en. När ska man börja leva på riktigt, egentligen? Som om kärleken vore nyckeln till det riktiga livet, och allt annat. Ja allt det andra betyder inte ett skit. Kanske är det så för dem. Men för mig är precis det livet. Det är det mest värdefulla att få vara med mig själv. Att älska och älskas av mig själv. Ibland vill jag inte ens tänka på känslan av att någon annan älskar mig. Jag hatar den känslan ibland.
Han älskar mig mer än allt annat. Jag får höra det jämt. Han säger att han vill leva med mig tills han dör och att han ska göra allt för att mina drömmar ska bli verklighet. Han håller min hand när den hänger ensam. Han vill uppleva allt med mig.
Men allt han vill, allt han tänker och känner för mig är ändå inte nog. För när han lyssnar på mig så hör han mig inte. Han hör inte vad mina ord egentligen betyder, eller vad jag menar är bäst för mig. Han hör inte att hans kärlek inte kan fixa mig. Det som är sönder i mig, det är inte något som försvinner av att han älskar mig. Så han är inne i kärleksdimman som gör honom blind. Han vill ge mig allt i världen men han förstår inte att det inte är bra för mig, att det inte är vad jag egentligen behöver. Att vad jag behöver är min ensamhet. Ett lugn i stormen. En trygg zon i detta läskiga liv. Jag skakar fortfarande om nätterna, fast han finns där. Jag är fortfarande rädd.
Jag är det enda jag har, i slutändan. Den som håller mig hårt är mina egna armar som omfamnar mitt sargade jag. Det är mina tankar som räddar mig i mörkret och min blick jag möter i spegeln för att klara en till dag. Jag behöver ingen kärlek för det. Jag klarar inte att ha en sådan kärlek nu. Jag vet inte när jag orkar det igen. Men vad jag längtar efter, dagdrömt om länge nu, är känslan att bara vara med mig själv. Ingen att känna något för, oroa mig eller älska och behöva älskas av.
Det krossar mig att såra honom, att göra honom så ledsen som bara sådana ord kan göra. Det gör mig tyst, instängd i något vakuum av ledsenhet som inte försvinner bort. Jag hör knappt mina egna ord genom gråten. Men det är ett måste att göra så här. Jag klarar inte en till dag, jag måste få vara med mig, ingen annan. Jag måste få vara ensam. Trots att vissa inte förstår. Till och med mamma tycker illa om det. Världen misstror mig och mitt behov. Jag är ledsen, jag är ledsen att jag sårar honom, men jag förintas av att inte följa mitt hjärta.
Blandade känslor i sorgprocesser blandas med en värmande trygg känsla i magen som båda infinner sig. Jag måste balansera, måste våga göra det mest läskiga av allt. Jag saknar honom så otroligt, hela tiden. Men jag kan inte ignorera mitt inre längre.
Han älskar mig mer än allt annat. Jag får höra det jämt. Han säger att han vill leva med mig tills han dör och att han ska göra allt för att mina drömmar ska bli verklighet. Han håller min hand när den hänger ensam. Han vill uppleva allt med mig.
Men allt han vill, allt han tänker och känner för mig är ändå inte nog. För när han lyssnar på mig så hör han mig inte. Han hör inte vad mina ord egentligen betyder, eller vad jag menar är bäst för mig. Han hör inte att hans kärlek inte kan fixa mig. Det som är sönder i mig, det är inte något som försvinner av att han älskar mig. Så han är inne i kärleksdimman som gör honom blind. Han vill ge mig allt i världen men han förstår inte att det inte är bra för mig, att det inte är vad jag egentligen behöver. Att vad jag behöver är min ensamhet. Ett lugn i stormen. En trygg zon i detta läskiga liv. Jag skakar fortfarande om nätterna, fast han finns där. Jag är fortfarande rädd.
Jag är det enda jag har, i slutändan. Den som håller mig hårt är mina egna armar som omfamnar mitt sargade jag. Det är mina tankar som räddar mig i mörkret och min blick jag möter i spegeln för att klara en till dag. Jag behöver ingen kärlek för det. Jag klarar inte att ha en sådan kärlek nu. Jag vet inte när jag orkar det igen. Men vad jag längtar efter, dagdrömt om länge nu, är känslan att bara vara med mig själv. Ingen att känna något för, oroa mig eller älska och behöva älskas av.
Det krossar mig att såra honom, att göra honom så ledsen som bara sådana ord kan göra. Det gör mig tyst, instängd i något vakuum av ledsenhet som inte försvinner bort. Jag hör knappt mina egna ord genom gråten. Men det är ett måste att göra så här. Jag klarar inte en till dag, jag måste få vara med mig, ingen annan. Jag måste få vara ensam. Trots att vissa inte förstår. Till och med mamma tycker illa om det. Världen misstror mig och mitt behov. Jag är ledsen, jag är ledsen att jag sårar honom, men jag förintas av att inte följa mitt hjärta.
Blandade känslor i sorgprocesser blandas med en värmande trygg känsla i magen som båda infinner sig. Jag måste balansera, måste våga göra det mest läskiga av allt. Jag saknar honom så otroligt, hela tiden. Men jag kan inte ignorera mitt inre längre.
11.10.15
Hör du suset från inifrån?
Lugnet lägger sig aldrig i denna stadsdel, i denna stad. Aldrig lägger den sig i mitt sinne, varken i hjärnan eller hjärtat. Jag har ont hela tiden, det susar i öronen och jag förmår mig inte att vara lugn. Det finns ju inget att vara lugn över, inte heller när du försöker övertala mig att det finns tror jag på dig. Jag är egen, jag är skapad för mig själv, att klara mig själv. Din kram blir min förolämpning. Förminska mig inte, tänker jag, när du tittar sådär menande på mig. Som att jag inte skulle klara av att stå på mina egna ben och klara sorgen av att förlora en relation. Att förlora någon som du. Jag klarar det galant, ska du veta.
Men lugnet det finns inte, och jag saknar det så innerligt. Jag längtar så det gör ont efter lite stilla stunder i mitt inre, att stormen ska lägga sig någon gång. Jag orkar snart inte mer, det är bräckligt nu för tiden. Det syns förstås inte men mitt inre brakar snart ihop. Tre. Två. Ett. Bom.
Jag vet inte vad kärlek är längre. Tänker att jag föreställer mig att du är det. Att att älska är att känna det jag gör för dig. Men jag är inte säker. Varför är jag inte så övertygad? Varför måste jag jobba så hårt för det? För att erkänna din existens i mitt liv, i det som jag skapat omkring mig? Förstår inte varför du inte är självklar. Förstår inte, vill förstå men du hjälper mig inte. Du är så övertygad. Konstant så otroligt säker på din sak, du är säker på känslorna du har och du är säker på kärleken du känner. Men jag kämpar.
Kämpar med mina skakiga ben, kämpar för viljan att det ska finnas ett Vi. Stormen avtar inte, den går upp i nivåer som är utomjordiska. Jag drunknar, drunknar, drunknar.
Men lugnet det finns inte, och jag saknar det så innerligt. Jag längtar så det gör ont efter lite stilla stunder i mitt inre, att stormen ska lägga sig någon gång. Jag orkar snart inte mer, det är bräckligt nu för tiden. Det syns förstås inte men mitt inre brakar snart ihop. Tre. Två. Ett. Bom.
Jag vet inte vad kärlek är längre. Tänker att jag föreställer mig att du är det. Att att älska är att känna det jag gör för dig. Men jag är inte säker. Varför är jag inte så övertygad? Varför måste jag jobba så hårt för det? För att erkänna din existens i mitt liv, i det som jag skapat omkring mig? Förstår inte varför du inte är självklar. Förstår inte, vill förstå men du hjälper mig inte. Du är så övertygad. Konstant så otroligt säker på din sak, du är säker på känslorna du har och du är säker på kärleken du känner. Men jag kämpar.
Kämpar med mina skakiga ben, kämpar för viljan att det ska finnas ett Vi. Stormen avtar inte, den går upp i nivåer som är utomjordiska. Jag drunknar, drunknar, drunknar.
3.10.15
He taps at my window.
Tänk om det skulle vara mer enkelt att älska. Jag hade missbrukat det på mindre än en sekund. Jag hade tagit an mig det som inget annat i mitt liv och aldrig någonsin slutat med det. Saken är att jag verkligen älskar att älska, att bli älskad. Men jag är ganska dålig på det. Det faller mig inte så naturligt som jag så gärna hade velat, och det stör mig.
Han ringde mig idag, när jag satt på bussen och lyssnade på en pod. Jag blev inte glad, mest störd bland mina tankar och min stillhet. Jag kunde inte bli glad, fast jag verkligen ville. Kanske läser någon mina ord och tänker: vadå, varför kan du inte bli glad? Han ringer ju dig, till och med på dagen D, och du kan ändå inte försöka le? Vad är det för fel på dig? Ja, det kanske man kan tänka men en fragil liten varelse som en människa kan inte agera bäst of the test, inte ens när den vill. Det funkar ju inte så.
Jag vet inte, jag kunde inte hantera samtalet alls. Jag blev bara så tyst. Tyst och arg. Jag skämdes också över det, förstås. Självklart har man någon slags bild av sig själv som den så jävla sammahållna person som bara är.... Perfekt. Men han var len i orden och visst borde det gjort mig mer varm, mer villig. Men jag kände inte för att prata med någon, inte någon alls. Jag älskar honom men dagen var inte min.
Jag kan inte hantera mig själv i en relation. Mitt jag slukas in så ordentligt i det att jag totalt tappar bort mig själv. Nu letar jag och letar efter något sätt för mig att kunna hantera livet och en relation och mig själv samtidigt. Och jag vet inte hur man gör. Tips emottages gärna. Hjälp mig.
Han ringde mig idag, när jag satt på bussen och lyssnade på en pod. Jag blev inte glad, mest störd bland mina tankar och min stillhet. Jag kunde inte bli glad, fast jag verkligen ville. Kanske läser någon mina ord och tänker: vadå, varför kan du inte bli glad? Han ringer ju dig, till och med på dagen D, och du kan ändå inte försöka le? Vad är det för fel på dig? Ja, det kanske man kan tänka men en fragil liten varelse som en människa kan inte agera bäst of the test, inte ens när den vill. Det funkar ju inte så.
Jag vet inte, jag kunde inte hantera samtalet alls. Jag blev bara så tyst. Tyst och arg. Jag skämdes också över det, förstås. Självklart har man någon slags bild av sig själv som den så jävla sammahållna person som bara är.... Perfekt. Men han var len i orden och visst borde det gjort mig mer varm, mer villig. Men jag kände inte för att prata med någon, inte någon alls. Jag älskar honom men dagen var inte min.
Jag kan inte hantera mig själv i en relation. Mitt jag slukas in så ordentligt i det att jag totalt tappar bort mig själv. Nu letar jag och letar efter något sätt för mig att kunna hantera livet och en relation och mig själv samtidigt. Och jag vet inte hur man gör. Tips emottages gärna. Hjälp mig.
25.9.15
Jag älskar inte för att älska
Du pekar med ett spänt finger riktat framför dig.
En sak ska du ha jävligt klart för dig, och det är att detta inte är ett spel för mig. Jag valde inte detta liv, att ha det så här, för att spela med högre risk eller spela för mer känslor. Jag lever så här för att det inte finns något annat sätt, för att jag inte har ett val. Att känna såhär är totalt förlamande för det mesta. Jag vet inte hur man stänger av och andas lite. Det är helt inte ens relevant för övrigt. Jag behöver känna såhär, jag behöver känna att jag lever när vi är nära, att din luft blir min luft. Om att älska dig är det bästa som hänt mig är en jävla förolämpning och lögn. Det är inte det bästa, det är inte varför jag lever. Jag har ett liv fullt av intryck och minnen, drömmar och tankar som inte har med dig att göra. Du är inte vad jag lever för.
Du andas.
Med det sagt ska jag understryka hur viktig du är för mig, hur jag utvecklas och känner att jag vinner så mycket i livet på att ha dig i det. Att du får mig att skratta mer än förr, tänka djupare än jag någonsin gjort och vill utvecklas i alla drömmar jag strävar efter att få uppleva. Allt hjälper du med. Du är viktigare än vad jag förstått att viktigt kan kännas. Titta inte så där förstört på mig. Du är viktig för mig. Vet du hur få människor som är viktiga för mig?
Du tittar strängt och läpparna är smala och spända. Dina ögon ler inte som de brukar göra.
Försök förstå (försöker du) att livet är så här, precis på detta sätt. Allting spelar roll alltid. Jag behöver säga detta lika mycket som jag säger att jag älskar dig. Du är min älskling. Min kärlek och mitt bråkmoln. Det är inte farligt. Det skulle kunna vara farligt om vi inte sa detta också, mittemellan älsklingsorden.
Jag tänker inte säga till dig att försöka älska mig efter att ha sagt detta dock. Jag vill mest lägga fram orden som behövs för att du ska fatta varför jag aldrig igen vill att du ska tro att du kan ta mig för givet. Förstår du? Aldrig ska du ta mig för givet för då sticker jag. Jag sticker från min kärlek till dig och din till mig. Fuck you very much.
Och du lägger dig med en bestämd duns och släcker lampan. Vi försöker sova. Försöker tänka tyst. Försöker att fortsätta älska. Försöker.
En sak ska du ha jävligt klart för dig, och det är att detta inte är ett spel för mig. Jag valde inte detta liv, att ha det så här, för att spela med högre risk eller spela för mer känslor. Jag lever så här för att det inte finns något annat sätt, för att jag inte har ett val. Att känna såhär är totalt förlamande för det mesta. Jag vet inte hur man stänger av och andas lite. Det är helt inte ens relevant för övrigt. Jag behöver känna såhär, jag behöver känna att jag lever när vi är nära, att din luft blir min luft. Om att älska dig är det bästa som hänt mig är en jävla förolämpning och lögn. Det är inte det bästa, det är inte varför jag lever. Jag har ett liv fullt av intryck och minnen, drömmar och tankar som inte har med dig att göra. Du är inte vad jag lever för.
Du andas.
Med det sagt ska jag understryka hur viktig du är för mig, hur jag utvecklas och känner att jag vinner så mycket i livet på att ha dig i det. Att du får mig att skratta mer än förr, tänka djupare än jag någonsin gjort och vill utvecklas i alla drömmar jag strävar efter att få uppleva. Allt hjälper du med. Du är viktigare än vad jag förstått att viktigt kan kännas. Titta inte så där förstört på mig. Du är viktig för mig. Vet du hur få människor som är viktiga för mig?
Du tittar strängt och läpparna är smala och spända. Dina ögon ler inte som de brukar göra.
Försök förstå (försöker du) att livet är så här, precis på detta sätt. Allting spelar roll alltid. Jag behöver säga detta lika mycket som jag säger att jag älskar dig. Du är min älskling. Min kärlek och mitt bråkmoln. Det är inte farligt. Det skulle kunna vara farligt om vi inte sa detta också, mittemellan älsklingsorden.
Jag tänker inte säga till dig att försöka älska mig efter att ha sagt detta dock. Jag vill mest lägga fram orden som behövs för att du ska fatta varför jag aldrig igen vill att du ska tro att du kan ta mig för givet. Förstår du? Aldrig ska du ta mig för givet för då sticker jag. Jag sticker från min kärlek till dig och din till mig. Fuck you very much.
Och du lägger dig med en bestämd duns och släcker lampan. Vi försöker sova. Försöker tänka tyst. Försöker att fortsätta älska. Försöker.
10.9.15
Let's never get lost again
Jag drömmer om den nyvakna solens strålar som lyser in och sprider ljuset i rummet. Rummet som vi delar på, som vi inrett tillsammans, bestämt färg i och gemensamt valt kuddar till. Som vi spenderat sjuka helger i, bråkat i, älskat i. Rummet som blir som hjärtat, det mest centrala. Där inne lever jag oavsett hur jag egentligen mår. Det som jag konstant längtar efter, en trygghet. Att veta att du finns där, bokstavligen vid min sida. Att jag kan vakna när jag inte borde vara vaken, då världen sover, och ändå höra dig. Röra lätt vid din hud, bekräfta att du finns där.
Jag har inte tänkt på det på länge, det där rummet. Inte förrän idag då ett samtal väckte mig ur min dagdröm på bussen och samtalet sa att sängen är nedmonterad nu.
Att det är i bitar nu. Jag tackar artigt och lägger på. Undrar hur allt ska gå till med mitt liv egentligen. Det är som en diffus dimma i mitt huvud som liksom bländar. Jag kan inte se förbi det, kanske för att det inte är meningen att man ska kunna det. Men det driver mig till vansinne, denna vansinniga längtan efter ett Vi. Efter det där rummet som är vårt. Jag tänker på att det känns som att jag dragit nitlotter jämt. Att jag varit den som plockat bitar av mitt krossade jag från någon annans golv. Att jag är den som önskat och hoppats och älskat så det tjutit i öronen på mig, och ändå fått packa ihop och tacka för mig. Varit den som vridit och ändrat och korrigerat och skämts för vem jag är. För vad jag tycker och känner. Som alltid fått höra det där förgiftade "...men". Som bara velat tillfredsställa och bli omtyckt.
Nu är det min tur att få säga men:
Sängen är nedmonterad. Datumet är satt. Jag flyttar i november till större ytor, till ny mark. Nya människor som jag ska möta och nya butiker att besöka. Det är mina ytor. Mitt namn kommer stå på den där dörren. Varje dag kommer jag längta efter honom och hans närvaro, och även om rummet med det stora R ännu inte finns så kommer jag tänka på det när jag skapar min trygga zon i mitt nya rum. Jag kommer tänka på dig och skapa med dig i åtanke.
Du är för långt bort hela tiden och jag vet att det är självvalt. Men ett hjärta måste få sakna, längta. Jag älskar dig helhjärtat, med allt jag har. För första gången skäms jag inte för det. Jag vill inte korrigera mig någonstans, inte i ett enda litet hörn i mig vill jag gömma från dig. Du vet, och jag vet, att när det är rätt, så är det också lätt. På något vis blir det ju så.
Låt november komma, låt mig känna på hur det kanske kommer kännas att få dela mitt rum. Låt mig få fantisera och njuta, låt mig för drömma om din konstanta närvaro där istället för den tillfälliga. Jag vill längta. Mitt hjärta slår hårdare av att få utveckla tankebanor som känns hemliga.
Jag låter Rummet få bli synonymt för livet som fortfarande inte är här men som kommer. Hur utvecklande och ljuvligt det kommer att vara att få dela min tid med någon som tittar på mig som att jag kanske vore magisk. Frida Kahlo kunde sina ord. Jag ska ha dem i åtanke när jag tänker på dig. För det är vad jag gör hela tiden, tänker på dig. Tänker på oss och allt vi har att se fram emot. Inuti och utanför Rummet.
Jag har inte tänkt på det på länge, det där rummet. Inte förrän idag då ett samtal väckte mig ur min dagdröm på bussen och samtalet sa att sängen är nedmonterad nu.
Att det är i bitar nu. Jag tackar artigt och lägger på. Undrar hur allt ska gå till med mitt liv egentligen. Det är som en diffus dimma i mitt huvud som liksom bländar. Jag kan inte se förbi det, kanske för att det inte är meningen att man ska kunna det. Men det driver mig till vansinne, denna vansinniga längtan efter ett Vi. Efter det där rummet som är vårt. Jag tänker på att det känns som att jag dragit nitlotter jämt. Att jag varit den som plockat bitar av mitt krossade jag från någon annans golv. Att jag är den som önskat och hoppats och älskat så det tjutit i öronen på mig, och ändå fått packa ihop och tacka för mig. Varit den som vridit och ändrat och korrigerat och skämts för vem jag är. För vad jag tycker och känner. Som alltid fått höra det där förgiftade "...men". Som bara velat tillfredsställa och bli omtyckt.
Nu är det min tur att få säga men:
Sängen är nedmonterad. Datumet är satt. Jag flyttar i november till större ytor, till ny mark. Nya människor som jag ska möta och nya butiker att besöka. Det är mina ytor. Mitt namn kommer stå på den där dörren. Varje dag kommer jag längta efter honom och hans närvaro, och även om rummet med det stora R ännu inte finns så kommer jag tänka på det när jag skapar min trygga zon i mitt nya rum. Jag kommer tänka på dig och skapa med dig i åtanke.
Du är för långt bort hela tiden och jag vet att det är självvalt. Men ett hjärta måste få sakna, längta. Jag älskar dig helhjärtat, med allt jag har. För första gången skäms jag inte för det. Jag vill inte korrigera mig någonstans, inte i ett enda litet hörn i mig vill jag gömma från dig. Du vet, och jag vet, att när det är rätt, så är det också lätt. På något vis blir det ju så.
Låt november komma, låt mig känna på hur det kanske kommer kännas att få dela mitt rum. Låt mig få fantisera och njuta, låt mig för drömma om din konstanta närvaro där istället för den tillfälliga. Jag vill längta. Mitt hjärta slår hårdare av att få utveckla tankebanor som känns hemliga.
Jag låter Rummet få bli synonymt för livet som fortfarande inte är här men som kommer. Hur utvecklande och ljuvligt det kommer att vara att få dela min tid med någon som tittar på mig som att jag kanske vore magisk. Frida Kahlo kunde sina ord. Jag ska ha dem i åtanke när jag tänker på dig. För det är vad jag gör hela tiden, tänker på dig. Tänker på oss och allt vi har att se fram emot. Inuti och utanför Rummet.
29.8.15
När fantasin är verkligheten
Jag har aldrig tänkt att jag är särskilt älskvärd. Det har aldrig funnits något magiskt över mig, jag är bara vanlig. Tråkig. Ler när det är lämpligt, pratar när man ska och har hemligheter som är inneboende. Jag vet inte hur man är speciell. Ibland har jag hört att jag är lite störig, men i övrigt finns det ingen som skulle ge mig särskilt mycket uppmärksamhet för att visa hur speciell jag är. Jag och speciell gifter oss inte väl.
Jag tänker att människor som är älskvärda gör stora saker för världen. Bär den på sina axlar kanske. Att de tar hand om sin näste och alltid nickar och ler. Att de vågar mer än andra och att de alltid går att lita på. Ingenting av det känner jag att jag står bakom. Så när du såg mig i ögonen och log på det vis som bara du gör, när du sa att du är kär i mig, så visste jag nog inte ut eller in. Antagligen eftersom du förtjänar så mycket bättre. Något som inte går att mäta med annat. Inte en beige fläck. Inte jag.
Jag tänker att jag kan få dig att skratta när du behöver och vi kan nog ha intressanta samtal om det mesta. Jag kommer kunna krama dig när du är ledsen och jag kommer lyssna när du vill att jag ska det. Jag kommer älska dig i tystnaden som finns i mig men jag kommer aldrig våga uttrycka den, för det är inte så jag fungerar. När man är beige, alltså, när man inte är så mycket för världen, så gör man inte mycket väsen av sig. Men du envisas med att uttrycka dig känslofyllt mot mig och jag är ledsen, men jag förstår inte det.
Kanske är jag en fantasi som uppstått i dig. Kanske är det du ser, mitt jag, bara ett skal och att det du är kär i bara är något som finns inuti ditt huvud. Som du projicerar ut på mig. Kanske suddar du lite i mina linjer, korrigerar för dig själv. I din tystnad skapar du en dröm som du försöker uppleva i verkligheten. Jag är inte rädd, säger du, jag är inte rädd för dig. Varför skulle du vara det? Tänker jag. Det finns inget att vara rädd för, inte en gnutta av mig är skrämmande. Jag är genomskinlig, min hud är något som försvinner när jag står bland andra. Jag finns egentligen inte alls. Så känns det alltid. Som att jag är på låtsas.
Men jag släpper inte in dig, du får inte komma in. Det finns ju inget att komma in i och se. Min blick är tom och mina ord frånvarande. Jag ser att du försöker le mot mig som tidigare men det är inte på samma sätt. Jag är låst inuti ett skal som jag inte vill ha. Den tråkiga, beigea, den som inte ler om jag inte behöver och som inte tycker om något särskilt, mig är du inte längre kär i fast du verkligen försöker övertyga dig om att du är det, för du vill så gärna att bilden av mig som du skapat ska vara på riktigt. Men den är inte det.
Och när löven till slut börjar dö och falla till marken har även din sista gnutta av kärlek för mig försvunnit ur ditt system. Du lämnar mig med gråten i halsen och jag. Jag kan inte ge dig något tillbaka. Jag förstod dig aldrig till att börja med. Trodde inte på dina ord. Jag dränerade dig på all värme du hade att ge. Jag gav dig ingenting tillbaka. Sorgen är total fast jag inte vet hur jag ska uttrycka den, hur ska man våga känna något?
Nu står jag ensam igen, på vägen som leder mig vidare i mitt liv. Fortfarande inte speciell, fortfarande beige. Utan dig.
Jag tänker att människor som är älskvärda gör stora saker för världen. Bär den på sina axlar kanske. Att de tar hand om sin näste och alltid nickar och ler. Att de vågar mer än andra och att de alltid går att lita på. Ingenting av det känner jag att jag står bakom. Så när du såg mig i ögonen och log på det vis som bara du gör, när du sa att du är kär i mig, så visste jag nog inte ut eller in. Antagligen eftersom du förtjänar så mycket bättre. Något som inte går att mäta med annat. Inte en beige fläck. Inte jag.
Jag tänker att jag kan få dig att skratta när du behöver och vi kan nog ha intressanta samtal om det mesta. Jag kommer kunna krama dig när du är ledsen och jag kommer lyssna när du vill att jag ska det. Jag kommer älska dig i tystnaden som finns i mig men jag kommer aldrig våga uttrycka den, för det är inte så jag fungerar. När man är beige, alltså, när man inte är så mycket för världen, så gör man inte mycket väsen av sig. Men du envisas med att uttrycka dig känslofyllt mot mig och jag är ledsen, men jag förstår inte det.
Kanske är jag en fantasi som uppstått i dig. Kanske är det du ser, mitt jag, bara ett skal och att det du är kär i bara är något som finns inuti ditt huvud. Som du projicerar ut på mig. Kanske suddar du lite i mina linjer, korrigerar för dig själv. I din tystnad skapar du en dröm som du försöker uppleva i verkligheten. Jag är inte rädd, säger du, jag är inte rädd för dig. Varför skulle du vara det? Tänker jag. Det finns inget att vara rädd för, inte en gnutta av mig är skrämmande. Jag är genomskinlig, min hud är något som försvinner när jag står bland andra. Jag finns egentligen inte alls. Så känns det alltid. Som att jag är på låtsas.
Men jag släpper inte in dig, du får inte komma in. Det finns ju inget att komma in i och se. Min blick är tom och mina ord frånvarande. Jag ser att du försöker le mot mig som tidigare men det är inte på samma sätt. Jag är låst inuti ett skal som jag inte vill ha. Den tråkiga, beigea, den som inte ler om jag inte behöver och som inte tycker om något särskilt, mig är du inte längre kär i fast du verkligen försöker övertyga dig om att du är det, för du vill så gärna att bilden av mig som du skapat ska vara på riktigt. Men den är inte det.
Och när löven till slut börjar dö och falla till marken har även din sista gnutta av kärlek för mig försvunnit ur ditt system. Du lämnar mig med gråten i halsen och jag. Jag kan inte ge dig något tillbaka. Jag förstod dig aldrig till att börja med. Trodde inte på dina ord. Jag dränerade dig på all värme du hade att ge. Jag gav dig ingenting tillbaka. Sorgen är total fast jag inte vet hur jag ska uttrycka den, hur ska man våga känna något?
Nu står jag ensam igen, på vägen som leder mig vidare i mitt liv. Fortfarande inte speciell, fortfarande beige. Utan dig.
12.8.15
Tiden som brinner upp
Jag hade börjat glömma bort detaljerna som gjorde din helhet, de som jag tänkte på när vi var ifrån varandra och som gjorde dig till precis du. Likt en höstens dimma började de långsamt försvinna ur mitt system. Jag ska inte ljuga, det var en längtan efter att känna deras frånvaro. Mitt hjärta orkade inte minnas mer.
När du sedan hörde av dig kändes det som en dolk rakt igenom allt som var jag. Jag kunde inte andas i vad jag trodde var en evighet. Läste meningen om och om igen. Tiden kanske inte var inne men jag bestämde ändå att den var det och vi träffades. Stjärnfallen som brinner upp i rymden kan inte ens jämföras med elden som brann i mig när jag såg dig. Lika tydlig som du varit i mig tidigare blev du nu igen och du var vackrare än någonsin. Jag trodde jag skulle gå itu, implodera och kanske aldrig kunna leva igen. Men visst lever man vidare, även efter de svåra dagar man möter. Jag hade aldrig förstått de som gråter när de igen möter den som hållit ens hjärta i deras händer för en stund av ens liv. De gråter även efter allting har fått ett slut. Men jag skämdes över min egen oförståelse, för lika fort som den tanken funnits i mig, ersattes den av en fråga som undrade motsatsen. Hur kan man göra annat än gråta? Hur kan man le igen?
Det vackra är att det är precis det som livet ger en. Glädje och skratt igen. Även kärlek återvänder till ens liv igen, om inte av vänner eller närstående, istället i form av en ny partner. En ny kärlek och nya känslor och detaljer att minnas. Skillnaden är att det är en annan. En annan vacker, en annan kär.
Nu möts vi i dagliga sammanhang och kramarna vi ger är utan dess like och jag bara fortsätter andas in din doft. Jag saknar dig samtidigt som jag längtar efter den vänskap vi nu gått med på att ha, jag längtar efter att den ska påbörjas, så att jag kan fläta nya minnen och upplevelser med dig, som är utanför ramarna av vad mitt hjärta känner. Jag är livrädd, annat hade varit en lögn att påtå, jag har aldrig gjort så här förr. Det är fruktansvärt att försöka balansera på tunna linor. Att inte falla i fel rum eller tankar. Det har inte hänt än, det är för självklart att inget av det förflutna är vår nutid. Du är en ny nutid nu. Jag saknar din person, inte din kärlek. Jag saknar dina tankar och ord, inte dina känslor. Jag saknar vännen jag hade i dig, inte partnern. Tacksamt är det då att vi väljer bort det som skadade oss och istället ger oss in i en ny värld där vår vänskap, våra ord och tankar och våra jag, blir grunden för vår nystartade vänskap.
När du sedan hörde av dig kändes det som en dolk rakt igenom allt som var jag. Jag kunde inte andas i vad jag trodde var en evighet. Läste meningen om och om igen. Tiden kanske inte var inne men jag bestämde ändå att den var det och vi träffades. Stjärnfallen som brinner upp i rymden kan inte ens jämföras med elden som brann i mig när jag såg dig. Lika tydlig som du varit i mig tidigare blev du nu igen och du var vackrare än någonsin. Jag trodde jag skulle gå itu, implodera och kanske aldrig kunna leva igen. Men visst lever man vidare, även efter de svåra dagar man möter. Jag hade aldrig förstått de som gråter när de igen möter den som hållit ens hjärta i deras händer för en stund av ens liv. De gråter även efter allting har fått ett slut. Men jag skämdes över min egen oförståelse, för lika fort som den tanken funnits i mig, ersattes den av en fråga som undrade motsatsen. Hur kan man göra annat än gråta? Hur kan man le igen?
Det vackra är att det är precis det som livet ger en. Glädje och skratt igen. Även kärlek återvänder till ens liv igen, om inte av vänner eller närstående, istället i form av en ny partner. En ny kärlek och nya känslor och detaljer att minnas. Skillnaden är att det är en annan. En annan vacker, en annan kär.
Nu möts vi i dagliga sammanhang och kramarna vi ger är utan dess like och jag bara fortsätter andas in din doft. Jag saknar dig samtidigt som jag längtar efter den vänskap vi nu gått med på att ha, jag längtar efter att den ska påbörjas, så att jag kan fläta nya minnen och upplevelser med dig, som är utanför ramarna av vad mitt hjärta känner. Jag är livrädd, annat hade varit en lögn att påtå, jag har aldrig gjort så här förr. Det är fruktansvärt att försöka balansera på tunna linor. Att inte falla i fel rum eller tankar. Det har inte hänt än, det är för självklart att inget av det förflutna är vår nutid. Du är en ny nutid nu. Jag saknar din person, inte din kärlek. Jag saknar dina tankar och ord, inte dina känslor. Jag saknar vännen jag hade i dig, inte partnern. Tacksamt är det då att vi väljer bort det som skadade oss och istället ger oss in i en ny värld där vår vänskap, våra ord och tankar och våra jag, blir grunden för vår nystartade vänskap.
12.5.15
Farväl
Det tär så i en. Att älska alltså. Du har varit luften jag andats och lusten för livet att leva. Jag har tänkt på dig när hjärnan behövt ro och känt på dig när kroppen suktat efter mer närhet.
Mitt första farväl är till de blå ögonen som lyst starkare än solen och sett på mig med lika mycket värme, till fräknarna som täcker dina läppar, din nacke och resten av alla vackra delar av din kropp. När du med en viskande röst berättat att livet är vackert med mig vid din sida. Även det är nu ett farväl. När livet brottats med mig och tårarna inte upphört, när du hållit om mig med ett varmt leende och sagt att det kommer ju bli bra. Ett farväl till dig är för alla gånger du gått på kända och okända gator med mig och diskuterat livet och allt utanför det. När du avslöjat hemligheter till mig och varje gång du brottat ner mig och sedan kysst mig hårt i nacken.
Ett andra farväl är till alla gånger du bråkat med mig om onödiga saker och fått mig att må fruktansvärt dåligt över att jag inte kan leva upp till dina omänskliga förväntningar. För varje gång du förminskat mig genom att påpeka saker för mig jag redan vet eller kasta mina intressen i ansiktet på mig och kallat dem hjärndöda. Även det är mitt farväl till dig. Varje gång jag delat hemliga tankar och du skrattat, varje gång jag inte fått gensvar på saker som är viktiga för mig. Varje gång jag uttryckt min kärlek och fått tystnad tillbaka. Allt det är ett enkelt farväl nu.
Mitt tredje farväl är för alla resor vi gjort ihop, på ensliga vägar i skogen eller där man blickar ut över Alvaret och du kysst mig när jag blundat i solens strålar som värmt mig. För alla ord som uttryckts i en stuga som heter Anna. Det är ett farväl nu. För båtturerna vi gjort till öar ingen någonsin besöker förutom vi. För hemligheterna vi skapat där. Farväl farväl. Till promenaderna vi tagit på platser som ingen karta känner till eller till fisken som dog när du fiskade upp den och jag började gråta. Tänk att vi dödade den. Farväl till den också. Farväl till låtarna vi dansat till på våra ensamma fester och till alla vinglas vi skålat tillsammans. Till alla tillställningar vi delat.
Mitt sista farväl är till klumpen i magen som växte sig så stor att jag inte kunde andas längre. Till de ord som yttrades i total agoni. Ett farväl till mitt hela hjärta som gick i bitar och till alla tårar som blandades in i tyger av olika slag. Till de kramar som aldrig ville släppa taget och till lugnet i stormen som ändå till slut infunnit sig. Mitt sista farväl är riktat till vårt förhållande som inte finns längre men som har funnits och som har känts på alla sätt och som gjort ont och som gjort gott och som gjort mig till mig och dig till dig. För alla äventyr vi aldrig upplevde och för alla upplevelser vi kommer missa.
Mitt första farväl är till de blå ögonen som lyst starkare än solen och sett på mig med lika mycket värme, till fräknarna som täcker dina läppar, din nacke och resten av alla vackra delar av din kropp. När du med en viskande röst berättat att livet är vackert med mig vid din sida. Även det är nu ett farväl. När livet brottats med mig och tårarna inte upphört, när du hållit om mig med ett varmt leende och sagt att det kommer ju bli bra. Ett farväl till dig är för alla gånger du gått på kända och okända gator med mig och diskuterat livet och allt utanför det. När du avslöjat hemligheter till mig och varje gång du brottat ner mig och sedan kysst mig hårt i nacken.
Ett andra farväl är till alla gånger du bråkat med mig om onödiga saker och fått mig att må fruktansvärt dåligt över att jag inte kan leva upp till dina omänskliga förväntningar. För varje gång du förminskat mig genom att påpeka saker för mig jag redan vet eller kasta mina intressen i ansiktet på mig och kallat dem hjärndöda. Även det är mitt farväl till dig. Varje gång jag delat hemliga tankar och du skrattat, varje gång jag inte fått gensvar på saker som är viktiga för mig. Varje gång jag uttryckt min kärlek och fått tystnad tillbaka. Allt det är ett enkelt farväl nu.
Mitt tredje farväl är för alla resor vi gjort ihop, på ensliga vägar i skogen eller där man blickar ut över Alvaret och du kysst mig när jag blundat i solens strålar som värmt mig. För alla ord som uttryckts i en stuga som heter Anna. Det är ett farväl nu. För båtturerna vi gjort till öar ingen någonsin besöker förutom vi. För hemligheterna vi skapat där. Farväl farväl. Till promenaderna vi tagit på platser som ingen karta känner till eller till fisken som dog när du fiskade upp den och jag började gråta. Tänk att vi dödade den. Farväl till den också. Farväl till låtarna vi dansat till på våra ensamma fester och till alla vinglas vi skålat tillsammans. Till alla tillställningar vi delat.
Mitt sista farväl är till klumpen i magen som växte sig så stor att jag inte kunde andas längre. Till de ord som yttrades i total agoni. Ett farväl till mitt hela hjärta som gick i bitar och till alla tårar som blandades in i tyger av olika slag. Till de kramar som aldrig ville släppa taget och till lugnet i stormen som ändå till slut infunnit sig. Mitt sista farväl är riktat till vårt förhållande som inte finns längre men som har funnits och som har känts på alla sätt och som gjort ont och som gjort gott och som gjort mig till mig och dig till dig. För alla äventyr vi aldrig upplevde och för alla upplevelser vi kommer missa.
2.5.15
Stormen i hjärtat
Den stormiga kärleken som känts i dagar, i månader, i år, den där magiska svepande känslan i kroppen som gör att man aldrig vill sova, aldrig vill tvätta av kyssarna på kroppen, aldrig kan koncentrera sig på annat för det enda som är relevant, det enda levande är den särskilda person som stulit mitt hjärta. Stulit det på det mest vackra sätt och på ett sätt som man aldrig vill ska ta slut.
Men kärleken tar slut, den gör det på ett smärtsamt, vackert, oerhört påtagligt sätt och den gör det med full kraft. Man lämnas kvar i fragmenten av sina egna minnen och känslorna som alldeles nyss varit där. Man älskar ju fortfarande. Men sinnet och kroppen vill något annat. Livet är för starkt och för drivande för att det ska fastna när det slutar kännas bra. Jag älskar honom så oerhört mycket. Jag vill se honom vara den lyckligaste av människor, jag vill se honom skratta från hjärtat. Och det är oerhört smärtsamt att jag inte kan vara den personen. Och lika sorgligt och svidande är det att han inte kan vara den i mitt liv som gör mig lyckligast i världen. Varje dag känns det vidrigt att vakna upp och veta att detta är min sanning. Mitt liv just nu är ett ledset hjärta med en brinnande vilja att bli hel och kunna gå vidare.
Kärleken är det vackraste som finns i livet och lika vacker är den när den börjar och tar slut. Jag måste bara orka överleva det.
Men kärleken tar slut, den gör det på ett smärtsamt, vackert, oerhört påtagligt sätt och den gör det med full kraft. Man lämnas kvar i fragmenten av sina egna minnen och känslorna som alldeles nyss varit där. Man älskar ju fortfarande. Men sinnet och kroppen vill något annat. Livet är för starkt och för drivande för att det ska fastna när det slutar kännas bra. Jag älskar honom så oerhört mycket. Jag vill se honom vara den lyckligaste av människor, jag vill se honom skratta från hjärtat. Och det är oerhört smärtsamt att jag inte kan vara den personen. Och lika sorgligt och svidande är det att han inte kan vara den i mitt liv som gör mig lyckligast i världen. Varje dag känns det vidrigt att vakna upp och veta att detta är min sanning. Mitt liv just nu är ett ledset hjärta med en brinnande vilja att bli hel och kunna gå vidare.
Kärleken är det vackraste som finns i livet och lika vacker är den när den börjar och tar slut. Jag måste bara orka överleva det.
14.4.15
Stay with me
Jag lyssnar på glada kärlekslåtar och ledsna sådana också, men ingenstans hittar jag något jag kan knyta an i. Överallt skriks det om allt det fina, glädjen och lyckan är total. Nu är det varmt ute, det är varmt i era bröstkorgar, men i min har det varit iskallt. Mörkt och ovälkommet.. Orden fattas i mig, ilskan har tagit över. Det är som en mörk våg som förintar mitt inre, jag kväs av mitt eget andetag. Vad ska jag ta mig till är världen känns frånvarande, för långt bort för att greppa tag i och be om någon slags hjälp? Mina tankar är som tunga stenar som vägrar lossna från sinnet. Jag är, som vanligt, gråtmåsen. Sorgen förföljer mig vart jag än går. Hur mycket lycka jag än lyckas plantera, kommer ogräset och äter på mitt inre igen. Jag vet inte hur man orkar mer, jag vet inte hur det ska gå med allt. Kärleken finns kvar. Vardagslivets pärlor gnistrar i solen och jag omges av värmande gester och händelser dagligen. Ändå lurar ångesten i bakgrunden. Den släpper mig inte fri. Och jag är frustrerad, mer än någonsin bävar jag inför mitt eget känsloregister. Vad händer egentligen med en människa när det enda som möter den är den ofattbara olyckan?
21.2.15
Tell me a story
Jag kan inte rå för känslorna jag känner eller tankarna jag har. Någonstans i det hemliga och råa inser jag att jag inte vill eller kan hjälpa det för det är sådan sanningen är. Sanningen är svart ibland, passar inte ihop med modellen jag skapat som jag kallar för liv. Jag rår inte för det, jag rår inte för känslorna för dig.
De spelar på fantasier och förhoppningar som inte egentligen är verkligheten. Jag vet det. Jag vet att det aldrig kommer ske, det som roterar runt i huvudet. Det kommer inte ske för att det inte är sanningen, om det skulle ske hade det varit gråare, mer rostigt om kanterna. Det hade visat en människas agerande i känslostormiga situationer, inte visat en drömmares version av verkligheten.
Och det är okej.
Det är okej att förstå att du inte är det jag tänker att du är. Du är du, i renaste form är du bara du. Jag försöker skala av alla drömmiga lager som jag klistrat på dig, så nära huden som möjligt har jag gett dig ett annat skal. Det gör ont att försöka dra bort dem för jag vet att det är att dementera mina egna tankar, egna uppfattningar och fantasier. Jag tycker nämligen om dem väldigt mycket. Dig också.
I grunden tror jag det handlar om att försöka realistiskt skapa ett tankemönster som gör att jag inte skulle ta några tafatta beslut baserade på hur jag råkar fantisera eller känna kring något. Att veta att det inte alltid bara är hundra procent vackerhet eller perfektion. Att veta att smutsen finns där och att det aldrig behöver besvaras som jag själv önskar att det skulle. Det gör mig ledsen men jag förstår någonstans djupt ner i det mörka och äckliga att det ändå är mest vettigt, närmast denna jävla sanning som hela tiden försöker hittas och levas efter.
I grunden ser jag det som en pjäs. Du är en pjäs i mitt huvud. Och jag är regissören som bestämmer vad som ska hända med mig, med dig, med allt omkring oss. Jag leker gud i det stora och i det lilla. Det är livsfarligt, det är underbart. För det är i mitt huvud och det lever runt där, i en fantasi som aldrig blir mer än en fantasi och i en värld där du inte är den jag vill att du ska vara.
De spelar på fantasier och förhoppningar som inte egentligen är verkligheten. Jag vet det. Jag vet att det aldrig kommer ske, det som roterar runt i huvudet. Det kommer inte ske för att det inte är sanningen, om det skulle ske hade det varit gråare, mer rostigt om kanterna. Det hade visat en människas agerande i känslostormiga situationer, inte visat en drömmares version av verkligheten.
Och det är okej.
Det är okej att förstå att du inte är det jag tänker att du är. Du är du, i renaste form är du bara du. Jag försöker skala av alla drömmiga lager som jag klistrat på dig, så nära huden som möjligt har jag gett dig ett annat skal. Det gör ont att försöka dra bort dem för jag vet att det är att dementera mina egna tankar, egna uppfattningar och fantasier. Jag tycker nämligen om dem väldigt mycket. Dig också.
I grunden tror jag det handlar om att försöka realistiskt skapa ett tankemönster som gör att jag inte skulle ta några tafatta beslut baserade på hur jag råkar fantisera eller känna kring något. Att veta att det inte alltid bara är hundra procent vackerhet eller perfektion. Att veta att smutsen finns där och att det aldrig behöver besvaras som jag själv önskar att det skulle. Det gör mig ledsen men jag förstår någonstans djupt ner i det mörka och äckliga att det ändå är mest vettigt, närmast denna jävla sanning som hela tiden försöker hittas och levas efter.
I grunden ser jag det som en pjäs. Du är en pjäs i mitt huvud. Och jag är regissören som bestämmer vad som ska hända med mig, med dig, med allt omkring oss. Jag leker gud i det stora och i det lilla. Det är livsfarligt, det är underbart. För det är i mitt huvud och det lever runt där, i en fantasi som aldrig blir mer än en fantasi och i en värld där du inte är den jag vill att du ska vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)